Tåget till sportlovet och Höga Kusten


(null)

Jag hade uteslutit att ta mig upp till mina nära och kära i Höga Kusten med barnen på sportlovet. Bara tanken på tågbyte i Stockholm gav mig stressutslag. Men så visade det sig finnas en avgång från Linköping som gick direkt till Sundsvall utan att utsätta någon som reser själv med sin tremånadersbebis för första gången och en otrolig mängd packning som vanligt för byte i Stockholm. Jag började genast överväga. Vann över tvivel och kontrollbehov med hjälp av andras erfarenheter och en massa pepp från olika håll. Bokade. Gav oss iväg.

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


H I G H C O A S T 🖤 H E A R T

Måndag: Surglor och småäter

"Dags att kravla sig upp?", hör jag.
"Dags att kliva ur den där morgonrocken med barnkräk på nu, va?", hör jag också.
"Ta en dusch nu och ta dig ut!", jag hör den tydliga nu-räcker-det-tonen och ryser.
"Nu har du varit lat och låg så det räcker, hörrö!" kacklar någon som snarare söker de andras skratt än att nå fram till mig låter det som.
     Dom är igång. I min hjärna. Dom peppiga hjärncellerna aka hurtbullarna har en konferens som handlar om mig. Det är så jädra irriterande.
 
(null)
 
     Det är visserligen sant att jag varit insvept i min morgonrock sedan några dagar tillbaka. Och den är full med barnkräk, det är också sant. Jag har inte tagit mig ut i friska luften på tre dagar förutom en nödutryckning för att köpa spaghetti och parmesanost i lördags. Jag har känt mig sjukligt trött och hade nog sagt "jag tror jag håller på att bli sjuk" om jag inte innerst inne förstått vad som hände och varför. Jag har fått sova hela förmiddagarna i helgen. Sebastians förtjänst. Och ja, hela nätterna också. Abbes förtjänst. Jag har sovit jättemycket och ändå vaknat trött. Och irriterad.
     Det är som att jag sitter i en öronlappsfåtölj i ett hörn inuti mig själv och surglor. Jag surglor på den där konferensen som pågår. Någon av de hurtiga står så handlingskraftigt vid stora tavlan som om hon höll i en utbildning i mental träning för mig, fast som en sån konsult man inte tycker bottnar riktigt utan är mer som floskelmaskin, och skriver ord som Kom igen! Heja dig! Du kan om du vill! Men ser du, N E J. Jag kan inte om jag vill. Om jag vill för mycket så kan jag inte mer!!!! Jag gjorde en massa saker jag ville förra veckan och se på mig nu. Titta då! Jag är överkokt. Sladdrig. Överbelastad. Och jag svarar inte bra på hurtiga uttryck och hejarop nu, ok!
     Vad hände? undrar du. Vad hände förra veckan som gjorde att jag hamnade i öronlappsfåtöljen och började surglo? Ja du, bara vanlig vardag för vem som helst tror jag. En till synes helt vanlig "Jag kan om jag vill"-vecka som egentligen var "Jag gör vad jag vill utan att känna efter"-vecka som hade det nätta priset av tre dygn i morgonrocken när helgen kom. Så jäkla dyrt.
     Men jag vet vad jag missade. Jag vet det nog mycket väl till och med, men det orkar jag inte ta nu, det får bli ett annat inlägg. Nu gäller det att visa lite klokhet och ta smarta beslut för att ta mig upp ur öronlappsfåtöljen och morgonrocken på bästa sätt så småningom.
 
Måndagens mantra:
"När det är så ursinnigt svårt att veta priset för mina ansträngningar, även det som inte upplevs som ansträngningar eller ens kallas så, låter jag hjärnan vila från hejarop idag, kroppen får slippa allt annat än att andas och gå fram och tillbaka till skafferiet när än den känner för det, hjärtat får slå lugna och melodiska slag, mina ögon får blunda så mycket dom vill eller slötitta på Netflix om det behagar".
 
 
 
 M A N T R A ♥ H E A R T
balans - kännin - kännut - mantra - måndag - utmattningssyndrom - vardag - vardagsgalen

Utmattningen och Skulden

 
 
Med allt du visste om dina symptom och vad de berodde på,
hur kunde du fortsätta? 
 
Med allt du förstod om hjärtat, kroppen och själen,
hur kunde du inte lyssna? 
 
Med alla gränser du satte upp för andra,
hur kunde du inte hålla koll på dina egna?
 
Med så många insikter om vad som är viktigt på riktigt,
hur kunde du ge allt till det som betydde... minst? 
 
Med så stor analytisk förmåga och den som vände och vred,
hur kunde du vara så vårdslös?
 
Med all din kärlek till de stora perspektiven,
hur kunde du fastna i de små?
 
Med så mycket intuition och känsla för nyanserna,
hur kunde du tappa kontakten med dig själv?
Vem blev du egentligen?
Hur kunde du stänga själen ute?
 
 
Hur kunde du?
  
......................
 
 
Där är dom. Som en topplista. Mina mest skuldbeläggande tankar till mig själv för utmattningen. Fast med delvis berömmande ord också som att jag ändå besitter klokskap, insikter och holistiskt tänkande. Lite lurigt av mig det där. Men skulden är lurig och kan antingen kännas tyngre eller lättare att bära när man inte gör sig till någon som inte visste bättre. För visst känns det väldigt provocerande att tänka att jag valde utmattningen? Visst känns det som en orimlighet att det skulle vara så? Vi väljer väl inte att sluta fungera i kropp och hjärna? Vi väljer väl inte att riskera våra liv? Inte som ett aktivt val? Men tanken på att jag valde min utmattning gör att jag aldrig, aldrig, aldrig vill välja så igen samt att jag får blunda hårt ibland och mässa mr Mandelas ord  "I never lose. I win or learn". 
     Förut var skulden det tyngsta jag bar på. Nu är den lättare. Men ibland blir den tung som bly igen. Så klart. Vad annars? Jag har ju inte släppt den. Jag bär den nästan vördnadsfullt som en osynligt dinglande berlock kring halsen för att påminna mig. Och jag kan höra M, min kbt-terapeut säga "Om du kunde ha något annat som fick påminna dig, vad skulle det vara?". Jag skulle prata vidare om hur bra min osynliga skuldberlock fungerar och gärna dra någon liknelse ur Sagan om ringen och mena att bara man använder den rätt så är den jättebra. M skulle föreslå "En ny tid?" och samtidigt signalera att min tid var ute, och medan hon reste sig från sin fladdermusfåtölj skulle hon ta det där man säger bäst i förbifarten = det viktigaste. "Kalla det inte skuld då! Säg lärdomar, det är ju ändå det det är. Men bra försök med Sagan om ringen." Och medan hon bläddrade i sin kalender skulle jag stå där vid hennes stora, stora skrivbord av tung furu och tro att hon bläddrade fram ett par månader, till maj minst. "Nu på torsdag, blir det bra?". Jag skulle nicka och lägga in tiden i telefonen. Hon skulle se att jag förstod. Och jag skulle med all säkerhet känna för en lång vinlunch när jag tog hissen ner.
 
 
U T M A T T N I N G S P O E S I ♥ H E A R T
 
utmattningspoesi - utmattningssyndrom