Bloggen firar ett år!

Det är ett år och 102 st blogginlägg sedan jag startade bloggen. Ett år sen? Känns nyss och länge sedan på samma gång så där som tiden gör ibland. 102 st inlägg? Det låter sjukt mycket i mina öron och ändå är det långt ifrån bloggproffsens frekvens med minst två inlägg om dagen.
 
Jag startade bloggen i en sån där var-den-du-är-anda efter att jag blev utmattningssjuk. Den blev och är en stark symbol för att leva livet mer efter vem jag är och vill vara än vad de så högt ställda samhällsidealen och prestationskraven säger att jag borde vara, och som jag då således så allvarsamt ska gå runt och tro att jag måste leva upp till. Nej, jag äger mitt liv. Superenkelt:)
 
(null)
 
Den där viktigaste personen:
När livet svajar till och marken liksom försvinner under ens fötter då är det ju så väldigt viktigt att man omger sig med människor som peppar och stöttar. Att gå igenom en personlig kris och förändring, är det helt självklart att äktenskapet hänger med på det? Är det så gjutet att personen som valt att leva livet i nöd och lust vill eller kan vara med i förändringen eller krisen? Nej, det är det ju inte. Det kan bli tufft jobb och nya val som måste göras. Och jag vet så väl att det inte varit så lätt för min man alla gånger det senaste året, men har han nånsin tappat siktet på mig? På det bästa för mig? Nej, aldrig nånsin. Han peppar det som jag tycks må bäst av. Han boostar min längtan och han säger ifrån när jag tvivlar på mig själv och vill krypa in i skalet igen. Som med bloggen till exempel. Jag antar att jag sagt exakt 102 gånger att "Jag tror jag ska stänga ner bloggen ändå" och att han svarat "Nej, det ska du inte" lika många. Och ibland har jag fortsatt "Men vad ska folk tycka?" och då har han sagt att "Dom får väl tycka vad dom vill? Vad spelar det för roll?" Och då har jag tittat på honom i smyg en stund med värme som spridit sig i bröstet på mig, sen har jag knapprat vidare på datorn.
 
 
 
Mina mest gillade blogginlägg det här året:
 
Det här var faktiskt lite roligt att ta reda på. Man försöker ju värja sig från att kolla så mycket på (bli besatt av) statistik och snöa in på antal gilla, flest kommentarer och mest lästa o.s.v. Men här har du dom, mina mest gillade bloggens första år.
 
"Saker du borde skita i för att inte bränna ut dig"
 
"Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen"
 
"Om jag bara hade mer tid"
 
 
De flesta läsarna finns i:
Sverige så klart, men sen kommer faktiskt USA på andra plats och det tycker jag är så sjukt roligt och intressant. Undrar vilka ni är over there? :)
 
 
 Den goa boosten och värmen:
har kommit och kommer utan tvekan från alla ni som läst och läser bloggen. Som trycker gilla, kommenterar och skapar dialog. Det gör verkligen större skillnad än jag kunde tro. Tack, ni är bäst!
 
 
 
Jag gillar bloggvärlden och stannar nog ett år till. Minst en vecka i alla fall:)
 
 
E T T Å R ♥ H E A R T
 
blogg - bloggse - ettår
2
Anne-Cathrine Ingström

Fortsätt skriv! Dina texter är kloka, inspirerande, välformulerade och berikande att läsa. Har egen erfarenhet av utmattningssyndrom och känner igen mig ofta i det du skriver. TACK för att du delar med dig och ocskå bjuder på fina bilder. Det finns bara en av dig så ta hand om dig!

Svar: Tack snälla, du! Vad glad och rörd jag blir av att du tycker och känner så. Det är ju en sån fantastisk känsla när det man delar med sig av också kan spela roll för andra. Men det är väl nånstans så enkelt som att "det som är botten i dig är botten också i andra"? Hur som helst, tack! Yes, jag ska ta hand om mig allt jag kan. Du också! Kram
M i A T H E L i N

bylittlenea.blogg.se

Grattis till ett år! Hoppas du känner för att hänga kvar framöver. Jag vill gärna hänga med på resan. (även om jag skäms över att jag inte alltid är så flitig på att kommentera alla de bloggar jag läser) <3

By the way, väldigt fint att läsa om stödet du fått av din man. Det är verkligen inte självklart och utmattning påverkar alla runtomkring också. Fint med kärlek, stöttning och förståelse!

Svar: Jaaa, jag hänger kvar🙌🏻 ❤️ (jag vet, jag har precis bättrat mig på kommentarsfronten)

Åh, ja. Han är så oerhört tålmodig och stöttande!! Att vara den som går bredvid är verkligen inte det lättaste jobbet. Han började träna igen i samma veva som jag blev sjuk. Nu pratar han 90% om thaiboxning och tränar fem dgr/v. Flykt eller passion? Hahaha, men jag tror på riktigt att det varit och är hans räddning. Och min med förstås. Vi får ju alla klamra oss fast när vi hittar det som lyfter oss❤️

Kram på dig!

M i A T H E L i N