Kan något i mig vara utbränt för alltid???

En omöjlig grej som jag roar mig med ibland är att mäta hur långt jag har kommit och hur långt jag har kvar tills jag är genom och förbi den här utmattningen. Jag är som en dement med det här, för det är som att jag glömt hur ospecifik och kravfylld den här typen av mätning är när tanken dyker upp igen. Idag satte jag mig på bänken vid köksingången till vårt hus med solen i ansiktet och kaffe i min rosa I♥NY -mugg. Som ett brev på posten dök frågan upp om hur jag är och hur det känns i mig när jag är frisk? Demensen mös till, nu skulle här visualiseras. Den här stunden skulle bli great och jag skulle se bilder och känna hur det känns i mig när jag är fri från utmattning och istället full av lyckorus, energi, kraft och koncentration och jag skulle kunna mäta upp hur långt jag har kvar dit från där jag befinner mig nu!! (övertygad 10 av 10) Jag tog ett djupt andetag, slöt ögonen och dök in i tankarna och minnet. Vad härligt det skulle bli att få känna... Hallå? Varför är det alldeles svart här? Så där ja, bra, tack för ljuset! Nu ska vi se vad som.. men hallå, skärpan, fixa skärpan, det är alldeles grumligt ju. Vaddå, det går inte?? Är det här den bästa upplösningen??? Det sjunker in... Det blir inte tydligare än så här just nu... Jag når inte fram. Blodet isar sig och jag rycker till och känner varmt kaffe med mjölk på mina fingrar. Herre, jag minns inte riktigt... Vad betyder det? Betyder det att jag har förlorat något?? Kommer jag aldrig minnas?? Kommer jag inte få känna hur det känns med full kapacitet igen? Kommer jag inte ha full power i hela systemet nånsin mer? Du oemotståndliga adrenalin, kommer du inte pumpa runt till min fördel igen??? Har jag pajjat mig för alltid??? Va???
 
Jag red ur stormen. Räknade till tio. Profylaxade mig vidare. Tänkte på mitt gräl med tioåringen i huset igår kväll då hon var så arg och allt var så extremt orättvist. Så definitvt.
 
"Ni säger ALLTID nej!!",
"Jag får ALDRIG bestämma vad vi ska äta!"
"Jag kommer ALDRIG få sova över hos någon igen!!"
"Jag kommer vara arg för ALLTID!!"
 
Jag insåg att jag lät precis som Smilla i mitt huvud och kände rädslan för det som är definitivt knyta sig i magen, men i profylaxandet sköljde insikterna och erfarenheterna över mig. Allt förändras. Allt. Hela tiden. Jag såg vad det är jag vet som Smilla inte har lärt sig ännu, att inget stannar och är för alltid i den bemärkelsen hon menar när hon är förtvivlad eller jag själv gör när jag är rädd. Det kommer inte ALLTID att vara så här. Vi förändras hela tiden. Jag kunde ta mig till tankar som "det finns en mening med allt" och chilla in i utmattningsmode igen. Men det som tröstar en känsla är likaväl en firestarter på andras sidan myntet."Att allt förändras" lugnar rädslorna om att det alltid ska vara så här, men det triggar frågorna kring "Vad är det som kommer att vara förändrat då? Vad är det som är pajat och kommer aldrig igen?" Jag vet ju i mitt förnuft att inte ALLT är pajat, men det ligger en liten, men naggande god oro för vad som kommer att vara förändrat när jag kommer ut på andra sidan.
 
 
 
L E T I T B E ♥ H E A R T
 
note: kom för f*n ihåg att den där mätningsaktiviteten inte hjälper till, den lyfter inte. Sluta upp med den! Förstå nån gång att det som läker ihop dig inte är mätbart med måttband eller på det där "smarta mål"- sättet. Och du ska se att det som är förändrat i dig är tusen gånger bättre grejer än du ens har fantasi att föreställa dig just nu. Så sluta! Det må så vara att något kanske kommer vara förändrat och försämrat för alltid, men du ska bara veta vilka goa grejer du kommer ha mer av, som kommer lyfta dig.
 
 
litapåprocessen - utmattningsdemens