Hej från bebisbubblan!

Inget startar väl en förlossning som att dippa pizzan direkt ner i beaburken? Det är inget som står i böckerna i och för sig, och kanske inget jag kan lansera som ett husmoderstips, men det var så det var för mig förra torsdagen. Värkarna startade ordentligt när jag dippade pizzan i beaburken. Åtta timmar senare låg vår son på mitt bröst.
 
 
Jag började klocka värkarna på eftermiddagen vid halv fem precis innan Sebastian kom hem från jobbet. De kom lite mer regelbundna fast var fortfarande ganska milda, men nånting sa mig att det var en bra idé att kolla läget. Kanske var det att vår otroligt keliga och närhetstörstande hund inte hade varit nära mig på hela eftermiddadagen? Hon låg på behörigt avstånd. Jag noterade det som flyktigast då, men så här i efterhand har jag tänkt på att det var nått med det där avståndet, det där spacet hon gav mig. Och hon visste ju. 
     Sebastian vände i dörren och åkte och handlade till den hemmagjorda pizzan vi skulle äta och medan han hade pizzan i ugnen sen gjorde han en snabb torsdagsstädning. Jag låg i soffan och fortsatte klocka värkarna samt satte en siffra bakom varje klockslag för att markera smärtnivån. De höll sig kring 3 och 4. Sebastian blev insatt i systemet och kollade läget med jämna mellanrum. Jag sa att det verkar ju lovande inför läkartiden vi hade på förlossningen morgonen efter, att de kanske kunde svepa lite hinnor och hjälpa till på traven i alla fall? Från klockan sex var det Sebastian som fick sköta anteckningarna. Smärtan låg kring 7 och 8. Pizzan var klar och framdukad halv sju och jag hade en värk jag gav en 8 i smärtnivå. "Herregud, är det dags eller?", frågade han med det där längtansfulla hoppet i rösten. "Jag får nog äta upp snabbt", fortsatte han och började göra precis det. "Hä på Johan Falk" sa jag med lite mer norrländska än vanligt. Det var ju en sån kväll vi bestämt att vi skulle ha, pizza och Johan Falk och jag var fortfarande inställd på den kvällen. Jag försökte sitta upp och äta men det gick inte så jag la mig ner och mellan värkarna greppade jag pizzan och doppade den direkt i beaburken och åt det jag kunde. Kvart i sju ringde jag förlossningen med fyra minuter mellan värkarna på smärtnivå 9. Kl 19.00 var vi iväg. Och senare den natten föddes vår pojke och hela livet liksom utvidgades och blev större. Som en osynlig gräns som förflyttar sig.
 
 
När vi en liten stund efter förlossningen fikade mackor och the från den klassiska brickan (vilket ju också är så märkligt, att gå så snabbt från obeskrivlig smärta till fikastund och picknickstämning) frågade Sebastian om jag kunde slutföra meningen "Den första frågan till Harry Potter borde vara...". Eller förklara mer om vad "I deras riskanalys ser man att Sirius reser bort..." handlade om? Men jag hade inget minne av dessa meningar eller de andra jag yrade om från Harry Potter-världen jag hamnade i efter bonusdosen av ryggbedövning och högsta nivån på lustgasen. Det här var precis innan krystfasen och jag gick in och ur sömn mellan värkarna. Och det var kanske efter att jag tydligen förkunnat hur otroligt klok jag kände mig som barnmorskan gick och sänkte lusgasen och det var dags att lämna Harry Potters magiska värld för riktig magi, att föda fram vårt barn.
 
(null)
 
Idag är vår pojke 1 vecka gammal. En vecka som känns som en evighet sedan för det mesta. Och det är väl så det blir när alla annars så små saker blivit så gastronomiskt stora? När hjärtat är så stort som nu ryms liksom hela evigheten i varje liten stund.
 
(null)
 
Vi mår bra. Väldigt bra. Hela familjen! ♥
 
 
F Ö R L O S S N I N G ♥ H E A R T
 
bf2018 - bloggse - familj - förlossningen
3

Vecka 40 - föda utan rädsla

Precis när jag kände mig nersjunken i en deppig gyttjepöl och började tro på tankarna "Det kommer alltid vara så här", "Jag kommer aldrig känna något annat än det här..", "Jag kommer aldrig i livet att klara det här..." då började mitt favorithormon oxytocin, lugn-och-ro-hormonet, flöda igen. Inte en endaste jädra sekund för sent kan jag säga!! Att min familj är välbehållen efter dessa veckor känns som ett smärre mirakel faktiskt. Hunden var så sjukt nära att stryka med i mitt oxytocinfria ursinne förra veckan när hon åt av min så efterlängtade rostade äggmacka en morgon. Det klack verkligen till i mig av galenskap och jag kunde inte försonas med henne förrän 8 timmar senare för jag kände mig så otroligt besviken och lurad... Och Sebastian var snuddande nära att få en knuff över stupet när han sa "Nu vill jag bara få det här gjort".... Det var efter det som lugn-och-ro-hormonet kom igång. Kanske på grund av någon slags chock av ursinnet? Nåväl, allt blev förlåtet och jag började höra tankar som "Det ordnar sig, allt blir bra, det finns en mening med allt osv." 
 
 En mental bild inför förlossningen. Lugn och harmonisk. Omgiven av det som är naturligt och starkt.
 
För att fortsätta göda tankarna och inte minst känslorna klickade jag hem boken "Föda utan rädsla" som E-bok i elfte timmen så där i vecka 40. Jag kände av mina helt otroliga försvarsmekanismer och mitt svarta bälte i flyktbeteende och som jag ju vet har mobiliserat sig allt medan jag fokuserat på att hålla ihop mig själv de senaste månaderna med värk och jobb och låg på oxytocin, så jag blev som besatt av att ta till mig något utan rädsla. För varje sida jag läste kunde jag känna hur nånting såå välbehövligt började kännas och gro i mig - Tillit. Tillit till min kropp. Till mig själv. När jag väl programmerar om mig så gör jag det snabbt och bestämt, tack och lov. Jag kommer inte möta all smärta helt utan rädsla så klart, herregud det hinner jag liksom inte fixa:) Men tack vare denna bok, som jag så innerligt rekommenderar, känner jag mig mer redo och har nu en massa verktyg för att hålla mig lugn, för att kunna bryta panikkänslor och viljan att fly så snabbt och bra som möjligt. För mig har den fyllt glappet mellan "Förlossningens olika faser" och "Snart är bebisen här, wohooo". Den har fyllt på med en till dimension, precis den som jag behöver så mycket av. HUR tar jag mig så bra som möjligt genom förlossningens alla faser till min bebis?
     Och det kan vara så att jag typ har skrivit ett manus till Sebastian faktiskt. Men jag lyssnade tre gånger på hans tankar och planer för vår fredagsmiddag förra veckan och jag höll mig lugn, snudd på intresserad faktiskt. Det gav jag honom för hans skull, för att han älskar att planera mat!!! Så att han fått en liten lathund och manus på hur han ska göra och säga under förlossningen för att hjälpa mig så mycket som möjligt kan inte ses som annat än något helt rimligt att ge tillbaka? Och jag kan meddela att min lathund fallit i mycket god jord. Han älskar den!! Haha, listor, planer och en hel del överanalyserande, det delar vi så fint jag och min man:) Och nu får vi nog anses vara så redo vi kan bli.
 
 
 
 V E C K A 4 0 ♥ H E A R T
 
bf2018 - födautanrädsla - gravid - lathund - oxytocin - vecka40
2

Vecka 39 - en rejäl dos gravidblues

Man vill ju inte prata högt om att allt inte är guld som glimmar så här i vecka 39 egentligen. Snart är vår bebis här och tillvaron borde glittra och ha liknande soundtrack som i Bridget Jones dagbok väl? Det borde vara längtan, kännas lätt och så där hurtigt friskt som när en frostig morgons rena luft dras ner i dina lungor och gör dig krispig inifrån och ut och du ser dig i bilens fönsterruta när du swishar förbi och känner intensivt att "Mitt liv alltså, skjut mig, så jävla underbart det är!!!!" Och man borde scrapbooka ett roligt album till bebisen, skriva ett brev som hen ska få sen när hen blir arton år, och man borde baka och fylla frysen med ljuvliga pajer som blir så smidiga att värma på sen. Och för att inte tala om bebisrummet som verkligen borde målas om i trendigt mörkblått, få en ommålad ikeabyrå i samma färg med läderhandtag och vimplar och ljusslingor på väggarna till förbannelse... Man borde ha ett soft och glittrigt glow på hela tillvaron. Inte bara som instagramfilter alltså utan som en riktig verklighet. Man borde älska det!! Det kommer ju ett mirakel snart. Var lycklig och tacksam nu. 
 
 
Men sidu, jag har gjort mitt bästa för att glittra och få till krispet i lungorna. Jag har bland annat:
  • köpt hem ingredienser för att baka kanelbullekladdkaka och kärleksmums. Men det vill sig inte.
  • flinat upp mig och tagit selfies med magen. Det blir bara något låtsasverkligt oavsett filter.
  • gått ut på gården på morgonen och andats morgonens frostiga luft. Inget krisp. Bara halsbränna.
  • har satt mig på yogamattan för att meditera mig till lugn och harmoni, men allt som händer är andnöd och bäckensmärta.
  • tagit mig till stan för att känna mig som en del av småstadspulsen. Tre gånger har jag gått in i en affär, hållit grejer i handen, lagt tillbaka och åkt hem. Två gånger blev jag bara blivit sittandes i bilen innan jag åkte hem igen. Alla gånger hade jag sminkat mig och fixat håret. Gjorde ingen som helst skillnad. För inuti vinner alltid över utanpå. Alltid.
Så, nej det är inget krisp eller något instagramväligt barnrum här inte. Jag kommer knappt ur soffan nu. Varken fysiskt eller mentalt. Sebastian åker hem från jobbet för att göra grötlunch till mig (fibrerna, måste få i mig fibrerna) och han frågar vad han kan göra för mig, vad jag vill, vad jag känner för, vad jag tror att jag vill och känner...? Inget svar kommer på dom frågorna längre.
     Och i förrgår frågade han om jag inte vill åka till det där stället i Mariannelund i helgen och ta kort. Det var då jag visste att det verkligen inte är som det ska med mig. För jag kände det inte, det där jag visste att jag borde känna.  Och jag visste att han också visste för han föreslog nämligen något som han vet att jag älskar att göra, men som han själv inte direkt ger sin högra arm för. Jag borde ha känt mig superglad, överraskad, tacksam och pirrig. Både över hans kärleksbevis till mig och över att åka på utflykt och fota. Men inget. Eller jo, ledsenhet och hormonsorg kan vi väl beskriva det som. 
 
 
Det var den dagen tårarna kom. Äntligen! Nu har jag gråtit i några dagar. Tagit mig förbi den tysta, stoiska istiden då jag kämpar och är motsträvig till det som är. Och det är ju så mycket bättre! Att gråta ur sig en massa ger ju mer känslan av att vara trött och slut efter träning. Även om man, i det här fallet, inte känt endorfinerna kicka in så känner man sig mer fysiskt och mentalt trött på ett bra sätt. Känsloförlöst liksom. Man känner att kroppen har gjort något som leder nånstans. Den har släppt taget istället för att hålla emot.
      Så ja, jag har en rejäl dos av gravidblues. Men det är väl ok? Det får vara så. Och snart är han här! Ska bara ha en sån där smärtfri förlossning jag aldrig hört talas om först.
 
 
 
 
V E C K A 3 9 ♥ H E A R T
 
bf2018 - bfoktober - bloggse - gravidblues - hormonsorg - vecka39
4