Bara vanligt vardagsgalen

TILL BUTIKSBITRÄDET I EN AV BUTIKERNA I STAN:

Du skulle nog aldrig gissa att jag inte kände halva ansiktet när vi stod och pratade uppsluppet i din butik igår? Du kunde väl inte ana att det var panikångest du hörde från provhytten? Jeans. Tighta jeans. Jag stönade och flåsade så högt jag kunde utan att verka supertokig, men det var för att steama ur mig den ilska och panik som stegrades inom mig, som jag faktiskt inte vet hur den låter, har aldrig tillåtit mig. När jag pressat igen knappen och köttet hängde över precis hela vägen runt midjan och jag insåg vilket skitgöra det skulle bli att få av mig dom eftersom dom även var astighta runt vristerna, då var det nära att vi båda fick veta exakt hur min galenskap låter i sin renaste form kan jag säga. Men den här situationen är ju inget man behöver nått utmattningssyndrom för att bli galen i, så klart inte. Det räcker ju med fel storlek på jeansen så är varje situation i en provhytt essensen av utmattningssyndrom, en kort liten sjukskrivning med förmågan som människa nedsatt med 100%, mer eller mindre.

Jag är långt ifrån den galnaste! Jag är inte i närheten av den som jag känner eller som du kan föreställa dig har det jobbigast. Jag tampas med vardagliga grejer som prestationsångest, stress, obalans, höga krav, kontrollbehov etc. Jag skulle säga att jag bara är helt vanligt vardagsgalen. En högpresterande och högsensitiv vardagsgalen som det gick över styr för. Som kämpade för länge. Igen. Men inte konstigare än så. Allvarligt, absolut. Och inte värt det, definitivt. Men inte konstigt eller ovanligt, tyvärr. Du känner säkerligen igen dig i mig. Du kanske också känner till vad levnadsregler som "det som gäller andra gäller inte mig", "ensam är stark", "jag klarar allt", etc. gör med en. Yes, simsalabim, har man tappat bort sig själv. Som en agent som jobbar undercover och går in så mycket i sin roll att när uppdraget är slutfört kan hon inte hitta tillbaka till sig själv igen.

Hur som helst, jag ville tacka dig för att du släppte mig så lätt och började prata om kläder som kommer in framöver istället, "powerplagg som passar dig", sa du och tog hand om hela högen som jag höll i min famn. Du underlättade verkligen för mig att ta mig ut ur din butik så fort jag bara kunde. Kanske anade du att jag inte hade så mycket power för tillfället. Tack för det också, i så fall.

 
 
V A R D A G S G A L E N ♥ H E A R T
jeansfail - power - vardagsgalen