Vad är det som sägs i undertexterna och vad är det kroppen vet som inte du fattat än?

 
 
Med Ed Sheeran och Castle on the hill i lurarna gick jag till Statoil och tillbaka igår vilket är en promenad på ca 1,5 km. Första lilla promenaden utan smärta på 3 veckor! Mmm, framåtkänsla. På vägen hem tänkte jag på allt som sägs i undertexterna, alltså vad vi egentligen säger till varandra. Tänkte att alla dessa lager av kommunikation är så faschinerande och roligt. Eller att det egentligen är det, fast oftast är det bara skitsvårt. Killen på Statoil är trevlig och vältalig och han frågar mig alltid nånting. Alltid.  "Hur är läget?", "Är allt bra?" Detta är de vanligaste frågorna vi alla ställer varandra när vi möts, till främlingar och till våra närmaste, men inte alltid för att vi vill veta hur den andre mår. Nej ,vi menar det inte riktigt så ordagrant alltid. Jag menar så här att "Hur mår du?" är ju faktiskt ofta en icebreaker, en hälsningsfras, en bla bla bla. Och det är väl ok? Vi behöver den som en icebreaker tänker jag för det är trevligt att fråga hur vi har det, känns bra att vi kan signalera omtanke fast på behörigt avstånd liksom. För visst är det väl ändå så att vi inte förväntar oss eller menar att "hej, nu tar vi hissen ner på djupet du och jag" när vi möter varandra på ica? Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi kan använda "hur är läget?" som icebreaker med gott samvete. Och emellanåt möter vi helt rätt person i en exakt behövlig stund på parkeringen och tar hissen ner på vråldjupet. Sen kan vi ju alltid roa oss med undertexterna när vi orkar. Det är ganska roligt och du kommer faktiskt höra en massa där för det vet du ju, att vi förstår varandra och kommunicerar ca 15% med orden, ca 15% med tonläge och ca 70% med kroppsspråket. Typish. Här, gårdagens dialog mellan mig och Statoilkillen. Undertexten är kursiv.
 
Statoilkillen
- Hejsan!
- Kul att se dig!
 
Jag
- Hej!
- Jag orkar knappt vara här, vad var det jag skulle ha nu igen?
 
Statoilkillen
- Hur är läget?
- Hej hej!
 
Jag
- Bara bra.
- Hej hej.. Vad fasen skulle jag ha..
 
Statoilkillen
- Var det bra så?
- Du ska väl ha snus också?
 
Jag
- En dosa Onico också.
- Just det, tack!
 
Statoilkillen
- 87 kr, tack! Jaha, när öppnar ni i år?
- Jag ställer frågan jag alltid ställer, men jag vill ju visa att jag vet vem du är.
 
Jag
- 19 maj.
- 19 maj. Fortfarande:)
 
Statoilkillen
- Jaha, då är det fullt upp med förberdelser nu då?
- Och så brukar jag fråga om det är mycket med förberedelser va?
 
Jag
- Ja, fullt upp.
- Ja, men det gör inget. Det är kravlöst på nått sätt och jag gillar rutiner.
 
Statoilkillen
- Tiden går fort. Ha det så bra!
- Hoppas du mår bättre snart. Ha det så bra!
 
Jag
- Ja, detsamma. Hej då.
- Tack. Hej då.
 
När vi upplever att någon säger en sak men menar något annat är det precis det där som händer. Ord kommer ut som vi hör och förstår, men tonen signalerar något annat, och kroppen (alltid kroppen) berättar vad vi egentligen säger. Eller känner. Eller vill. Kroppen vet. Min kropp tex, den visste ju långt före mig vad jag behövde. Den signalerade över ett år och till slut lyssnade jag, högst motvilligt, när mitt ansikte domnade bort, när trycket över bröstet blev konstant, när mitt ekg visade sig onormalt.. och nu sist, när den ändå hade min uppmärksamhet, fick jag diskbråcket. Är du med? Kroppen vet.
 
L I S T E N ♥ H E A R T
aldrigensam - psykiskohälsa