Man tager det antidepressiva medel man haver

 
Jag hörde direkt att hon var bättre. Rösten var ljusare, starkare. Glad rent av. Hon berättade om de senaste dagarna med umgänge och festligheter och hur hon njutit av det. Känt livet i sig, som hon sa.
 
- Åh, vad glad jag blir att höra det, sa jag.
- Ja, tabletterna gör nog sitt, svarade hon. Det känns verkligen skillnad nu.
- Åhhhh, får du antidepressiva!! utbrast jag.
- Jajjemän, triumferade hon.
- Hörde du? sa jag.
- Vaddå? Avundsjukan?
- Ja!!!
- Din tid kommer. Vad tar du så länge?
- Bea.
- Såsen?
- Japp.
- Bra. Du gör det du kan.
- Mm. Men jag längtar ändå, fortsatte jag.
- Förstår det, det här är det bästa som hänt mig på länge. Vill alltid äta dom här pillren. Skiter väl i om det inte går att få orgasmer, det här höjer ju hela mitt liv. Jag behöver hjälpen.
- Inga orgasmer?
- Ja, det är en biverkning.
- Får alla den?
- Nej.
- Men du?
- Vet inte än, har inte provat.
- Äh, vad gör väl det förresten? Som du säger, bättre att hela leva livet förhöjs varje dag än att hålla fast vid förhöjningen man får till nån gång i veckan. 
- Nån gång i veckan? 
- Ja, men typ. 
- Mm. Verkligen typ. 
- Verkligen..
- Men du då? Några biverkningar av bearnaisen?
- 10 av 10 får viktökning står det på förpackningen. Jag är en av dom. 
- Bra. Så värt det! 
- Exakt! 
 
Sen skrattade vi. Drog det några varv till och ett par steg längre givetvis, skrattade lite högre och sen pustade vi ut och lät endorfinerna glittra runt i kroppen. Det är så befriande med dom där stunderna då man är så fullkomligt tillfreds med sin ängslighet, sin ångest, sina depressioner och nedsatta serotoninnivåer och så vidare. Du vet, det där som så många tycker är tabu, svaghet och misslyckande. Och som man själv vissa stunder avskyr och kräks på. Men skit i det! Äg din psykiska ohälsa som en del av ditt friska liv. Finns inga svaga misslyckanden eller tabutrams i att ta ansvar för sitt liv och mående genom den hjälp som behövs och finns. Orgasmer eller inte. Mediciner eller bea. Gör det du behöver. Ta emot det som funkar. Det finns hjälp att få. Ta den. Kräv den. Äg den.

 
A N T I D E P P ❤️ H E A R T
aldrigensam - bloggse - hälsa - utmattningssyndrom
2

Bara lite till

 
 
Bara lite till.
Bara jag klarar av det där och det där och det där.
Bara imorgon också.
När den här veckan är slut så.
Efter den här perioden så blir det lugnare.
Då ska jag vila.
 
Bara pengarna räcker och vädret håller i sig.
Bara jag får sova inatt.
Bara jag får hålla mig frisk så ska det funka.
Och om jag vaknar imorgon och minns vad jag heter, då ska jag fortsätta lite till.
Bara lite till.
Och sen vilar jag.
 
Bara jag orkar till onsdag och får det där jobbiga ur världen.
Bara jag får avsluta den här processen och göra klart.
Om bara alla kunde fatta.
Bara alla system funkar.
Bara den här stunden är över.
Då ska jag pusta ut. 
 
Bara allt blir lättare.
Bara allt vänder.
Bara jag har rätt inställning och inte tappar fokus. 
Bara jag får en sovmorgon så orkar jag lite till.
Sen ska jag vila mig ordentligt.
 
Bara alla listor blir klara.
Bara jag får jobba utan att bli störd så blir det bra.
Bara jag får dubbelt så mycket gjort än jag brukar.
Bara nån kunde tala om för mig vad som är viktigast att börja med.
Bara jag orkar med allt jag ska göra på ledigheten sen också?
 
Bara det här är lite vanligt peppande tänk som motiverar mig på ett alldeles vanligt, hälsosamt sätt.
Sånt där tänk som alla har, som alla pratar om, sånt som alla säger.
Bara det här inte är sånt tänk som förstör mig. Gör mig mindre effektiv, försämrar min hjärna och gör att jag tappar känseln i fingrarna eller nått.
Jag hörde om en som inte klev upp ur sängen på flera veckor. Ingen förstod nånting. Hon var ju så glad eller vad dom sa?
 
Bara det inte är så.
Bara det inte är för sent.
Då klarar jag mig lite till.
Sen...
 
  
 
N U ♥ H E A R T
 



bloggse - utmattningssyndrom

Midsommardagen gav ingen användning av selfiestick

(null)
 
Det var igår jag klev in i buskarna för att skapa lite midsommarfeeling med min selfiestick. Jag log brett, skönt och liksom inifrån. Det var på kvällen jag fick ont i halsen, åt väldigt många Strepsils och hoppades att de skulle påverka magen med sin laxerande effekt. Det var idag jag skulle måla 90 brädor tillsammans med min man. Verandabygge pågår. Mestadels av noggranna snickare. Det var idag jag inte ens började bidra med mina målarskills på grund av kräkillamående och fick gå in och ta en knäckemacka och sen vila en stund. Det var efter det som jag skulle ge mig ut till mannen och brädorna igen, skulle bara byta om till skitkläder och tog ett stooort gammalt grått linne och ett par jeansshorts i så kallad boyfriendstyle som redan har målarfärg på sig. Och det var när jag stod ombytt i den outfiten som jag inte fattade nånting. I en bisarr värld var det stora grå linnet en liten tanktop och jeansshortsen kom med mycket möda över höfterna, men inte en millimeter till.  Ja, jo jag är gravid i vecka 22 men det är väl mest magen som växt?? Det var då jag förstod att det alls är så. Det gör mig inget alltså, jag har det bra med min kropp. Men det gjorde att jag inte tog mig ut till brädorna på det sätt jag önskat så där lite peppad och redo att skita ner mig och kanske få skapa lite renoveringsfeeling med min selfiestick.
 
Jag kom ut i min långa bomullsklänning och det var i ögonblicket jag såg alla små färgfläckarna på asfalten jag nog visste att jag kommer bli liggandes i soffan om en stund. "Går målarfärgen bort från asfalten?" frågade jag så där irriterande försynt och insinuerande. "Ja, det gör den nog" svarade Sebastian. Nog? Vet ni vad NOG gör med mig och min hjärna i såna här lägen? Med min kontrollerande och perfektionistiska blå personlighetsprofil?? Jag blir besatt. Och efter det kan jag mycket väl glida över till att bli bisarr. Jag vill veta säkert. Kan inte veta nog säkert. Och dom där vita färgfläckarna på den buckliga och redan sen länge skitiga asfalten gör mig galen. Mer än så behöver du inte veta. Att jag googlade och ställde några fler insinuerande och passivt-aggressiva frågor kan vi utelämna. 
 
Vi lade ut presenning under brädorna och sen gick jag in och sov i tre timmar och Sebastian fick måla varenda en av de 90 brädorna helt själv. Inget teamwork. Inga selfiesticksmoments. Vad underbart för honom att jag, trots att jag var i utmattningszonen och inte hade någon rimlig kraft till nånting, kom ut och uppbådade besatthet av målarfärgen på asfalten i alla fall... Så ja, bilderna är från igår. Ville bara berätta om dagens verklighet också så ni inte tror att min tillvaro bara glimmar och jag står i buskarna med en selfiestick. 
 
(null)
 
 
(null)
 
Här ser du en bit av verandan som vi säger eller av dansbanan som snickarna säger.  
Hoppas du har en skön midsommardag med eller utan selfiestick.
 
Nu dags för Sverige - Tyskland!!!
 
B I S A R R O ❤️ H E A R T
 
 
bfoktober - bloggse - intesomjagtänktmig - midsommardag - selfiestick
1