Bara vanligt vardagsgalen

TILL BUTIKSBITRÄDET I EN AV BUTIKERNA I STAN:

Du skulle nog aldrig gissa att jag inte kände halva ansiktet när vi stod och pratade uppsluppet i din butik igår? Du kunde väl inte ana att det var panikångest du hörde från provhytten? Jeans. Tighta jeans. Jag stönade och flåsade så högt jag kunde utan att verka supertokig, men det var för att steama ur mig den ilska och panik som stegrades inom mig, som jag faktiskt inte vet hur den låter, har aldrig tillåtit mig. När jag pressat igen knappen och köttet hängde över precis hela vägen runt midjan och jag insåg vilket skitgöra det skulle bli att få av mig dom eftersom dom även var astighta runt vristerna, då var det nära att vi båda fick veta exakt hur min galenskap låter i sin renaste form kan jag säga. Men den här situationen är ju inget man behöver nått utmattningssyndrom för att bli galen i, så klart inte. Det räcker ju med fel storlek på jeansen så är varje situation i en provhytt essensen av utmattningssyndrom, en kort liten sjukskrivning med förmågan som människa nedsatt med 100%, mer eller mindre.

Jag är långt ifrån den galnaste! Jag är inte i närheten av den som jag känner eller som du kan föreställa dig har det jobbigast. Jag tampas med vardagliga grejer som prestationsångest, stress, obalans, höga krav, kontrollbehov etc. Jag skulle säga att jag bara är helt vanligt vardagsgalen. En högpresterande och högsensitiv vardagsgalen som det gick över styr för. Som kämpade för länge. Igen. Men inte konstigare än så. Allvarligt, absolut. Och inte värt det, definitivt. Men inte konstigt eller ovanligt, tyvärr. Du känner säkerligen igen dig i mig. Du kanske också känner till vad levnadsregler som "det som gäller andra gäller inte mig", "ensam är stark", "jag klarar allt", etc. gör med en. Yes, simsalabim, har man tappat bort sig själv. Som en agent som jobbar undercover och går in så mycket i sin roll att när uppdraget är slutfört kan hon inte hitta tillbaka till sig själv igen.

Hur som helst, jag ville tacka dig för att du släppte mig så lätt och började prata om kläder som kommer in framöver istället, "powerplagg som passar dig", sa du och tog hand om hela högen som jag höll i min famn. Du underlättade verkligen för mig att ta mig ut ur din butik så fort jag bara kunde. Kanske anade du att jag inte hade så mycket power för tillfället. Tack för det också, i så fall.

 
 
V A R D A G S G A L E N ♥ H E A R T
jeansfail - power - vardagsgalen

I denna ljuva sommartid

 
Igår fick vi allt ljusare genom att ställa fram klockan en timme. Lunchen åt vi utomhus. Sebastian gjorde underverk i trädgårn och Smilla hoppade på studsmattan hela ljusa dagen. Noomi låg i solfläckarna. Jag strövade omkring från ställe till ställe.  Och jag åkte till Statoil tre gånger, fick vända om hela tiden för att jag glömde något. Sista gången åkte jag till Ok istället. På båda ställena pratade vi om ljuset.

Pricken över i:et var att få plantera en favorit, Ranunkel, i en kruka vid köksingången. Den ska stå där och påminna om att det ljusnar, att det är den ljuva sommartiden nu och ettårig bröllopsdag snart. Det kan ju hända att det är för kallt för den än och att den får det för tufft för att klara sig, men jag hoppas det går vägen!

 

S O M M A R T I D ♥ H E A R T

 

Sushifest på Lilla Å

Sushifest och filmen Trollz hos oss på Lilla Å ikväll. Längtar tills vi ska få en kurs i att göra hemmalagad sushi av en kollega till Sebastian som är kock. Men till dess duger Big Wong alldeles utmärkt. 

Man är ju alltid rädd att inte få i sig tillräckligt med mat i allmänhet, men sushi i synnerhet. Vi beställde 34 bitar och fick i oss 24 st... så imorgon finns det möjlighet för de tio sushibitarna som blev över att finnas med på söndagsfrukosten eller bli en stadig lunch. 

Smilla letade fram en sån där träbricka som kan snurra från Ikea och dekorerade den så fint med all sushi.
"Åhhhh, det pirrar i mig, det ska bli så gott!!!" Sa hon och sen var det varsågod.