Den förrädiska självpeppen!

Hur är det att fastna i förnekelse? Den som handlar om att låtsas som att allt är bra, att intala sig att det inte är något konstigt alls, alla andra orkar ju, jag behöver ingen hjälp. Alla andra har ju tusen järn i elden plus instagram, facebook, twitter och snapchat där dom kan visa upp och promota sina livfulla och intressanta liv. Alla andra festar ju i dagarna två fast dom har småbarn hemma, sjuk press från jobbet och ett trassligt inre liv rent generellt. Det verkar så lätt och beundransvärt ju.
 
Hur det känns? När man sjunker djupare ner i självbedrägeriets gyttjepöl som har ett tjockt cementlager skuld där längst ner och som stelnar på en hundradels sekund när du når botten? Skulden förlamar kan jag tala om. Här kan du fastna riktigt länge. Jag hörde om en som aldrig tog sig upp. En skröna säkert? En skräckhistoria för utmattningssjuka?
 
Varför i hela friden hamnar man där? 
Är det för att vi köper bilden av att vara oövervinnerliga och alltid så skinande glada och starka? För att man först har så gott om tid på sig att dölja det som inte syns så uppenbart? Det som inte syns för att vi är så otränade på att se och lyssna på det sättet. På varandra. På oss själva. Men det finns där. Det syns visst. Är det för att vi sett dom där broderade tavlorna som barn? "Ensam är stark", "Älska mig mest när jag förtjänar det minst" osv. Är det för att vi såg hur de vuxna gjorde? För att vår tids ideal skvalade skrikhögt från tjocktv:n och vila var silver, arbeta i sitt anletes svett var guld? Och jag undrar jag, om självaste Gud verkligen vilade på den sjunde dagen? Eller om hen egentligen var sjukskriven för utmattning fast lät oss tro att hen var ledig enligt schema?
 
 
I mitt barndomskök hängde det en tavla i beige keramik. Det stod "Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen." Tunga steg i trappen. Där kom min mor, lilla mor, med de tyngsta stegen jag fortfarande sett, känt och hört i mitt liv. I varsin hand hängde fullproppade påsar från den lilla icabutiken i byn. Hon lagade mat till oss. Själv tog hon en filtallrik. Hon gick och la sig. Migrän. Sen vakna vid fyra och kliva upp kl fem och göra sitt jobb som hon gjorde så bra. Var så uppskattad och efterfrågad. Den som alltid gjorde det lilla extra. Alltid ställde upp. Var allas klippa utom sin egen.
 
Det fanns inget litet med min mor. Inget alls. Men det som var så stort var väl ändå för tungt att bära på det där sättet? Jag såg henne i fönstret när jag gick över vår parkering från bilen till huset för något år sedan. Jag hajade till och undrade vad hon gjorde här hos oss nu, hon är ingen som bara dyker upp? Och sen fattade jag att det var mig själv jag såg speglas där i fönstret så klart. Påsarna som hängde i mina händer och förlängde armarna ner till fotknölarna, lätt framåtlutad hållning med böjt huvud, blicken ner i marken, tunga steg i gruset. Tankarna som sammanbitet manade på mig att ta nästa steg, och nästa och nästa.
 
Där var den. Den förrädiska självpeppen. Då stålmannenmärket på bröstet börjat svida och bränna och blekna för varje tvätt. Men jag vägrade tro att det liksom bara var en gnuggis. Bara lite till, kom igen! Men strax efter det där så nådde mina fötter botten i gyttjepölen och jag klev inte upp på mycket länge.
 
Så kan den förrädiska självpeppen se ut. Och kännas. Se dig omkring så märker du. Släpp dom där astunga påsarna innan dina fötter når botten av gyttjepölen och cementen stelnar och du står förlamad i skuld. All skuld du nånsin känt känner du då. Om du överhuvudtaget har några känslor att känna i den stunden i och för sig. De kan nämligen ha blivit till cement dom också. Högt pris för att man inte mår så himmelskt bra alla dagar men inte vågar visa det. Högt pris för att låta förnekelsen göda den fina fasaden av någon du egentligen inte är. Högt pris för att köpa den skeva och idiotiska bilden av att vara oövervinnerlig, eller hur?
 
O Ö V E R V I N N E R L I G ♥ H E A R T


aldrigensam - bloggse - högtpris - psykiskohälsa - utmattningssyndrom - villfarelser - vägraväggen