Alla vill ha egentid, men få vill väl egentligen möta sig själva va?

Jag satt i den svarta skinnfåtöljen hos M, min kbt-terapeut, igen och hade precis avslutat en rätt så inlevelsefull beskrivning om hur tillvaron flyter på och hur det som skaver i mig känns rätt ok ganska ofta nu förutom då det känns helt åt skogen då förstås. Och jag kvittrade om de braaiga dagarna och mumlade förbi de tunga som kom efteråt. Jag hade lagt benen i kors, tagit en snus och fnissat till. M tittade på mig. Hade hon hört vad jag sa? Varför kändes det som att något var fel? Varför förstod jag att nästa fråga skulle vara kraftfull och svida till? Hade det här varit en scen ur Homeland hade hon varit Carrie Mathisson, fast utan det bipolära, och jag hade varit den fladdriga på andra sidan förhörsbordet som trott att jag skulle komma undan. Skit också. För den mängden spionserier jag sett i mitt liv borde jag varit skickligare än så här.
     - Så du undviker dig själv igen? sa hon med ett retoriskt frågetecken på slutet.
     Det knarrade i fåtöljskinnet när jag skruvade på mig. Det knarrade ta mej tusan i kroppsskinnet också, det ville väl lämna mig och hoppa på någon annan att vara skinn åt.
     Undviker jag mig själv igen? Va? Sa hon så? Va fan? Nej, väl? Det är ju bara det att jag inte står ut med att.... Jag vill helst att... men vaddå, om jag håller mig upptagen och fokuserad... så funkar det ju... så undviker jag ju att...
      -Ja, svarade jag svettblek till slut. Tydligen. 
     Tankarna kändes yra i mig. Som om dom också letade efter vägen ut.
      -Du ska alltid ta så stora steg så fort du känner att du mår lite bättre, fortsatte hon.
     Jag log och nickade som ledsna gör och tittade ut på hustaken. Det hade slutat regnsnöa på dom. Så jag undviker mig själv igen, va? Det är verkligen två steg fram och tio miljoner tillbaka hela, hela tiden. Varför hade jag börjat springa igen? Hur hade jag kunnat glömma bort att ta ett steg i taget?  Den där jädra glömskan alltså, hur ska man minnas den? Det är precis som med PMS:en varje månad, man har glömt att den finns och fattar inte varför känslorna är som ett krig. När mensen kommer säger man "Aha, jahaaa?!" och känner ett lugn sprida sig, det är lättanden över att det fanns en förklaring till det galna trots allt. När det blir tio miljoner steg tillbaka efter två steg fram i utmattningsprocessen sprider sig inget lugn. Snarare det där ursinniga raseriet som kan kännas vid PMS.
      - Jag vill se att du klarar av att ta lite i taget. Och att du spenderar tid med dig själv.
       När jag kom hem gick jag raka vägen till min rosa yogamatta som legat på golvet precis som en vanlig matta över en vecka och lade mig i Död mans pose som det heter på yogaspråk. Och duktig flicka som jag ju är gjorde jag som jag blivit uppmanad, spenderade tid med mig själv.
      Jag tänkte på egentiden. Alla pratar om den. Man vill stjäla till sig en sovmorgon. Man vill gå en promenad utan barnvagn så man får svänga med armarna för första gången på flera månader. Man vill åka på spa, läsa en bok, shoppa på stan, träna, ta ett riktigt långt bad, prata med sin bästis i telefon, slappa i hängmattan. Det där känner man ju igen. Det finns alltid någonting som någon skulle vilja ha lite egentid till. Men man hör ju väldigt sällan någon som säger "Åhh, nu längtar jag efter att möta mig själv en stund". Alla vill ha vuxenvärldens glittrigaste valuta, men få använder väl den surt förvärvda egentiden till att verkligen umgås med sig själva, va? Till att känna sin känslor och stanna kvar i dom en stund? Att höra sina tankar och verkligen lyssna på dom? Det är väl för att alla inte har behovet kanske? Alla har inte ett murrande stresshormon som rör runt i systemet och skapar oro. Ångesten, alla har inte den som en mer eller mindre konstant känslomatta i tillvaron. Eller så har vi helt enkelt tappat det där fokuset på att må bra inuti? Har inte tid? Ytan är viktigast, den tar vi hand om först? I det ständiga bruset av måsten så hamnar kontakten med oss själva längst ner på listan eller utanför? Men hur ska man veta att det man gör på sin egentid inte är flykt då? Jag menar om det man gör ändå är något man mår bra av? Fast om man gör det för att man inte orkar stanna upp? Om man är lite orolig för det man skulle känna om man kände efter? Ja, då vet man ju... Just det, ganska självklart ändå. Måtte jag minnas det här nu.
       Ja, ungefär så där gick tankarna. Känslorna kan jag inte riktigt beskriva hur dom gick. Dom klampade mest runt som leriga stövlar på nybonat golv. Gör dom inte alltid det, så säg?
       Jag reste mig från yogamattan och märkte att jag fortfarande hade pälsjackan på mig. I köket sken solen in med sitt eftermiddagsljus så jag ställde mig i bästaste selfieljuset och knäppte av.
 
 
Vad tänker du? Känner du igen dig? Vad gör du med din egentid?  
 
S E L F I E T I D ♥ H E A R T
 
aldrigensam - bloggse - egentid - hälsa - skriva - utmattningssyndrom
1
P

Nu fattar jag varför jag avbröt mig häromdagen mitt i din text. Jag som alltid läser färdigt.
Jag tänkte idag när vi prata...vad var det som kommit mellan?!
Jo, det var väl för att jag var fullt upptagen med att ducka för min egen duktighet.

Det där skinnet som vill vara någon annans skinn, det ska jag akta mig för.

TACK för du skriver så satans bra!!!

Ps: jag är inte en robot, så det klickar jag i nu...

Svar: Haha, ”jag är inte en robot”, den rutan borde man ha att klicka i varje morgon så får man ett ögonblick att liksom känna efter, bestämma sig😃 Tack för dina ord, P💕
M i A T H E L i N