Flickan och Åldersnojan

Minns du när man var sjutton år och satt på svenskalektionen och alla skulle svara på hur man såg sitt liv när man var tjugofem år och alla, precis som du, svarade "Oj, oj, oj... tjugofem år... ja, då har jag utbildat mig, rest en massa, jobbat ett tag, gift mig och skaffat barn" Minns du hur alla sjuttonåriga huvuden i rummet liksom kisade med ögonen och nickade? Mm.
 
Och sen när du blev tjugo år och skickade in den där jobbansökan och skrev att du hade, jag citerar, "Gedigen erfarenhet av att arbeta med barn?" Och det var inte för att överdriva utan för att du på riktigt trodde att det var det du hade. Minns du hur gamla du tyckte dom som var trettio år var när du var tjugotre? Hur nöjd du var över att dom alltid skulle vara sju år äldre. Du var yngst i alla sammanhang du var i och var i hemlighet (ibland helt öppet) sjukt nöjd över det.
 
När du blev tjugofem skrattade du åt ditt sjuttonåriga jag som hade sagt där om utbildad, resor, gift och barn. Haha, du frilansade ju och sov på liggunderlag i gympahallar och spelade teater för skolungdomar som inte ville vara där. Som buade ibland, skrek saker rakt ut, pratade högt, höll på med sina mobiler medan du levererade skiten på scenen med din gedigna erfarenhet och kunskap inom scenkonsten. 
 
Tjugoåtta år och du tackade ja till där chefsjobbet, fast tjänst och månadslön. Skitläskigt. Men fortfarande yngst. Stor bedrift för sin ålder o.s.v. Minns du de kalla kårarna längs ryggraden när ni sjöng "Ja må du leva" för en av tjejerna på jobbet några år senare och du tänkte att ni var jämngamla och när hon sen sa att hon fyllde tjugotre kände du hur skrattet fastnade i halsen och hur hjärnan började gå på ett sånt där högvarv? Du var trettiotre år och det tog tag, men till slut räknade du ut att du var tio år äldre... Inte jämngammal. Inte yngst längre. När hände det?
 
Sen blev du fyrtio år och fick ändå ganska ofta höra att du skapat så mycket i ditt liv, att du såg mycket yngre ut, att man inte alls kunde tro att du var sååå gammal. Minns du den där gången du inte längre kände triumfen smacka till när du hörde det? Den gången som du bara trött suckade inombords åt den där tjejen som  fortfarande inte visste att ålder är humbug, att strävan efter det unga, vara den yngsta som någonsin o.s.v. bara är en av västvärldens alla felprogrammeringar? Minns du att du sa "Att bli äldre är bland det bästa som hänt mig" och hur hon skrattade asgarvet för att hon så klart trodde du var ironisk?
 
"Minns du när man var fyrtio år och trodde att man hade levt halva livet i ålder och hela livet i erfarenhet? Haha, så dumt." Så låter det kanske sen? Eller så minns vi inte fyrtio? Inte för att demensen tagit oss utan för att det inte är viktigt längre. För att vi hellre mäter livet i djup, själsvidd och hur många nivåer vi kan vara människa på? Och vi bryr oss mindre och mindre om vad alla andra ska tycka om oss, vi är inte så jädra petnoga och exakta längre. Vi är bekväma och gillar livet med skavanker, käkar wienerbröd till middag och sånt där. Min läkare säger att "Nu och framåt blir du mer och mer normal". Fritt översatt till "Nu och framåt blir du lyckligare och lyckligare". 
  (null)
 
Jag var 38 år när jag gifte mig för övrigt. Min man var 27, men han feels like äldre, mycket äldre än mig. Oftast. Och det blev så tydligt bara, att ålder är många saker, bland annat en siffra. 
 
F O R E V E R ♥ H E A R T
 

humbug - livet - själsvidd - skriva - åldersnoja
1
Louise

Ååååå du kloka bok och skrattkaramell. Igenkänning😘. Love you genom alla åldrar💕

Svar: Genom alla åldrar, söstra mi!😘💕
M i A