Lagomheten sökes!

Jag drog på mig min svarta pälskappa över träningskläderna och kände mig rätt så hip hop-ghetto-chic faktiskt. Bara de stora guldkedjorna som saknades och ett par stora, blingade solglasögon förstås. Hade kunnat medverka i en musikvideo med både J-LO och Sean Banan tänker jag mig. Helst J-LO. Men det var inte direkt till en inspelningsplats jag var på väg. Det var dags för rehab igen.
 
 
Jag mätte 18 cm från golvet med fingertopparna i framåtböj, en klar förbättring från sist (31 cm) så det var vi nöjda med, sjukgymnasten och jag. Men ingen av oss var så nöjd med att jag fått ondare i mitt diskbråck av övningarna jag fick med mig sist. Och så började han utreda och testa mig igen. Mitt jobb blev att göra som jag blev tillsagd, inga problem, och beskriva typ av smärta, sjukt svårt. Förutom "molande värk" och  "Aj, jätteont!", dom är jag bra på. Det blev till slut en del nya övningar som ska göras var tredje timme till nästa gång.
 
Vid kopieringsapparaten, när vi väntade på utskriften av mitt nya träningsprogram,  fyllde jag utrymmet med att kommentera min outfit och nämna fjällenresan jag längtar till och efter det fick jag det nya träningsprogrammet i handen och sa "Tack, nu jävlar!" och liksom hötte med papperet i luften. "Nej, inte nu jävlar. Lagom!" förmanade sjukgymnasten och påminde mig om att inte forcera, att inte göra övningarna med för mycket kraft eller för snabbt. Kvalité framför kvantitet. "Just det, lagom var det ja. Det ligger liksom inte riktigt för mig, ser du" sa jag med ett skämtsamt leende, men med ett tydligt sting av självinsikt så klart. "Nej, jag börjar förstå det. Men det är viktigt, ser du" gav han tillbaka och sen stod vi i det jag kallar fyrvägskorsningen på vårdcentralen och jag visste att jag skulle få gissa mig ut igen, men frågade ändå inte om vägbeskrivning. Istället sa jag "Nu ska jag åka till jobbet, sitta rätt och allt det där. Sen ska jag göra övningarna lugnt och lagom bra. Ha det så bra!" och så valde jag beslutsamt en av de ljusgula korridorerna som vägen ut. Jag vet inte om han trodde på mig egentligen eller om han tänkte "Säkert, du har troligen inte förstått nånting av vad jag pratat om trots att jag så pedagogiskt använt beskrivningar som Hunden och Köttbullen för att du ska kunna minnas vilken övning som är vilken. Typiskt att just du skulle behöva rehab, du är verkligen inte typen."
 
Jag får alltså åter igen budskap om att sakta ner, att låta saker och ting ta sin tid, att inte forcera eller dundra fram, att ibland är faktiskt lagom det som är bäst. Tydligare än min sjukgymnast kan man nog inte vara just på den punkten. Om jag skulle lära mig lagom, och inte vara lika mycket allt eller inget, vad skulle det ge mig? Kan det vara så att det som vi kallar harmoni, balans och manjana finns där? "Det är viktigt, ser du" så sa han. Ja, jag börjar tro det också. Fast min tro är nog inte det som ligger i vägen. Det är nått annat. Det är bara att ta reda på vad som hindrar mig helt enkelt. Inte på ett forcerat och ivrigt vis så klart utan i lugn och lagom takt.
 
 
M A N J A N A ♥ H E A R T
diskbråck - hälsa - rehab
1
Cornelia

Lagom lagom lagom nu så ryggen är så redo den kan för skidåkning om två veckor. Om två veckor äter vi nog i detta nu vår havregrynsgröt och peppar som bara den för första dagen i backen ❤️ Wieeeee! 🙈

Svar: Wieeeee!! Jag längtar helt otroligt mycket efter gröten, peppen, skidorna, snön, känslan i backen, känslan i stugan när vi går runt i våra underställ⛷❄️ Lagom for the win❤️ kram
M I A