Flickan och Evigheten

Jag greppade tag i bordets kanter med båda händerna. Klämde så knogarna vitnade och medan diskussionen ökade i kraft i rummet såg jag på mina händer och tänkte att det ser nästan onaturligt ut med dom där kullarna som sticker upp, som att handen liksom kröker sig. Jag rätade på mig så bröstkorgen fick mer space och zoomade tillbaks till mötet jag satt på.  Det var mot slutet nu. Bara lite till. Kom igen! Men jag hann inte. Yrseln och illamåendet kom inslungades hand i hand. Den ene anlände vid naveltrakten, den andre rakt uppifrån och tog känseln i halva ansiktet. Jag nöp ännu lite hårdare i bordskanterna. Mötet avslutades. Jag släppte taget. Och hann tänka den där tanken och känna den där håglösheten som hör den till. Nästa möte var redan här. Ladda om. Lite till. Vita knogar skulle det bli mer av den här dagen. 
 
(null)
 
Jag är rätt säker på att du också känt den där känslan och tänkt den där tanken. De kommer när nånting pissigt händer. Till exempel när barnen har kolik vecka ut och vecka in, när du förfryser dina fingrar och tår, när du sjunker ner i de djupa ångestsvackorna, i långa regnperioder, i långsamma bilköer eller när hjärtat krossas och brister. Du kanske vänder blicken mot himlen, slår händerna för ansiktet, stirrar blint ut i tomma intet eller trycker handflatorna i en bordskant tills knogarna vitnar och så tänker du "Ska det alltid vara så här?". Du kan inte ens fantisera om hur det känns när det inte känns eller är just precis så där som det är just då. Inget ljus. Ingen öppning. Ingen fallucka i golvet. Man faller bara fritt i den bottenlösa evighetskänslan. Men svaret på frågan "Ska det alltid vara så här?" när det gäller den här typen av tillstånd är ju osvikligt "Nej". Men den insikten hjälper förstås föga i evighetstillståndet. Den hjälper möjligtvis sen. När din vän plötsligt utbrister "Ska det alltid vara så här?" och du instinktivt vet precis vad svaret på den förtvivlan är. Då hjälper den. Inte din vän. Men dig. 
 
Den uppmärksamme alternativt högkänslige kunde nog ana att det var nått med mig den där gången på det lite stormiga mötet. Men de allra flesta skulle nog säga "Jaha, nä jag märkte ingenting!". 
 
 
E V I G A ♥ H E A R T
 
1
Pia

Åh. Wow.
Åh. Yes!

Svar: Åh. Du.✨😊
M i A