Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen

Vi går alla genom livet och möter människor som påverkar oss. Ibland möter vi någon som rör vid vårt liv när vi minst anar det och sen är det inte sig likt igen. Vi förändrades. Vi fick en stund, några ord, kanske hopp eller tro som vi kunde klamra oss fast vid. Som kunde bära oss. För min del mötte jag henne en helt vanlig vardagsdag i klassrummet på min högstadieskola. "Det var väl inget märkvärdigt jag gjorde", skulle hon nog säga.
Men det var det, märkvärdigt för mig.
 
 
Jag var 14 år och ett fullfjädrat dubbellivsproffs. Var den jag borde vara på dagarna och som jag kände mig på kvällarna i mitt tonårsrum med loftsäng, spegelvägg, LP-skivor och kasettband på kvällarna. Där skrev jag dikter som "Dödens ros", den rimmade har jag för mig. Jag skrev pjäser och sketcher. Och brev, oftast till pappa. Jag pratade för mig själv, oftast med pappa. Varannan helg hängde jag vid kiosken i Lugnvik, åt strips med pommeskrydda, drack alldeles för tidigt och ibland för mycket, åkte moppe och gjorde skitgrejer. Varannan helg packade jag dansskorna i en liten nätt påse och åkte till Bollsta Folkets hus och dansade foxtrot. Där skötte vi oss. Mamma hämtade alltid.
 
Det var på hösten första terminen i åttan. Jag hade säkerligen en vinröd flanellskjorta på mig och Levis 502:or på mig, båda plaggen fasligt inne vid tidpunkten. Vi fick hur som helst en skrivuppgift på svenskan. Vi skulle skriva "Mina memoarer" och fick varsin blå skrivbok. Jag minns det som att mina klasskamrater ställde följdfrågor på uppgiften medan jag öppnade den blå skrivboken så fort den landat på min skolbänk, tog tag i den gula blyertspennan och så började den skriva. Och skriva. Och skriva. Och skriva. Det var nånstans i den där ålderna som det började bli så där tror jag, att jag med en penna i handen fick tillgång till ett rum i mig själv och så var det som om det inte var jag som skrev. Som att jag inte hann tänka innan jag skrivit det.
 
Jag minns den där dagen, den där stunden så väl. Inte så konstigt, jag har tänkt på den ofta. Jag kan höra hennes röst, känna precis hur rummet förändrades när hon klev in i det, hennes vänliga ögon. Jag var först in i klassrummet den dagen av någon anledning och stod i solen vid fönstret. Dörren öppnades och hon klev in. Jag vände mig om och såg på henne, men sa inget. Inte hon heller. Hon stannade vid katedern och lade ner en hög med papper som såg ut som en hög med prov. "Mia, vad ska du bli när du blir stor om du inte blir författare?" sa hon och såg på mig med den där vänliga blicken. Jag såg att det fanns något annat där också, något bestämt, något melankoliskt, något uppriktigt. Det fanns inga undertexter, det hörde jag tydligt. "Jag vet inte" svarade jag. "Du förstår väl att det du skrivit i "Mina memoarer" är helt fantastiskt." Jag kunde inte värja mig så jag log stort och tittade ner på det slitna, gula golvet som var närmare brunt mellan bänkraderna. "Jag blev så glad över det du skrev och över betyget så klart". Hon sorterade pappershögen och jag såg att det definitivt var prov. "Och som jag skrev så spelar inte betyget någon som helst roll. Det kändes bara fjuttigt att sätta en femma till något så välskrivet och alldeles mer än man kan förvänta sig av en 14-åring. Den här gången är det något helt annat som spelar roll." Hon hade sorterat papperen till olika högar och verkade vara klar och kom närmare mig. "Det handlar om det du skriver om och hur du gör det. Visst fanns det meningsbyggnadsfel och du envisas fortfarande med att överanvända utropstecken, men det struntar jag i. Du beskriver din sorg efter din pappa med sådan mogenhet. Och hur du beskriver alla olika händelser och människor runt omkring dig den här tiden kan jag bara inte förstå hur du har förmågan att göra. Sekvenserna med din syster som slår sönder stolen, din storebrors arm om dig i kyrkbänken och så dig själv vid kistan, din önskan att gå tillbaka och ta din pappas hand för att titta på hans livslinje. Jag är ledsen att du behövt växa upp så tidigt och snabbt, Mia. Men du har en gåva att ta vara på." Hon gick runt katedern och tog den långa pinnen och drog ner världskartan. Jag ville aldrig att den här stunden skulle ta slut. "Har jag?" Hon skrattade till, nästan som att hon fnös. Så tittade hon på mig så där lite menande och ordentligt. "Så om du inte blir författare, vad vill du bli då?" Dörren öppnades och puberteten vällde in och fyllde hela klassrummet. Ljuset i rummet var som bortblåst. Men inte i mig. Ljuset i mig hade nog precis börjat lysa igen.
 
Jag har så många gånger sagt "Vore det inte för Mainy så vet jag inte vart jag hade varit idag". Ikväll tänker jag extra mycket på att jag är glad att jag fick möjlighet att berätta för henne vad hon betytt för mig, vilken skillnad hon gjorde för mig de där stormiga tre åren på högstadiet, hur mycket jag tyckte om henne och hur tacksam jag är för att hon såg mig och hjälpte mig att se mig själv genom hennes ögon. Hon gjorde en av de största skillnaderna i mitt liv där och då. Jag fick något att hålla fast vid, något som jag visste var gott och jag kunde tro på att det fanns något gott i mig. Jag fick känna att livet kunde vara ljust igen, en liten stund. När hon så oförställt förutsatte framgång med mig trodde jag på henne. Och så småningom på mig själv också.
 
Jag har återvänt till den där stunden så många gånger och funderat på varför det betydde så mycket? Varför hon påverkade mig så starkt? Kanske för att hon var den enda människan under flera, flera år som jag berättade för och som frågade mig och som påstod att jag hade möjligheter, val att göra, gjorde mig medveten om att jag själv kunde påverka? Hon gav mig absolut hopp. Och en röst i mitt huvud som sorterade rätt från fel, ljus från mörker. 
 
Jag hoppas du har det också. Någon som du återvänder till i tanken och kanske upptäcker du att personen finns i hjärtat.
 
 
M A I N Y ♥ H E A R T
 
1
Pia.

Åh! Med tår i ögat. Så fint.

Svar: <3
M I A