Inte himlen runt hörnet precis

Jag hade varit tvungen att ta mina ganska så starka smärtstillande för diskbråcket och oron eftersom tåget varit försenat, uteblivit, ersatts av buss och haft sig. Nu satt jag på ett X2000-tåg i vagn 5 på plats 7 med något som liknade moderskänslor för SJ. Det hade troligen med de smärtstillande att göra. Sträckan Linköping - Stockholm är sträckan man ser fram emot. Då ska man få öka farten och känslan av att vara en människa på väg till fantastiska grejer, att ha "himlen runt hörnet" infinner sig. Men just idag skulle det visst inte bli så.

Det kom ett meddelande om att tåget saknade korglutning. Det är tydligen det som ska ge oss som reser en skön, smidig och trygg åktur med SJ´s X2000-tåg. "Det kommer kränga mer än vanligt vilket innebär att ni får hålla reda på det ni har på borden och bagaget på hyllorna så det inte ramlar ner på er så att säga" meddelade en myndig, precis byxmyndig?, SJ-röst. Jag blev medveten om att jag redan satt med väskan hårt hållen i knät och jag tänkte att, korglutning eller inte, så håller jag hårt i det som är mitt nu för tiden, mitt liv kränger ju också mer än vanligt. Riskera inget, tänkte jag och slöt ögonen som för att förvara den tanken långt fram i minnet.

Det skånska paret mitt emot mig hade fullt sjå med korsordstidningen, silverpennan, glasögonen och vattenflaskan som for omkring och som dom räddade i sista sekund från golvet, lade tillbaka på bordet och så samma sak igen. Dom suckade och tyckte att det var besvärligt och konstaterade "Det går ju inte att slappna av". Nej, det gör det inte, tänkte jag, vi är som tomflaskor i en drickaback. Den här fighten vinner SJ. Och jag tänkte också att det kämpande paret mot korglutningen skulle må bra av en tablett eller två från min lilla burk. Men nej, det verkade oetiskt och kanske mer än så. Kanske hade dom sina egna burkar. Inte omöjligt.

Jag tråcklade upp min senast inköpta bok till personlig utvecklingsavdelningen i vårt hemmabibliotek. - Lyssna till kroppen - av Lise Bourbeau. Jag läste de 25 första orden "Har du någon gång stannat upp och frågat dig själv vad du egentligen gör här på jorden? Varför är du här? Vad är ditt syfte?" Jag stängde igen boken mjukt men la båda händerna på den så att den inte skulle kunna öppna sig igen eller falla på golvet för den delen. Jag lyfte huvudet och tittade ut på naturen som svishade förbi utanför. Det tårades i ögonen. Det fladdrade till i bröstet.

Jag kanske somnade till, jag vet inte, men när det tjöt till i högtalarsystemet ryckte jag till. Jag blev instinktivt både lättad och asförbannad. Lättad för att det betydde att det bara var några minuter kvar till frisk luft och inte vara tomflaska mer och asförbannad för att det är mitt väsens reaktion på plötsligt höga ljud just nu, kanske för alltid. "Vi anländer till Stockholms central om några minuter. Avstigning till höger i tågets färdriktning. Och för den som inte vill åka med tåget in i vagnhallarna föreslår jag gör sig redo att kliva av tåget redan nu". Lite humor a la när man gjort bort sig i service och skämtar bort det istället för att be om ursäkt passade inte mig den här stunden. Jag ville varken till vagnhallarna eller få lustiga instruktioner/förslag/hot av byxmyndig. Jag ville höra "Nu är vi äntligen framme i Stockholm snart. Vi ber om ursäkt för att den här åkturen med oss inte alls har varit smidig eller bekväm. Mia, vi är medvetna om att du älskar känslan av himlen runt hörnet på den här sträckan med oss och vi är ledsna för att det inte alls varit så. Nu kan du ta en taxi till Yasuragi spa och stanna så länge du vill och behöver. Allt på vår bekostnad så klart." Så fick det låta i mitt huvud. Allt får man fixa själv.

Jag och det skånska paret tittade på varandra och höjde ögonbrynen. Sen gjorde vi precis som SJ-rösten sa, vi och alla andra. Vi packade ihop våra grejer och ställde oss upp. Och sen stod vi där i ett tåg som krängde mer än vanligt och kände oss riktigt blåsta.

När jag satt på tunnelbanan sen och bara hade några stationer kvar till min trygga vän kom de följande 8 orden från inledningen i Lisa Bourbeus bok upp i mitt huvud. "Svaret är enkelt.. vi är här för att utvecklas, att växa." Tunnelbanans väggar och tak kom allt närmare, hjärtat slog, bröstkorgen krampade, illamående och yrsel. Jag böjde mig fram. Jag visste vad det var frågan om och grep tag i mina egna ord "Ingen panik, det är bara ångest". Är det inte underligt att när vi nästan är framme så stupar vi ibland. Vi har himlen runt hörnet och faller.

 
 
 Det var dags för att fira Sebastians bror som fyllt 40 år i helgen. Jag åkte upp några dagar tidigare för att vara i lugn och ro hos min vän Sofia a.k.a Majorskan. Den här bilden togs av min svägerska, jag liksom strålar ikapp och vinner över solen. Älskar den!
 
 Den här finns också. Jag lutade mig mycket och många gånger mot hans axel.
 
Och den här som togs fast det inte var meningen att ta en bild, jag skulle ringa Majorskan. Centralstationen och The Truman show " - Alla statister in på scenen, in med ett bygge och en stor brummande borr nere vid rulltrapporna, gå så fort ni kan, prata så högt det går, skratta, gråt, barnskrik, in med en fågel också som nästan snuddar hennes hår.. hon är livrädd för fåglar."
 
KBT-terapeuten kommer bli nöjd när vi ses.
 
R U N T H Ö R N E T ♥ H E A R T
poweringthrough
1
meh.blo.gg

Tågresor är inte de allra smidigaste nu för tiden

Svar: 😊
M I A