Ett effektivt sätt att sluta bry sig om vad andra tycker

I förrgår satt jag hos terapeuten och pratade om det här med att hålla uppe en fasad, visa en finslipad yta, att vara representativ, omtyckt och att det kan kännas så jobbigt ibland. Att jag går omvägar kring platser och människor för att undvika frågan "hur är det?" just nu. Universum måste ha hört det jag sa, gnuggat händerna och tryckt på LOL-knappen för ett dygn senare fick jag krypa in till kiropraktorns praktik på träningshuset. Min kära vän, Nicholas, tog ut några vård-av-vän-timmar och var ovärderlig, som alltid. På väg ut till bilen fick jag lägga mig ute i korridoren på rygg med uppdragna knän och vara en skön syn för alla förbipasserande som Nicholas hälsade artigt på. Efter en stunds vila och väntan på att citodonen skulle börja verka kom jag till slut ut till bilen och knixade in mig i det uppskruvade framsätet på Nicholas bil. Citodonen gjorde tyvärr ingen skillnad och senare fick jag veta av min ömma moder som bearbetar att vintersemestern i Spanien snart är över för i år att "Citodon, det är bara skit och hjälper inte ett dugg!" Jag poängterade att dom hjälpte mig jättebra sist jag hade ont så jag trodde ju att de skulle hjälpa nu med förstås "Nej, det är bara skit, inte starkare än alvedon. Jag har piller hemma som du kan få om du följer med oss hem i påsk" Jag förstod inte logiken. "I påsk? Men det hjälper väl inte mig nu?". Tystnad. Jag tror att det även i den spanska änden av telefonen var svårt med logiken.
 
Några timmar efter besöket hos kiropraktorn, som för övrigt inte kunde behandla mig eftersom jag var i så kallad akut fas, skulle smärtan eskalera och det var dags att kalla in mannen som lovat i nöd och lust. Sebastian stöttade/bar/släpade mig in på vårdcentralen. Han hjälpte mig försiktigt ner till liggande på bänken i entrén och sen skyndade han sig ut för att parkera bilen. Utanför min smärtbubbla hörde jag en mansröst "Nä men Carro, är det du, vad har hänt?" Ett ansikte tittade in över mitt. Mannen såg på mig ordentligt men jag vet inte om han såg att jag inte var den han trodde. Jag svarade sammanbitet "Inte bra. typ diskbråck" Jag slöt mina ögonlock. "Oj, oj, oj då. Har du nån med dig?" Jag tittade upp på honom igen och svarade "Jag har nån". Han log och sa något mer, men jag försvann in i smärtbubblan och sen kom sjuksköterskan, rullstolen och Sebastian. Vi åkte in direkt till ett behandlingsrum, lite provtagning, frågor, en spruta i bakdelen, tillbaka till rullstolen, recept på en massa mediciner, peppande ord om att när jag ändå var sjukskriven var det ju lika bra att ta ett ev. diskbråck också. Ja, absolut. På vägen ut såg jag mig som hastigast i ett fönster, håret stod åt alla håll, ansiktet var blekt och kroppen lutade kraftigt över till ena sidan, stelt och ansträngt. Inga bryderier om vad någon skulle tro eller tycka om mig. Ingen fasad. Bara äkta vara.
 
Slutsatserna får bli att:
  • När gränserna flyttas till större perspektiv blir det tydligt att det bara är en massa bullshit att bry sig om vad andra tycker. Att vara omtyckt blir så otroligt oviktigt.
  • Jag liknar tydligen någon som heter Carro.
  • Min mammas inställning till medicinering är väldigt liberal.
  • Det finns en mening med allt som sker. Det är bara helt omöjligt att se vad det skulle vara just nu...
 
 
Nu är jag sängliggandes och får ju verkligen tillfälle att skriva, läsa och se på serier. Låter ju inte alls så dumt från den ljusa sidan. Det kanske är de kommande veckorna jag gör ett första synopsis till min bok?
 
 TAR TACKSAMT EMOT DINA BÄSTA SERIETPS, TACK!!
 Har tillgång till HBO, Netflix och Viaplay.
 
  
R E A L D E A L ♥ H E A R T
1
Mamma P.

Jg skulle kunna säga något mer politiskt korrekt men när det kommer till serier är Gilmore girls etta alla dar i veckan. Punkt. Och puss.

Svar: Haha, just ja, du är en Gilmore girl! :) Tack för tipset!
Mia