På den tredje dagen fortfarande inte uppstånden från det mörka

In och ut ur sömnen.
Någon sekund av mjukaste balsam innan oron sprider sig. 
Den griper tag.
Belamrar och tar över. 
Du äger inte din dag längre.
 
Det är dag tre.
Och du trodde det skulle vara över. 
Rastlösheten. Oron. Ångesten.
Du trodde det skulle ha lättat nu.
Trycket. Yrseln. Mörkret.
 
Du äter flingor och mjölk till frukost, lunch och middag. 
Du längtar tills du sover igen.
Ingen vill väl vara vaken under sin operation? Alla vill helst sova. Vara sövd. 
Så är det med det här också. 
 
Om jag blir rädd när det blir så här?
Nej. Inte rädd. Bara ledsen.
 
Om jag känner mig misslyckad?
Nej. Bara ledsen. Att man frågar så säger en del. Inte om mig. Men om all oförståelse. Om våra normer och ideal. Om bristen på vänlighet och kunskap. Det gör mig rädd.
 
Om jag önskar att det inte behövde vara så här?
Ja. Fast det är en dum önskan för den förlänger och förstärker bara hur det är just nu. Den gör att jag känner mig misslyckad.
 
Och jag vet ju, imorgon kan det vara över för den här gången. Imorgon kanske jag gör saker som jag inte trodde var möjliga idag. Men så är det väl för oss alla egentligen? Eller hur? Och ingen behöver känna sig så rädd eller misslyckad för det. Inte ledsen heller. Det är bara så det är. Det är bara det att oron, ångesten och det tunga, mörka som fördunklar allt gör det så svårt att tro på. Svårt att minnas hur det kändes alldeles nyss.
 
Men snart är jag där igen.
Förnuftet säger så.
Allt jag vet och känner till säger så.
Det är bara det att jag inte kan känna det just nu.
 
 
D A G T R E ♥ H E A R T
bloggse - psykiskohälsa - utmattningssyndrom - ångest