Till månen och tillbaka

Jag är romantiskt lagd på det där viset att jag fullkomligt älskar Jane Austens Förnuft och Känsla och Shakespeares Romeo och Julia. Jag dras helt sonika till det bitterljuva och kan sluka vilken film eller bok som helst egentligen bara det finns någon som har oddsen emot sig, lyckas med det omöjliga alternativt upplever ett eller flera mirakel. Javisst, jag glittrar till av motton, ordspråk, citat och amerikanska mot alla odds-filmer. Vi pumpar ju liksom upp oss och uttrycker oändliga ambitioner, obeskrivlig kärlek, ett coolt state of mind med slagdängor som To the moon and back, The sky is the limit, The best is yet to come o.s.v. Vi uppmanar oss att Do more of what makes you happy! Be awesome! Och vi ropar (eller har som konst på väggarna) Carpe diem förstås.

 

Men mina gränser är ju betydligt närmare än the sky? Vissa dagar går mina gränser vid sängkanten ju, ibland ute vid postlådan och vissa dagar är dom ute vid yttre ring och far omkring. Och så ibland kan jag känna hur dom liksom expanderar sig och har säkerligen Kalmar län i omfånget och snuddar den småländska skogens trädkronor, men the sky? Nej, en mer varierad limit ska jag börja tänka för mig själv. Yttre ring is the limit, Till Kalmar och tillbaka är inte så dumt det heller. Inget att rama in eller klistra upp på väggen kanske, men ändå. För vad händer när en presterare som tydligen är mer sjävförtroendebyggd än byggd på självkänsla flyger omkring i livet med mottot The sky is the limit? Jag har ju flugit den turen så jag kan berätta att hon högpresterar, skapar, gör planer och avverkar checklistor, gör nya planer och säkerställer, genomför och levererar... men efteråt känner hon sig aldrig riktigt nöjd med sig själv. När aktiviteten att prestera något påtagligt och synligt inte finns landar hon inte skönt i sin fluffiga självkänsla.

 

Så om jag skulle beskriva en del av mig (obs! inte hela mig för guds skull)  som - en självförtroendebyggd presterare som fyller självkänslan genom sina prestationer... Hahaha, jag gråter nästan av att jag precis formulerade det där. Inte av formuleringshybris alltså utan av den enkla sanningen i, den kanske något svåra, meningen. Jag kan ju fatta att jag exempelvis är värd att vara ledig, värd att vara lycklig, värd att äta en hel Gott och blandatpåse eller bygga en veranda bara för att jag är jag. Jag är värd det bara för att jag finns. Jag behöver liksom inte först göra mig värdig för att vara värd det jag önskar eller vill. Men det är ju så obeskrivligt skönt att få lägga sig i soffan med benen högt efter väl utförda bedrifter på dagen. Att få ta kväll efter några rejäla spadtag i myllan en ledig lördag, det är man väl värd. Haha, typisk presterare på nått sätt. Och typiskt svårt för en utmattad presterare att känna sitt människovärde glittra till när de sedvanliga möjligheterna inte finns för att avverka alla slags uppgifter man kan fylla ett dygn med. Och fånga dagen? Men nån måste koka ägg, betala restskatten och gå ut med soporna också.
 
(null)
 
Är du en presterare och kör efter något som liknar The sky is The limit?  Älskar du högt tempo och den berusande känslan av att hantera många bollar och multitaska? Vad härligt!! Har du också ett stålmannenmärke under knytblusen? Har du varit föräldraledig och jobbar i dubbel takt med överdriven energi och pratar enbart i floskler nu? Inga undantag för dig inte, inget att ta hänsyn till för din skull. Du har väl vilat och tagit igen dig ordentligt nu under din föräldraledighet och inte alls varit med om en livsförändring? Du kan väl bara addera på i livspusslet med 14 ännu inte läkta stygn i underlivet? To the moon and back, kom igen!
 
 
S K Y B Y E ♥ H E A R T
 
 
aldrigensam - chicklit - feelgood - självkänsla - superhjälte - utmattningssyndrom

Finalist i Blogg.se-priset 2017

 
Det hände något alldeles, alldeles oväntat. Mitt i vardagsköret fick jag ett mail från bloggportalen med en massa oväntad pepp minsann! Jag hade precis lämnat sjukgymnasten som meddelat att jag bara behöver lära om min kropp att sitta, gå, stå och sova så ska nog kroppen till slut skapa utrymme för diskbråcket att läka. I handen hade jag papperet med övningarna jag ska göra var tredje timme... Och jag tänkte att det här med att dra på sig utmattning och diskbråck samtidigt inte är optimalt och jag önskade att det inte var så här och att jag skulle slippa att få rehabtider klockan sju på morgonen igen. Och det var efter det jag fick mailet om att jag blivit FINALIST i Blogg.se-priset 2017 i kategorin "Årets budskap/Inspiratör". Ja, precis, herren ger och herren tar. Jag blev precis så överraskningsglad som jag ser ut på bilden ungefär. Och rörd. Det känns ju så himla fint att någon eller några har tänkt på mig och ansträngt sig för att nominera mig. Och i den här underbara kategorin dessutom!! Vem du eller ni än är, det träffade mig i hjärtat, t a c k. Det känns väldigt fint. Och jag tror att jag faktiskt började gå, stå och sova på nya sätt ganska direkt efter det.
 
Längre ner i mailet fanns det frågor som redaktionen ville att jag skulle svara på till den artikel skulle skapas om oss finalister. Du som känner mig sen innan eller känner mig här på bloggen kan nog ana hur jag reagerade på instruktionen "Svara med MAX 1-2 meningar per fråga"? Haha, precis. Hur i hela jädra friden skulle jag lyckas med det? Jag är ju inte känd för att vara bloggvärldens "hon med så korta och snärtiga inlägg" direkt. Inte i någon annan värld heller för den delen. Men jag är ju duktigt plikttrogen, ni vet, så efter x antal gråa hår senare kunde jag säga -Jag gjorde det! (Nästan) HÄR kan du kolla in hur jag klarade mig:)
 
Så nu ska en röstning pågå fram till den 5 december och sen koras en vinnare av alla finalister. Som brukligt är vid omröstningar:) Känner du dig röstningssugen? KLICKA HÄR
 
 
P E P P I G T ♥ H E A R T
1

Ett kontrollfreaks dagboksanteckningar

 
Jag gick upp först av alla idag. Kokade kaffe och ägg, lagade gröt och tände brasan i vardagsrummet. Det var ju Fars dag och jag ville ge den älskade dubbelfarsan en frukost han inte själv fått ombesörja för en gångs skull. "Det här hör inte till vanligheten" bekräftade han mitt morgonbestyr när han kom ner. "Nej" svarade jag nöjd och kände stinget av det mörka, numera vanligheten, dra förbi. Jag satte mig på min plats i soffan och konstaterade att allt stod framme, till och med Örtkryddan stod bredvid min kaffekopp. Örtkryddan är min. Kaviaren är Sebastians. Det plingade till i belöningssystemet - duktiga mej! Vi högg in på frukosten och det andra avsnittet av Grotescos nya serie. Det var inte lika bra som det första musikalavsnittet, men ändå, värdigt en bra start på dagen. Vi pratade om promenad, att rulla in den stora mattan som vi ska skicka tillbaka i sin plast igen, städa, såpa golven i köket för det behövs verkligen. Men jag lyfte liksom inte. Jag sjönk efter frukosten. Inget pling i belöningssytemet helt enkelt. Det blev som så att jag gick upp till sovrummet för att skriva. Men det blev inget med det heller. Gick inte. Och jag förbannade mig själv för att jag inte kan hushålla med bra serier. Önskade att jag haft några avsnitt kvar av Alias Grace eller alla avsnitt av The Handmaids tale. Jag behövde nått. Sebastian städade runt mig. Mjukt på nått sätt. Jag tänkte att jag ändå lyssnat till hur jag, motvilligt, kände mig trots allt. Och inte några timmar senare utan ganska direkt. Jag tänkte att det är ingen fara att det är precis så här idag, titta vad många bra och vissa helt och hållet kraftfulla dagar jag haft nu. Och jag tänkte på hur gärna jag vill kontrollera den här situationen och hur jag sjunker som i sumpmark när jag försöker. Jag har sagt det förr, det är svårt att veta när det är powering through eller rulla in under en sten som gäller. Jag slumrade. Tröttheten vann. Det gör den ju alltid.
 
Jag har debatterat mina egenskaper och beteenden rätt så kraftigt det sista året. Mest med mig själv, men även här i öppenheten. Jag har ställt mig i ringhörnan med mitt Ego och till exempel hävdat att jag inte är ett kontrollfreak, att jag inte har kontrollbehov, att vaddå, man mår ju bra av rutiner!? Hur många sjuka i depression, utmattning etc får inte det rådet som det allra, allra första från sina läkare? Ät, sov och träna på regelbundna tider. Det rådet eller den uppmaningen har jag egentligen aldrig behövt få. Man mår bra av rutiner och att göra saker i rätt ordning. Förrätten kommer först och efterrätten sist. Jag går upp tio minuter efter Sebastian för då är kaffet klart. Ta på sig skorna först, jackan sen. Tacos på fredag och godis på lördag. Att ha rutiner och göra rätt. Det är världens skönaste illussion, det vet jag, men likaväl får det belöningssystemet att gå i spinn. Och det gillar man ju.
 
Men jag gör inte alls allt i tur och ordning eller en sak i taget. Inte egentligen. Jag planerar så, jag försöker skapa min tillvaro så för när jag har en plan är jag en mycket bättre improvisatör. Inte så motsägelsefullt som det låter. Det är som att när du vet vart du ska kan du göra några avstickare på vägen och sen återvända till huvudleden. När du har ett manus kan du tappa bort dig och sen hitta tillbaka igen. Du kan "planera om" istället för att "inte ha koll på läget". Det är ju känslan av kontroll vi pratar om här, inte själva kontrollen i sig för den är illussionen. Men känslan, den får det att plinga till du vet var.
 
I utmattningsbranchen är det ju inte mycket aktivitet i belöningssystemet. Däremot finns ju stresshormon i överflöd. Och att kontrollera är dömt att misslyckas, en icke läkande aktivitet. Men att go with the flow är ju banne mig inte heller så självklart, för vilket flow då en dag som denna? Det finns typ inget flow att följa och det behov som känns är knappast något att kalla flow. Jag har förstått att jag annars har mycket av båda sakerna, både flow och kontroll.  Och jag vet att kontrollfreaket i mig tjänat och tjänar mig väl, men när KBT-terapueten ber en att leva busigare vet man, med all säkerhet, att det är något med kontrollbehovet som inte tjänar en på bästa sätt just nu.
 
 
F R E A K Y ♥ H E A R T
 
P.S. Det blev en promenad, det blev skrivet, det blev städat fast inte av mig, det blev fläskfilépasta, S kom hem. Pling!


2