Mina första 5 kilometer sen diskbråcket -BOOM-

 
Igår, precis när regnet kom, tog vi på oss likadana adidasjackor (obs! båda är Sebastians, jag lånade bara den ena för att jag inte äger en egen regnjacka) och gick runt Knabbarp. Det var mina första 5 kilometer U T A N  S M Ä R T A sen diskbråcket för nio veckor sen! Vilken känsla alltså, både av enorfinerna och av att sätta den ena foten framför den andra och känna att dom bär, att jag (nästan) kan lita på min kropp igen. Det kändes ärligt som att jag ville springa, springa av lyckorus och lättnad. Idag ville jag ha mer så vi gick samma runda igen fast i sol ikväll. Är så tacksam över att vara nästan smärtfri i den här kroppen jag tagit så för given. Jag kände verkligen hur extremt mycket jag saknar träning och hur mycket jag behöver den för att må bra, må bättre. Fasen vad man blir glad av träning alltså. Och skogen, ja herregud, och skogen.
 
 Kram & Pepp på er!
 
5 K M ♥ H E A R T
1
Jessica

Åh vad härligt att du får springa utan att ha ont! Nu när skolan inte tar upp all min tid längre vill jag också komma igång och springa ingen :D

Svar: Ja, underbart!🌟
M I A