Första arbetsveckan efter 8 månaders sjukskrivning avklarad!!!

 
Att befinna mig här, där jag är just nu, så här 8 månader från den där dagen då det som annars brunnit så yvigt och starkt i mig till slut brann ut och slocknade. Puts väck. Alltså inget kvar. Nada. Inga fler osynliga superhjälteväxlar att lägga in. Bara någon som liknade mig fanns kvar, typ. Blaskigare. Nästan genomskinlig periodvis. Jag trodde att botten var nådd och jag tänkte vanligtvis två saker 1. "Det kan inte bli värre än så här i alla fall" och 2. "Nu vänder det". Men det skulle bli värre. Och nog skulle det vända alltid, men inte på det sätt som jag menade. Inte uppåt. Utan neråt. Det var nu som vägen till botten började på riktigt. Och mörkret. Att möta mig själv där. Ja, fy fan. Det var det svåraste. Är fortfarande det svåraste. Är väl alltid det svåraste att möta sig själv oavsett vad, va?  
 
Så där jag befinner mig idag. Det är inget annat än befrielse. Ljuvligt. Lätt. Ljust. Ta på dig solglasögonen, så ljust är det. Jag är ny. Till och med min KBT-terapeut säger det. Jag berättade för henne att jag upplevt flygrädsla och ångest som jag inte gjort tidigare nu när jag flög till Grekland och att jag kopplade det till att jag blivit svagare, att det kanske var mer än jag klarade av egentligen? Men hon såg så där obeveklig ut som hon gör ibland och sa att det var mer troligt att det berodde på att jag är starkare. Nyfikenheten i mig visste inga gränser för hur hon skulle kunna få ihop det. Hon tog mig tillbaka till den där dagen då jag brann ut, till månaderna, rent av åren, av mjölksyra och kvicksand dessförinnan, till de mörka månaderna där allt bara gick djupare och neråt, till veckan då jag började känna lust igen, vilja igen, känna kapaciten i mig växa igen. Hon gjorde mig medveten om alla nya strategier jag skaffat mig, i ord och tankar så klart men framförallt i handling. Och så nu. Nuet. "När vi blir föräldrar upplever vi ofta mer ångest och oro. Vi har fått mer att förlora. Vi vill vara med. Nu har du ju inte fött barn i år, men det du varit igenom hittills det här året kan liknas vid det tycker jag. Det är en slags födsel. Du är ny (där sa hon det, och hon sa det innan jag hade hunnit gå på, yvigt och stort, om hur nytt det känns i mig) Du vill vara med. Och jag tror ärligt talat att det bara spritter i dig av att få vara ny och pröva dina vingar. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att flygrädslan och ångesten berodde på det."
 
Så alltså, att befinna mig där jag är nu. Jag har gjort min första arbetsvecka efter 8 månaders sjukskrivning. Jag har börjat på mitt nya jobb. Imorgon är jag där igen. Jag längtar, längtar, längtar!! Och den här milstolpen står för så otroligt mycket inser jag nu. För att jag jobbar igen betyder att jag tagit mig en bra bit från noll. Från botten. Du vet, jag klarade nästan ingenting en lång period. Gå upp på morgonen - äta - borsta tänderna - klä på mig - ligga i soffan - äta igen - klä av mig - gå och lägga mig - börja om. Där var jag ett bra tag. Det är det jag kallar nästan ingenting. (Botten kallar jag bara botten än så länge.) Och dom där mest grundläggande sakerna gjorde jag med mycket, mycket större ansträngning än när jag går till jobbet imorgon. Herregud, jag dansar hela vägen till jobbet och hem igen. Sen vilar jag. Jag skriver. Och läser. Sen kommer Smilla hem från sin första dag i årskurs fyra och jag ska steka ägg till henne, vi ska babbla och chilla, vi ska handla och laga mat. Sen kommer Sebastian hem. Vi äter middag. Vi pratar om dagen, det bästa med den hittills. Sen har Smilla sin första taekwondoträningen för den här terminen. Kl 20.00 börjar nya säsongen av Idol. Vardag. Livet. Jag är här igen.
 
 
N Y ♥ H E A R T