Dödskyssen

Det går ta mig tusan inte en enda dag utan att man får huka sig för jantelagen som kommer vinande som en jädra Dementor från Azkaban och ska suga lyckan ur en. Och rätt vad det är hinner man inte väja undan utan den träffar en som hög tinnitus med tryckande svimningskänsla i huvudet eller så går den in genom naveln på framsidan och ut genom kota L5 på baksidan. Den smällen är värst tycker jag. Det var den vägen den tog med de bevingade orden "Så gör man bara inte!" och jag svarade "Jo, så kan man väl visst göra!?" Och då kom esset i rockärmen "Jag tänker bara på vad alla andra ska säga? Vad ska dom tycka?" BAAM.
1969 ville min mamma och pappa gifta sig. De hade fått min storasyster två år tidigare när mamma var 17 år och pappa var 16 år. Min mormor, som åkte till affären för att handla i sin fluffiga päls på vintern och gick ut till bilen av det ryska märket Lada i precis samma sekund som en bil anses vara uppvärmd, hon hade sagt "Jag kommer inte". Hon som velat bli hårfrisörska om hon inte varit hemmafru. Hon som ropade "Mia, ta på dig mössan! Du kan få hjärnhinneflammation om du går ut med blött hår så där". Hon som satte handen för munnen och inte kunde hålla sitt "Nääää" inom sig när hon vände på fotot och såg min kusins dåvarande fästman Mohammed. Hon skulle säga "Ja, ja, huvudsaken han är snäll" och mumla "Det finns väl dom som har det värre". Hon blev sängliggandes av skam titt som tätt i sitt jordeliv. 1969, när mamma och pappa gifte sig, var inget undantag. 
 
"Hon blev alltid sjuk när det var nått med oss" har mamma uttryckt det. Och jag kan tänka mig att mormors röster i huvudet lät som tanterna och farbröderna som skulle stå på kö för att få säga "Nä, vad säger du? Så unga? Hu vale. Stackars. Skämmes. Så gör man bara inte!". Det skulle pratas på byn helt klart och det gav mormor sju svåra år, varje gång. "Vad skulle dom säga? Vad skulle dom tycka?" Jag vet inte vad mormor fått utstå som gjorde henne så sjuk av oro och skam. Men att hon utsattes för att ideligen måsta bryta de livsregler hon fostrats i, om hur man ska vara i livet och hur livet ska se ut, med så livfulla döttrar, den saken har jag begripit.
 
Mamma brukar beskriva sig själv som rebellisk och upprorisk som barn. Hon red på kossor, rymde ut genom fönster, sjöng i band och hade skinnjacka, var pojkflicka. Och det var nog inte så konstigt att det behövdes lite uppror. Den här syskonskaran som var barn i samma stora hus som jag växte upp i och hade farmor och farfar på ovanvåningen precis som jag hade mormor och morfar på nedervåningen, fick minsann inte leka i snön som lagt sig runt huset på vintern. De fick inte göra sina snöänglar i snön på gården och stöka till. Då blev gammelfarmor och gammelfarfar arga. De ville ha snön perfekt. Hel och fin. Orörd.
 
År 2017 sitter jag hos kbt-terapeuten och hör henne säga "Du är hårt präglad av livsregeln "så gör man bara inte". Du verkar ha lärt dig tidigt att hålla fasad. Hålla ihop. Inte visa svagheter. Vet du varifrån det kommer?" Och jag visste svaret på frågan på samma sätt som jag vet vad jag heter. Ändå har jag aldrig fått frågan förut. Och jag kände det som att det klickade till nånstans i min släkts historia, som en tråd från mig till minst 1927. Och sen bara klick, klick, klick, klick, klick fram till mig juni 2017. "Ja, det vet jag."
 
Det är så brutalt mycket tyckande och dömande där ute. Och för den som ska gå runt och ha det som min gammelfarmor och gammelfarfar ville ha livet, perfekt och utan märken i snön, blir det så otroligt svårt att finnas till på ett sätt där man mår bra, är den man är, känner sig trygg och livfull. Så jag säger som Mia Skäringer att jag har - No more fucks to give - (wiii, jag vet att det är svärord) och om en stund kvider jag säkert av kval och känner "så gör man bara inte" nånstans i mitten av kroppen, mellan naveln och kota L5 i ryggraden. Där skvalpar det runt och ger mig diskbråck och gör mig förstoppad. Läkarna kallar det ångest och depression. Jag kallar det "så gör man bara inte" för tillfället. Och nästa gång dödskyssen kommer vinande för att suga lyckan ur mig, så jag inte tror att jag är nått, lägger jag mig ner och gör en snöängel. Eller två. En för mig. En för mormor. Det blir min patronusbesvärjelse hädanefter.
 
S N Ö Ä N G E L ♥ H E A R T
 
arvegods - depression - galenskap - gilla - livsregler - nomorefuckstogive - skam - skriva - ångest

Midsommar i Ullångerstrakten

 
 
I Mäjasjöns fäbodar dansade vi kring stången, kastade pil, köpte fika av moster Gull i Kafeet, spelade väldigt mycket på chokladhjulet och spanade efter grodyngel. Jag har inte firat midsommar här sen jag var tonåring så det var supermysigt och nostalgiskt att vara här tillsammans med Smilla.
 
 
Övrig tid var vi alla syskon med familjer och några vänner tillsammans hemma hos brorsan och Nina i deras fina hus som ligger precis vid Ullångersfjärden. Massa god mat, skratt, prat, fyrkamp, kramar, hissen ner, sång, asgarv och skrattkramp i mellangärdet, sov gott.
 
 
 Me & my brothers
 
 
 
 
Skrattande svägerskor
 
 
Jonas ♥ Nina
 
 
 
 
Smilla var som en superstar för småkusinerna.
 
 
 
 
 
 
M I D S U M M E R ♥ H E A R T
 
fäbodar - highcoast - lantligt - midsommar - mäjasjön - syskon - ullångersfjärden - ångermanland
1

HJÄRTAT I HÖGA KUSTEN

Jag minns inte när jag var hemma i Höga kusten på sommaren och kunde vara nära hela stora familjen och turista runt med mitt Höga kustenhjärta. Jag och Smilla satte oss på tåget direkt efter skolavslutningen i fredags och åkte till norrut. Så nu är jag här.
 
 Syrran fyllde 50 i vintras och i lördags hade hon och Jolle 28-årig(!) bröllopsdag och vänner och familj var inbjudna att fira livet med dem. Det gjorde vi. Och dagen började med en vandring upp till Fäberget. Fantastiska Fäberget.
 
  
 
 
 
 Uppe på berget blev det fotosessions, skumpa, löjromstoast, risifrutti och tunnbrödsrulle o.s.v. Min favoritstund.
 
 
 
 
 
 
 
 
Bilderna berättar ju för dig att hit upp ska du ta dig om du kommer till Höga kusten, vilket du borde göra någon gång i livet. Den här platsen är ett ÄKTA GULDKORN. Det du inte ser på bilderna är vandringen upp. Det är upp, bara upp, i flera kilometer. Men det du ser är ju hur värt varenda steg, svettdroppe, övervunnen tanke om att ge upp det är när du väl kommit upp.
 
På kvällen var det partaj hemma i syrran och Jolles trädgård med liveband, femkamp och grillbuffé.
 
Syrran. Helt otrolig. Always.
 
"Ta kort på mig när jag står här och rör om i muurikkan!" Jag kände mig väldigt glad i min outfit vilket var oväntat eftersom det inte är utmattningssyndromets vanligaste känsla och eftersom jag hade mina nya, vääärldens tightaste byxor utan stretch på mig med den höga korsettliknande midjan som jag inte kan röra mig obehindrat i..  men vad gör man inte för att få känna sig helt otrolig en stund, eller hur!? Min svägerska som egentligen är den värdiga att synas med muurikkan klipper timjan.
 
H I G H C O A S T ♥ H E A R T
drdenim - familj - firalivet - fäberget - högakusten - muurikka
3