En prestationsprinsessas EKG del 2

"Jag har en tid hos kardiologen nu halv tio". Jag lutade mig in med nästan hela överkroppen i centralkassan på Västerviks sjukhus. Jag kände hur det nöp till i magköttet som klämdes åt mellan disken och mig. Pojken inne i kassan reagerade inte något extra på mitt eventuella intrång i hans kur. "Personnummer?" frågade han på en ljudnivå där man kan ana att någon har sagt något. Det var lika bra att hänga kvar. Han knapprade in mitt personnummer i takt med att jag sa det. Ovanligt, tänkte jag. Lite coolt. "Du ska till medicinkliniken" sa han förmodligen. Jag lutade mig några centimeter närmare och vinklade ena örat mot honom för att öka mina chanser att höra och hans chanser att förstå att ha skulle upprepa sig. Men inget mer kom. Han bara tittade på mig. Och då såg jag det. Han var verkligen helt ointresserad av den här stunden med mig. Under tiden jag drog mig tillbaka från hans kur hann jag tänka att det är gåta hur han får behålla sitt jobb, att hans grej är personnummerdelen i mötet med patienterna. Alltid nått. Att han lika gärna kunde ha varit en automat. Det hade nästan varit bättre.
Jag tröttnade, vanligt tröttnade och utmattningströttnade på situationen, så jag sket i att ta nått som helst mer ansvar och mumlade "jag hittar nog" och så gick till medicinavdelningen på första försöket.
 
 
 
 
Det var sex månader sedan jag fick höra "Du har en avvikelse på ekg:t. Det är något som inte stämmer på vänstra sidan av hjärtat. Det ser ut som blockeringar. Jag är ingen specialist och det är nog absolut ingen fara, men jag skickar detta till kardiologen i Västervik som får bedöma om dom vill träffa dig." Allt efter "Det är något som inte stämmer.." hörde jag som genom en burk. Jag minns hur det började susa och trycka i öronen så resten av repliken är tagen från en ganska burkig stund med min allmänläkare.
 
Jag hann knappt dra loss min nummerlapp innan jag låg på britsen i undersökningsrummet med ekg-sladdarna fastklistrade på bröstkorgen. Den enda belysningen i rummet kom från monitorn. Dämpat. Lugnt och Skönt. Sköterskan bad om mitt personnummer och knapprade in det med pekfingervalsen. Bad mig upprepa de fyra sista. "Vi tar ekg:t här sen ska vi byta rum där du får träffa läkaren och göra ultraljudet." Jag svarade inget. Jag hade fullt ös i huvudet med tankar som började med "Tänk om..." 
 
I det andra, nästan identiska, undersökningsrummet var det samma dämpade belysning och likadana ekg-sladdar fastklistrade på bröstkorgen. Läkaren kom. Vi hälsade och han frågade alla frågorna igen som de andra läkarna gjort vid de förra besöket. När besvären kom? Hur det känns just nu? Hur ont det gör på en skala 1-10? Hur känns det när jag tränar? Du fick ju jättefina resultat på arbetsekg:t sist. TACK. Röker du? Snusar du? Hur är din relation till alkohol? Bra. Vad betyder det? Vad menar du? Hur ofta dricker du? Nån gång i månaden. Ibland flera gånger i veckan. En sommarvecka som nu till exempel då kanske jag tar ett glas vid tre middagar och... Ok, bra. Det är bra. Jag sa ju det.
 
Ultraljudet liknade så mycket det jag fick göra med Smilla i magen. Det rörde sig. Det var en del av mig. Det var liksom samma fascinerade känsla "Finns det där inuti mig? Är det där mitt hjärta?" Kardiologen mätte och grejade hur mycket som helst. Lyssnade, spelade in ljudsekvenser, mätte igen och igen. Jag försökte koncentrera mig på monitorn, men det ekade i huvudet på mig och jag gav efter "Tänk om det är nått allvarligt... Tänk om jag har ett hjärtfel där nånstans... Tänk om jag har belastat mitt hjärta så tungt att... Tänk om det jag tagit för vanliga, inte så farliga, stresssymptom ändå visar sig vara... något att oroa sig för... Tänk om jag är den största idioten i mannaminne... skulle inte förvåna mig. Idiot. Det förvånar mig inte längre. Tänk om..." Han var klar och bad mig klä på mig så skulle vi strax gå genom resultaten.
 
"Ok, nu har jag undersökt ditt hjärta mycket grundligt, Mia. Och jag hittar inget hjärtfel. Och jag utesluter att dina symptom beror på kärlkramp. Och jag utesluter också att dina symptom eller avikelse på ekg:t har något samband med din pappa. Du har ett mycket starkt hjärta."
 
"Så det är fortfarande en avvikelse?"
 
"Ja, det är det. Den är ovanlig. Eller framförallt är den ovanlig att ha om man inte har ett hjärtfel som den beror på. Man kan säga så här, att signalen ska gå via kraftledningen in i hjärtat, men kraftledningen har gått sönder så den tar sig in via en muskel på vänster sida istället. Och det går bra. Det är ovanligt. Men det går bra, den kan göra det. Det är inget vi åtgärdar. Du kan ha det så."
 
"Varför har kraftledingen gått sönder?"
 
"Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på."
 
"Ok. Jag får ha det så."
 
"Det är mycket som manifesterar sig i din bröstkorg och med tanke på din sjukskrivning är det något du ska lyssna på. Vi har mycket muskler och nerver i bröstkorgen, men det finns inget hjärtfel. Ingen kärlkramp. Det du upplever kommer inte från hjärtat. Skulle det bli värre får du höra av dig till din läkare igen. Nu ska du bara leva livet som vanligt."
 
Jag var så fjäderlätt när jag lämnade medicinavdelningen, svishade förbi centralkassan och såg en äldre kvinna halvt inne i kuren hos pojken. Jag log och sen var det som att hjärnan var på repeat hela vägen hem:
 
Jag har ett starkt hjärta.
Nu ska jag bara leva livet som vanligt.
Tack gode gud.
 
 
E K G ♥ H E A R T
 
 
1
Sara Persson

Åhh Mia jag har varit där du är. Oron för att något jobbigt finns på hjärtat. Vad skulle de i så fall innebära iframtiden?
Är så glad över arter hittade din avvikelse och att din kropp är så smart och stark att den reparerar själv!
Ut och njut av livet.
Kramar

Svar: Känns så jädrans skönt faktiskt, är verkligen lättad🎈 Ja, kroppen är helt fantastisk🌺 kram
M I A