I efterbördens rike kan ingen höra dig skrika

Det är en av de där obeskrivligt ensamma stunderna på natten. Du hasar och haltar dig upp, troligen med bara ena ögat öppet, för att badda, plåstra om, smörja, skölja och byta blöja. Inte på ditt nyfödda barn... utan på dig själv. Du hör snyftningar och du förstår med den logik du kan uppbringa att de kommer ifrån dig själv. Där ute gör omvärlden sin grej. Och på nätterna känns det som att det är endast du, och så här års möjligtvis den där tomten i dikten, som är vaken.
 
 
På föräldragruppen pratades det inte så mycket om hur det kan vara och kännas i kroppen efter förlossningen. Informationen om efterbörden, avslaget och de blödande bröstvårtorna var snabbt avklarade och "Den första tiden hemma med bebis" var en rubrik som fortsatte skimra och glimra. Kanske med all rätt? För vem kan ta in ännu mer tillstånd av smärta som man ändå inte kan kontrollera i det där väntande och längtande läget? Allt prat om vad som händer i kroppen efteråt kunde lika gärna varit innehållsförteckningen på en winergumspåse. 
 
Men omföderska som jag ju ändå är hade jag inga omvälvande illusioner om det ljuva bebislivet den första tiden. Jag visste ju att det skulle göra ont i kroppen både här och där, fram och bak, ett tag efteråt. Att amningen skulle behöva ett litet krig för att funka. Att amningen kanske inte skulle funka, trots litet krig. Att eftervärkarna kunde bli riktigt smärtsamma. Och bluesdygnen, sömnbristen och den förlorade tidsuppfattningen! Inget av detta är särskilt glimrande. Inte alls faktiskt. 
 
Nu är vår son snart fem veckor och jag är igenom det där kroppsliga smärtsamma. Det var inte som jag minns det. Det var värre. Men jag är ju äldre den här gången. Läkköttet och livmodern likaså. Tre veckor tog det och det var ett par dygn i vecka två som jag lekte med tanken att få bli inlagd. Förresten, en bra beskrivning för alla förstagångspartners och stödpersoner vore: "När barnet är fött är det bra om du tänker dig att du driver en kombination av sjukhus och hotell". 
 
Men kroppen gör sin grej och läker hur som helst. Och vips kommer du på dig själv när du kryssar mellan hyllorna på Ica med att gå helt vanliga steg i din helt vanliga takt. Kroppen läker och återhämtar sig. Och då kan du börja ta in den stora stoltheten, glädjen och wowet över hur helt kick-ass-super-fantastisk du är som burit och fött ett barn. Men innan dess kanske det inte riktigt känns så. Och det är nog så himla vanligt och så himla normaaaaalt som det kan bli. 
 
Som alltid är det att berätta hur du har det som gäller. Säg hur det känns!! För då kommer du få höra:
  • Jag med!!
  • Å fy, så där hade jag det också.
  • Gud ja, jag kunde inte sitta på flera veckor.
  • Jag minns vad det var svårt att känna lyckan när allt fortfarande gjorde så ont. Det gjorde mig ledsen.
  • Jag var så oförberedd på det som kom efteråt. Ingen sa något om det vad jag minns. 
  • Haha, exakt så! Jag kunde varken gå eller sitta den första veckan. 
  • Jag satt på en badring de första månaderna.
  • Och precis när man klev ur duschen rann det mjölk och blod så man ville bara ställa sig där igen och igen.
  • Alltså jag var så förtvivlad och kände dåligt samvete över att jag inte bara var glad och tacksam.
  • Herregud, tur man glömmer.
  • Du, det går över. Snart har det gått över!
Förhoppningsvis får du skratta åt alltihop en stund genom andras igenkänning. Och du får känna att du är långt ifrån ensam, att du inte är konstig och inte heller dålig. Och du kan tänka "Varför pratar man inte mer om det här?". Och du kan få perspektiv och undra hur alla kvinnor som föder sina barn i leriga skjul klarar sig. Om dom inte kan gå eller sitta på några veckor, vem hjälper dom? Vem går till apoteket och köper allt och lite till som behövs? Och då kan du känna tacksamheten spira över hur väl omhändertagen du är, hur tryggt och bra du har det. Och så kan du börja tro på att det kommer gå över även om du absolut inte kan tro att du någonsin glömmer. 
 
K V I N N A ♥ H E A R T
 
 
 
bf2018
1
Anna

Du skriver så träffande och bra Mia! Jag instämmer på varenda en av igenkänningskommentarerna och önskar också att vi alla kunde ta och slå hål på myten om den ljuskimrande första babytiden! Vissa får så klart uppleva den, men få äro utvalda så vitt jag kan se. Det är ju helt galet vad vi genomlider Under graviditet och förlossning och som sen helt abrupt ska vara glömt och man förväntas vara lyckligast ever. Här har det gått en månad och först nu kan jag se klart vilket litet underverk vi faktiskt skapat och vilket jävulsk prestation jag gjort, bortom blod, svett, tårar och mjölk. Jag har aldrig känt mig fulare, äckligare, tröttare, sjukare, svagare än under denna första månad. Det tillkom visserligen två avhostade revben och en urinvägsinfektion men ändå. Allt annat än skimrande tillstånd helt klart.
Jag hoppas du också tagit dig ut på andra sidan, kan få börja att bara njuta sv mjuk bebishud och känna stoltheten! Vi är så obeskrivligt grymma!
Kram

Svar: Åhh, kära kära du!!!❤️ avhostade revben och uvi som topping i en redan oglammig tillvaro som nyförlöst!!! Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, jag ryser lite. När lyckohormonerna dunstade för mig efter några dygn kunde jag inte för mitt liv begripa hur jag kunnat vanka runt med kroppen med de där sunkiga, illasittande och troligen mer skitiga kläder än det syntes och med ett rödflammigt ansikte som inte riktigt kändes som mitt, och känna mig som en freaking gudinna🙏🏻 sen kände jag mig också mer som du beskriver, fy sjutton alltså. Men jag är också på andra sidan nu. Idag blir Abbe sex veckor och han bjuder på en hel del drömnätter så titt som tätt känner jag mig rent av riktigt redig och gudinneaktig faktiskt😂 Kram på dig grymma kvinna och barnafödare❤️
M i A