Det som är

 
 Där fanns inga tillfälligheter, ingen slump.
Där fanns inga felsteg, inga misstag.
Där fanns ingen att skylla på. Ingen annan att ge ansvaret.
Där fanns ingen att bära mina bördor och ingen annan hade satt dem där.
Där fanns ingen vars fel det var.
 
Där fanns jag
 
Där fanns inga rätt, inga fel. Inte heller ful eller vacker. Ingen bra, ingen dålig.
Där fanns inget att vinna, inget att förlora.
Ingen stor, ingen liten.
Rädsla fanns ej där.
 
Där fanns bara allt som är
 
 
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
 
 
Efter kvällens yinyoga blev det liksom tvunget med lite gammal poesi. De här orden skrev jag 2002 på en retreat. Jag var tidig med att ställa de stora frågorna i livet. Tidig med att söka mig själv och meningen med livet och meningen med nånting överhuvudtaget.  Mitt första riktigt omvälvande "Varför?", med blicken vänd mot himmelen, fick jag ställa som väldigt liten när min pappa dog och ni vet ju hur svaret på den frågan låter, eller hur? Ja, precis. Tystnad. Jag har alltid sökt inåt. Jag gör det instinktivt och intuitivt. Inte alltid medvetet, men alltid inåt. 2002 åkte jag på retreat för nu jädrar skulle jag möta tystnaden och när jag mötte den skulle jag skrika och gorma på den, ställa den mot väggen och skälla skiten ur den helt enkelt. Och jag minns hur jag kämpade, precis som jag gör så ofta än idag, kämpar och krampar, innan jag släpper taget. Och det är ju som att i samma ögonblick man slutar kämpa för att hitta tystnaden så infinner den sig eller som att i samma stund man slutar fråga den vad den har att säga så börjar den kommunicera. Ikväll på yinyogan hade jag knappt hunnit ta första djupa andetaget innan jag hörde "jag är redan här". Och på vägen hem, i bibehållen zenzone, kom jag att tänka på dom där orden som ramlade ur mig för femton år sedan, dom poetiska där uppe alltså. Och jag minns känslan. Insikten i kroppen. Att vara i det som är, hålla sig i nuet eller att möta det som händer med inställningen att det är som det är för att det ska vara så, att alla snöflingor faller på rätt plats och allt det där. Det kan väl vara lite väl magstarkt till morgonkaffet ibland eller när man försöker greppa vidden av att en känslostyrd människa med begränsade empatiska förmågor och obefintlig impulskontroll har givits den högsta säkerhetsklassificeringen i världen etc. men på yinyogan känns det helt rätt. Och så här en stund efteråt.
 
 
N A M A S T E ♥ H E A R T