I never lose. I win or learn.

Mr Mandelas ord stod dagen till ära på den stora whiteboarden i rummet där jag och mina 7 kurskamrater utvecklats och färdats inåt, utåt, framåt de senaste månaderna.  Vi vacklade in i rummet och varandras liv i januari. Nu, den här dagen, var det dags för diplomering. När dagen var slut skulle vi alla vara Diplomerade Coacher och vi klarade det var och en för sig, men hela tiden på det sätt som varit mest värdefullt för oss alla, tillsammans. Aldrig ensam. 

 
D I P L O M E R A D  C O A C H  -  A C C enligt ICF-standard på Coachwalk Academy.
 

För mig har det varit och är fortfarande den mest personligt utvecklande resa jag gjort i mitt liv, den från januari till nu. Jo, jag har krisat, utbildats och utvecklats förr, herregud en massa gånger, men den här gången är det en sån där omgång som liksom tar stora grävskopan genom allt som är jag. Alla lager och samtliga nivåer där inga skrymslen lämnas åt slumpen. Det liknar tonårens växande tänker jag på. Jag minns det som att det gjorde så ont och var så befriande på samma gång i tonåren. Man ville desperat framåt fast samtidigt var man livrädd för nästa steg för man visste inte om marken man gick på skulle bära en eller om den skulle öppna sig. Och kroppen var ny för varje gång man kände efter i den. Min resa på vägen till Diplomerad Coach har varit och är en resa till mig själv. Och om du är hemkär kan du nog tänka dig in i känslan av hur skönt det är att komma hem.

Och jag som tvekade på om jag skulle gå utbildningen när det väl var dags eftersom jag då börjat förstå hur illa det var ställt med mig. Alla röster i mitt huvud var spritt språngande galna över min vilja att åka trots allt. "Om du nu mår så dåligt att du inte klarar av livet i övrigt hur har du då mage att åka på en utbildning? En utbildning som du dessutom VILL gå och i ett ämne som du ÄLSKAR? Om det varit typ arbetsrätt, juridik, eller bokföring i alla fall, något som kan tyckas vara mer en pina än något lustfyllt hade det var mer ok. Men Coaching?? Det är ju ditt bästa!" I slutändan var det tre andra röster lyssnade jag på.

KBT-Terapeuten: "Vad är det värsta som kan hända, att det inte funkar? Då åker du bara hem. Jag tror att det här är så viktigt för dig att det är värre för dig att låta bli än att försöka och eventuellt få avbryta."

Personalchefen: "Gör det! Den här utbildningen kan visa sig mer rehabiliterande än du tror!"

Mannen i mitt liv: "Åk! Jag tror att du måste och jag tar hand om allt annat. Det ordnar sig, lita på mig"

Om det inte vore för dom där tre så hade jag kanske inte åkt. Vad tänker du om det? Jag tänker att du ska se dig om och kolla in vilka rådgivare du lyssnar till i vardagsköret och när det verkligen gäller. Om du, som jag, ibland har svårt att lyssna till dig själv. Ja, då skulle jag säga att det är ännu mer relevant för dig att kolla in vilka rådgivare du har. Jag är djupt tacksam till mina som steppade in när jag själv checkade ut. Och att jag hade en vilja och ett hjärta, även om det skulle visa sig att det inte vara i sin bästa form, som berättade vad som var rätt för mig att göra.

Den här resan har förändrat mig för alltid. Jag är fortfarande i process och jag vet inte när jag är framme, hemma, klar. Men jag vet att jag hamnar där när det är dags. Och den känslan och insikten är befriande och kraftfull. Den gör mig tacksam. Tacksam för krisen. För utan krisen - inga nya insikter - inga nya nivåer - ingen uppgradering. Och hur var det nu jag sa nån gång förra sommaren...."Nu behöver jag tid att jobba med mig själv. Nu vill jag lyssna till mig själv ett tag" Ja, yes box allright, det var väl det jag fick också? Fast det var ju inte bokstavligen en utmattningsdepression jag menade, men som någon sagt, det blir inte alltid som vi tänkt oss när vi får det vi ber om. Det blir oftast mycket bättre. Lita på processen, dig själv och mr Mandela.

 Här är vi med vår kära kursledare Ann Kellheim (MCC Master Certified Coach) som tagit plats med mig längst fram i bild och som jag tror varit en ledstjärna, ängel, fyr i mörkret inte bara för mig utan för oss alla.♥
 

Coaching betyder förflyttning.

Jag är förflyttad - Big time!

 

W I N O R L E A R N ♥ H E A R T

coachwalk - diplomeradcoach - förflyttning - litapåprocessen

"Vi har väl varit utmattade i alla tider"

Förutom slitet hår, hormonella förändringar i hyn och om du tittar riktigt noga en något blaskig och ljummen blick, finns det inga uppenbart synliga tecken på mitt ovälmående inuti just nu. Så nu när diskbråcket lugnat ner sig och jag kan röra mig smärtfritt igen kan det eventuellt bli jobbigt för dig som behöver något handfast som ett brutet ben som skäl för att vara sjukskriven, du som säger "Utmattning? Det är ett modernt påfund. Vi har väl varit utmattade i alla tider, men vi har minsann alltid gått till jobbet ändå". Ja, för dig blir det eventuellt svårt att förhålla dig till mig. Och för mig? Nej, inte alls. Jag har slutat ta ansvar för dig och dina känslor på det viset. De känslor som kommer upp i dig får du ta hand om. Jag tänker inte göra det lättare för dig genom att inte berätta hur jag mår eller göra mig mindre än jag är för din skull. Jag kan bara tipsa dig om att vidga dina sinnen och synsätt, att öppna upp ditt medvetande för sånt som du inte kan ta på, men som är verkligt (och jisses, för väldigt många livsfarligt) eller så låter du bli, men då kan du bara ta det lilla lugna med åsikterna om att det är "ett påfund" och dina historier om "hur det varit i alla tider" eller dina skämtsamma kommentarer som "alla ska visst vara utbrända nu för tiden". Det är så förminskande och dumt. Och dumt. Jag förstår att det är lättare med sånt som syns, sånt som bär tydliga tecken a la gips, mitella, sår, bandage o.s.v. Jag hade gärna dragit min axel ur led för 48:e gången och gått med mitellan en vecka eller två och sen upp på tjuren igen än... det här. Jag hade gärna fått en utmätt läkningstid. Jag hade gärna haft ett tydligt svar på frågan "När är du bra igen?", "När är du tillbaka?", "När började det?". På så vis förstår jag dig. På så vis föredrar jag mitellan. Det är så många frågor i livet nu, så mycket rannsakande och omprogrammerande. Ärligt talat är det som böckerna Samtal med Gud 1 & 2 i mitt liv just nu.
 
Varför är det så här? - Det vet du.

När blir jag frisk? - Det blir du.

När då? - Det märker du.

Vad ska jag göra? - Vila, andas, känn och prata.

Jag orkar inte mer! - Jo, det gör du. Fast det handlar inte om att orka. 

Ibland skäms jag för jag vet att så många har det mycket värre. - Jag vet. Men vad tjänar det till? "Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra."

Är du Nelson Mandela? - Nej, jag är ju du. Och du gillar dom där orden av Nelson. Du gillar Nelson.

Och Kristian Gidlund.  - Ja.

Han har skrivit det som jag tror är det enda jag behöver göra och veta om livet. - Ja.

Han hade det värre än jag. - Ja. Väldigt mycket värre. Något helt annat. Vet du vad ni har lika?

Ja. Det lyriska. Och att vi båda har våra hemland i hjärtat.

“Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.”

 - Kristian Gidlund

Läs boken I kroppen min

 

G I D L U N D ♥ H E A R T

aldrigensam - psykiskohälsa

Vad är det som sägs i undertexterna och vad är det kroppen vet som inte du fattat än?

 
 
Med Ed Sheeran och Castle on the hill i lurarna gick jag till Statoil och tillbaka igår vilket är en promenad på ca 1,5 km. Första lilla promenaden utan smärta på 3 veckor! Mmm, framåtkänsla. På vägen hem tänkte jag på allt som sägs i undertexterna, alltså vad vi egentligen säger till varandra. Tänkte att alla dessa lager av kommunikation är så faschinerande och roligt. Eller att det egentligen är det, fast oftast är det bara skitsvårt. Killen på Statoil är trevlig och vältalig och han frågar mig alltid nånting. Alltid.  "Hur är läget?", "Är allt bra?" Detta är de vanligaste frågorna vi alla ställer varandra när vi möts, till främlingar och till våra närmaste, men inte alltid för att vi vill veta hur den andre mår. Nej ,vi menar det inte riktigt så ordagrant alltid. Jag menar så här att "Hur mår du?" är ju faktiskt ofta en icebreaker, en hälsningsfras, en bla bla bla. Och det är väl ok? Vi behöver den som en icebreaker tänker jag för det är trevligt att fråga hur vi har det, känns bra att vi kan signalera omtanke fast på behörigt avstånd liksom. För visst är det väl ändå så att vi inte förväntar oss eller menar att "hej, nu tar vi hissen ner på djupet du och jag" när vi möter varandra på ica? Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi kan använda "hur är läget?" som icebreaker med gott samvete. Och emellanåt möter vi helt rätt person i en exakt behövlig stund på parkeringen och tar hissen ner på vråldjupet. Sen kan vi ju alltid roa oss med undertexterna när vi orkar. Det är ganska roligt och du kommer faktiskt höra en massa där för det vet du ju, att vi förstår varandra och kommunicerar ca 15% med orden, ca 15% med tonläge och ca 70% med kroppsspråket. Typish. Här, gårdagens dialog mellan mig och Statoilkillen. Undertexten är kursiv.
 
Statoilkillen
- Hejsan!
- Kul att se dig!
 
Jag
- Hej!
- Jag orkar knappt vara här, vad var det jag skulle ha nu igen?
 
Statoilkillen
- Hur är läget?
- Hej hej!
 
Jag
- Bara bra.
- Hej hej.. Vad fasen skulle jag ha..
 
Statoilkillen
- Var det bra så?
- Du ska väl ha snus också?
 
Jag
- En dosa Onico också.
- Just det, tack!
 
Statoilkillen
- 87 kr, tack! Jaha, när öppnar ni i år?
- Jag ställer frågan jag alltid ställer, men jag vill ju visa att jag vet vem du är.
 
Jag
- 19 maj.
- 19 maj. Fortfarande:)
 
Statoilkillen
- Jaha, då är det fullt upp med förberdelser nu då?
- Och så brukar jag fråga om det är mycket med förberedelser va?
 
Jag
- Ja, fullt upp.
- Ja, men det gör inget. Det är kravlöst på nått sätt och jag gillar rutiner.
 
Statoilkillen
- Tiden går fort. Ha det så bra!
- Hoppas du mår bättre snart. Ha det så bra!
 
Jag
- Ja, detsamma. Hej då.
- Tack. Hej då.
 
När vi upplever att någon säger en sak men menar något annat är det precis det där som händer. Ord kommer ut som vi hör och förstår, men tonen signalerar något annat, och kroppen (alltid kroppen) berättar vad vi egentligen säger. Eller känner. Eller vill. Kroppen vet. Min kropp tex, den visste ju långt före mig vad jag behövde. Den signalerade över ett år och till slut lyssnade jag, högst motvilligt, när mitt ansikte domnade bort, när trycket över bröstet blev konstant, när mitt ekg visade sig onormalt.. och nu sist, när den ändå hade min uppmärksamhet, fick jag diskbråcket. Är du med? Kroppen vet.
 
L I S T E N ♥ H E A R T
aldrigensam - psykiskohälsa