Stark final på sommarsäsongens sista dag i Astrid Lindgrens Värld

Föreställningen Stridens dag i Bröderna Lejonhjärta på Astrid Lindgrens Värld är en helt makalös upplevelse och har varit en sådan häftig final alla de 80 dagarna den har spelats denna sommar. Men idag, den sista dagen, då är den liksom likväl något extra. Det känns som att den griper tag i en som för att sitta kvar riktigt ordentligt till nästa sommar.
 
(null)
 
 
(null)
 
 
(null)
 
(null)
 
 
 
 
(null)
 
Och kanske var den här tjejens medverkan idag något som gjorde att känslorna gick fullkomligt i spinn. Att se sitt barn i den här berättelsen om modiga människor som gör saker dom egentligen inte vågar för annars är man ingen människa utan bara en liten lort... vred liksom till det inuti. 
 
 
 
S T R I D E N S D A G ♥ H E A R T 
astridlindgrensvärld - bloggse
1

Veckan som Gud glömde

Den var nått alldeles extra. Som att alla planeter som skulle passera mitt stjärntecken kolliderade och blev helt chockade först och fullkomligt rasande sen, och allt det gick ut över mig som fick bli liggandes med förvärkar, värmeslag och känslokaos. Men nu är det en ny vecka med nya möjligheter och allt det där...
 
Aldrig ensam:
Mötte vänner på storica igår eftermiddag. Jag kände mig utklädd i min fina gammelrosa mammaklänning och alla goa lager foundation i ansiktet. Det stämde ju inte alls med hur jag kände mig, men ibland gör skimrande gammelrosa och foundation jobbet åt en så är det bara. Våra vänner hade också haft en riktig skitvecka i alla fall. Och det var skönt att ses i det där. "Värsta veckan i mitt liv", "Kan vi bara stryka den här skitveckan?", "Och jävla instagram där alla ler med hela fejset från bäskusten och allt vad det är!!" Vi kunde skratta. Hålla oss i kundvagnen och skratta lätt framåtböjda. Inga asgarv eller så, men ändå. 
 
Russinen ur kakan:
För min del behöver den här veckan inte bli så märkvärdigt mycket bättre egentligen, bara svalare och att förvärkarna ger med sig så jag kan röra mig och att morgonsorgen hörde till en annan vecka. Förra veckan. Den som Gud glömde och sen jag med. Fast letar jag fram några små ljus i mörkret och plockar russinen ur förra veckan ser det ut så här. 
 
Skymning och barnen fiskar.
(null)
 
Kvällsdopp.
 
Barnen sträcker armarna mot himlen.
(null)
 
Alla barnen i båten mot solnedgången.
 
Var det så illa trots allt?:
När jag ser de här bilderna tänker jag lite "Vad tjötar du om med en jobbig vecka? Nu är det ju dessutom tisdag och det har varit svalare i två dagar redan och på förlossningen i Västervik har du ju fått reda på att allt ser så bra ut så, ingen fara med förvärkar, ta det lugnt bara och lyssna till kroppens signaler. Och minns K, barnmorskan från Barnmorskornas rike som sa "Alltså du är ju i grym form" och hur du skrattade med CTG-kurvan på magen för du kunde inte tro annat än att hon skämtade och du hann bli imponerad över hur vansinnigt vårdslös, rent humormässigt, hon kanske skulle vara för andra i den här situationen, men helt perfekt för dig. "51 i vilopuls, det är inte klokt ju" fortsatte hon och din man halvreste sig från fåtöljen bredvid din hårda brits "Ja, eller hur, det är ju väldigt bra, va?" Och här förstod du att hon inte alls skämtat för din man skulle aldrig driva med dig, det skulle hans nerver aldrig hålla för i det här rummet med apparater och slangar till lustgas m.m. "En vilopuls på 70 är vältränad så en vilopuls på 51... Ja, du är väldigt hjärt- och lungfrisk!" sa K så det sken om henne. Och då sken det om dig också."
 
I efterhand:
Så nu när jag redan är i läget efterhand så verkar förra veckan inte alls som något Gud glömde och jag borde minnas det. Att i efterhand verkar det mesta tillhöra det som är meningen och är som det ska vara. Inte allt förstås, men letar man efter russinen så...
 
 
 
P L A N E T E R N A ❤️ H E A R T 
 
 
bloggse - foton - förvärkar - hälsa - livet - sommar