"Vi har väl varit utmattade i alla tider"

Förutom slitet hår, hormonella förändringar i hyn och om du tittar riktigt noga en något blaskig och ljummen blick, finns det inga uppenbart synliga tecken på mitt ovälmående inuti just nu. Så nu när diskbråcket lugnat ner sig och jag kan röra mig smärtfritt igen kan det eventuellt bli jobbigt för dig som behöver något handfast som ett brutet ben som skäl för att vara sjukskriven, du som säger "Utmattning? Det är ett modernt påfund. Vi har väl varit utmattade i alla tider, men vi har minsann alltid gått till jobbet ändå". Ja, för dig blir det eventuellt svårt att förhålla dig till mig. Och för mig? Nej, inte alls. Jag har slutat ta ansvar för dig och dina känslor på det viset. De känslor som kommer upp i dig får du ta hand om. Jag tänker inte göra det lättare för dig genom att inte berätta hur jag mår eller göra mig mindre än jag är för din skull. Jag kan bara tipsa dig om att vidga dina sinnen och synsätt, att öppna upp ditt medvetande för sånt som du inte kan ta på, men som är verkligt (och jisses, för väldigt många livsfarligt) eller så låter du bli, men då kan du bara ta det lilla lugna med åsikterna om att det är "ett påfund" och dina historier om "hur det varit i alla tider" eller dina skämtsamma kommentarer som "alla ska visst vara utbrända nu för tiden". Det är så förminskande och dumt. Och dumt. Jag förstår att det är lättare med sånt som syns, sånt som bär tydliga tecken a la gips, mitella, sår, bandage o.s.v. Jag hade gärna dragit min axel ur led för 48:e gången och gått med mitellan en vecka eller två och sen upp på tjuren igen än... det här. Jag hade gärna fått en utmätt läkningstid. Jag hade gärna haft ett tydligt svar på frågan "När är du bra igen?", "När är du tillbaka?", "När började det?". På så vis förstår jag dig. På så vis föredrar jag mitellan. Det är så många frågor i livet nu, så mycket rannsakande och omprogrammerande. Ärligt talat är det som böckerna Samtal med Gud 1 & 2 i mitt liv just nu.
 
Varför är det så här? - Det vet du.

När blir jag frisk? - Det blir du.

När då? - Det märker du.

Vad ska jag göra? - Vila, andas, känn och prata.

Jag orkar inte mer! - Jo, det gör du. Fast det handlar inte om att orka. 

Ibland skäms jag för jag vet att så många har det mycket värre. - Jag vet. Men vad tjänar det till? "Världen är inte behjälpt av att du låtsas vara obetydlig. Det finns inget upplyst i att krympa, så att andra människor i din närhet slipper känna sig osäkra."

Är du Nelson Mandela? - Nej, jag är ju du. Och du gillar dom där orden av Nelson. Du gillar Nelson.

Och Kristian Gidlund.  - Ja.

Han har skrivit det som jag tror är det enda jag behöver göra och veta om livet. - Ja.

Han hade det värre än jag. - Ja. Väldigt mycket värre. Något helt annat. Vet du vad ni har lika?

Ja. Det lyriska. Och att vi båda har våra hemland i hjärtat.

“Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.”

 - Kristian Gidlund

Läs boken I kroppen min

 

G I D L U N D ♥ H E A R T

aldrigensam - psykiskohälsa