Överlevnadsstrategier får sparken med omedelbar verkan

Det är inte förrän alldeles nyligen jag förstått att mitt svarta bälte i "att stänga av" kan betraktas som en överlevnadsstrategi eller delpersonlighet. Och att "att stänga av" har bildat team med andra delpersonligheter som "den ansvarsfulla", "den starka", "den anpassningsbara" och inte minst "den duktiga". Vilket jäkla gäng alltså,  men hur coola dom än är att vara gäng med så var det ett misstag att ge dem fritt spelrum och all makt att styra och ställa i mitt liv under så pass lång tid. Det knäckte mig. Jag knäckte mig. Jag gick sönder i tusen bitar på ett plan för att börja läka på ett annat "visst gör det ont när knoppar brister"- plan, tack och lov. Men ändå. Många stunder vill jag skylla ifrån mig på delpersonligheterna eller på nån annan eller på dig, men inte på mig. Jag har nyligen fått det här förhållningssättet som ett sätt att förstå och programmera om mig om jag behöver. Haha, yes I do. För jag vill leva upprätt, inte gå böjd eller huka mig under borden. Och att tacka strategierna känns som en nyckel faktisk för att inte gå under av ångest över att ha så destruktiva beteenden när man helst vill framstå som en klok och kapabel person. Men jag har ju själv skapat "att stänga av" någon gång i livet, jag behövde henne för att klara mig så ett tack för trogen tjänst är på sin plats. Ärligt talat så kan det vara så att jag vet exakt när hon kom.
 
Min pappa dog i april 1987 och det sägs att jag låg sjuk i sängen i två dagar, sen var det dags att resa sig och gå till skolan. Jag gick i trean och vi hade vårt klassrum på våningen högst upp i Ullångersskolan. Vi delade korridor med fyrorna och min hd-upplösta minnesfilm börjar när jag öppnar dörren till korridoren. Jag tittar rakt fram och börjar gå mot mina klasskamrater längst bort i korridoren. En tjejkompis i fyran kommer fram till mig och jag stannar till, hon lutar sig fram och viskar "stackars dig". Jag fortsätter att titta rakt fram hela tiden och när jag förstår att hon inte har mer att säga fortsätter jag att gå. Där var den nog, den stunden jag skapade strategin "att stänga av" och delpersonligheten "den starka". Och ja, dom har hjälpt mig massor. Men jag tror att du förstår vad som hänt när dom  fått för stort utrymme. Jag har blivit fullproppad med känslor och ord som fastnat i bröstet.
 
Ok, så jag har missat att skapa motpoler? Ja, men det gör jag nu. Eller man skullle kunna säga på ett mer näringslivsmässigt vis att jag sparkar hela min gamla ledningsgrupp och tillsätter en ny. Å, jag älskar att ge dom sparken!!! Haha, är så urbota less på dom där delpersonligheterna alltså!! Så jävla allvarsamma, präktiga och duktiga. Så många vrålstora flin runt bordet när jag än en gång pressade mig förbi bristningsgränsen, när jag åter igen bar mer ansvar än jag behövde, när jag om och om igen höll masken och vägrade lyssna på min intuiton, när jag oförtrutet stängde av kontakten med mig själv.. vrålstora flin från den numera sparkade ledningsgruppen med "Den Ansvarsfulla" i VD-stolen.
 
Hur den nya ledningsgruppen ser ut är jag inte klar med än, men jag har möten med "den öppna", "den prestigelösa", "den känslosamma", "den modiga", "den reflekterande", "den balanserade" och "den livfulla". Och den som just nu är den starkaste kandidaten till den nya VD-posten är... wait for it..."Den Självälskande".
 
 
 
H E A L I N G ♥ H E A R T
 
livspositiv - självälsk