Vecka 39 - en rejäl dos gravidblues

Man vill ju inte prata högt om att allt inte är guld som glimmar så här i vecka 39 egentligen. Snart är vår bebis här och tillvaron borde glittra och ha liknande soundtrack som i Bridget Jones dagbok väl? Det borde vara längtan, kännas lätt och så där hurtigt friskt som när en frostig morgons rena luft dras ner i dina lungor och gör dig krispig inifrån och ut och du ser dig i bilens fönsterruta när du swishar förbi och känner intensivt att "Mitt liv alltså, skjut mig, så jävla underbart det är!!!!" Och man borde scrapbooka ett roligt album till bebisen, skriva ett brev som hen ska få sen när hen blir arton år, och man borde baka och fylla frysen med ljuvliga pajer som blir så smidiga att värma på sen. Och för att inte tala om bebisrummet som verkligen borde målas om i trendigt mörkblått, få en ommålad ikeabyrå i samma färg med läderhandtag och vimplar och ljusslingor på väggarna till förbannelse... Man borde ha ett soft och glittrigt glow på hela tillvaron. Inte bara som instagramfilter alltså utan som en riktig verklighet. Man borde älska det!! Det kommer ju ett mirakel snart. Var lycklig och tacksam nu. 
 
 
Men sidu, jag har gjort mitt bästa för att glittra och få till krispet i lungorna. Jag har bland annat:
  • köpt hem ingredienser för att baka kanelbullekladdkaka och kärleksmums. Men det vill sig inte.
  • flinat upp mig och tagit selfies med magen. Det blir bara något låtsasverkligt oavsett filter.
  • gått ut på gården på morgonen och andats morgonens frostiga luft. Inget krisp. Bara halsbränna.
  • har satt mig på yogamattan för att meditera mig till lugn och harmoni, men allt som händer är andnöd och bäckensmärta.
  • tagit mig till stan för att känna mig som en del av småstadspulsen. Tre gånger har jag gått in i en affär, hållit grejer i handen, lagt tillbaka och åkt hem. Två gånger blev jag bara blivit sittandes i bilen innan jag åkte hem igen. Alla gånger hade jag sminkat mig och fixat håret. Gjorde ingen som helst skillnad. För inuti vinner alltid över utanpå. Alltid.
Så, nej det är inget krisp eller något instagramväligt barnrum här inte. Jag kommer knappt ur soffan nu. Varken fysiskt eller mentalt. Sebastian åker hem från jobbet för att göra grötlunch till mig (fibrerna, måste få i mig fibrerna) och han frågar vad han kan göra för mig, vad jag vill, vad jag känner för, vad jag tror att jag vill och känner...? Inget svar kommer på dom frågorna längre.
     Och i förrgår frågade han om jag inte vill åka till det där stället i Mariannelund i helgen och ta kort. Det var då jag visste att det verkligen inte är som det ska med mig. För jag kände det inte, det där jag visste att jag borde känna.  Och jag visste att han också visste för han föreslog nämligen något som han vet att jag älskar att göra, men som han själv inte direkt ger sin högra arm för. Jag borde ha känt mig superglad, överraskad, tacksam och pirrig. Både över hans kärleksbevis till mig och över att åka på utflykt och fota. Men inget. Eller jo, ledsenhet och hormonsorg kan vi väl beskriva det som. 
 
 
Det var den dagen tårarna kom. Äntligen! Nu har jag gråtit i några dagar. Tagit mig förbi den tysta, stoiska istiden då jag kämpar och är motsträvig till det som är. Och det är ju så mycket bättre! Att gråta ur sig en massa ger ju mer känslan av att vara trött och slut efter träning. Även om man, i det här fallet, inte känt endorfinerna kicka in så känner man sig mer fysiskt och mentalt trött på ett bra sätt. Känsloförlöst liksom. Man känner att kroppen har gjort något som leder nånstans. Den har släppt taget istället för att hålla emot.
      Så ja, jag har en rejäl dos av gravidblues. Men det är väl ok? Det får vara så. Och snart är han här! Ska bara ha en sån där smärtfri förlossning jag aldrig hört talas om först.
 
 
 
 
V E C K A 3 9 ♥ H E A R T
 
bf2018 - bfoktober - bloggse - gravidblues - hormonsorg - vecka39
4

Vecka 38 - och med livet som insats öppnar han käften

Nu är jag höggravid och fullkomligt omsluten av gravidbubblan. Nu är det trångt i magen förstås, men också i hjärnan. Nu är det nästan uteslutande sådant som har direkt eller indirekt med hur jag mår i min gravidkropp eller hur jag känner inför förlossningen som får plats. Det är nu jag och Sebastian ibland befinner oss, som man säger, väldigt långt ifrån varandra när vi går runt och väntar. Man tänker på olika saker och har väldigt olika referensramar. Och det är väl egentligen sedan jag hamnade i soffan som höggravid med sammandragningar, foglossning, en sprängande bröstkorg och känslan av tusen knivar i de nedre regionerna på heltid som vi hamnat där lite oftare. Så oempatisk och självcentrerad som jag känner mig nu vet jag inte om jag nånsin upplevt mig tidigare. Det är väl precis som det ska vara tänker jag?
 
(null)
 
Men visst är det lite klurigt (eller helt fruktansvärt frustrerande) när man själv bökar runt kroppen till liggandes på vänster sida i soffan, lyfter upp sig till sittandes med hjälp av armarna för att inte använda magen med de delade magmusklerna, tar några djupa andetag för att klara av knivarna som brinner i hela härligheten och så surrar mobilen till och man får ett sms från sin man med en bild på en jättesöt unge i tomtedräkt. Han tänker på julen? På en tomtedräkt till pojken i magen? Jag tänker på om jag ska klara av att gå några meter till köket för att göra lunch. Tomtedräkten får inte plats. Jag behöver andas mig genom smärtan och sen bestämma mig för hur jag ska göra med lunchen.
     Jag svarade med emojin som skrattar ihjäl sig och ett hjärta. Sen la jag mig ner igen och somnade.
     På onsdagen skrev han att jag skulle börja fundera på vad för gott vi ska äta på fredag. På fredag? Vad vi ska äta? Skulle jag duscha eller laga mat idag? Fredag? Är jag ens här då eller har jag briserat till små självcentrerade atomer i min gravidbubbla? Jag svarade inte med någon av alla emojis som finns att välja på.
 
Sebastian lagade givetvis en supergod fredagsmiddag och vi pratade lite mer om julen. Frukost hos svärmor? Vilka kläder vi själva skulle ha (han skulle ha). Det fanns en rätt så cool skjorta på Volt som han funderade på. Vi enades om att fixa en riktig gran i år, att det är värt besväret med att hitta barr i ett halvår efteråt, det luktar ju så gott med riktig gran. Sen var stunden inne och jag sa "Den här veckan har jag känt mig lite långt ifrån dig ibland. Vi funderar på så olika saker."
     Jag hade letat fram en liknelse till oss som jag hoppades skulle funka och fortsatte "Minns du när vi renoverade huset innan vi flyttade in och jag blev sjuk en vecka?"
     Han mindes det jättetydligt.
     "En vecka? Först var ju Smilla sjuk och sen du. Det blev nog två veckor."
     Jag mindes det också lite tydligare nu, men inte så trauma-tydligt som han gjorde uppenbarligen.
     "Just det, och minns du när du kom hem på lunch en dag och..."
     Han avbröt mig vilket jag i vanliga fall blir galen av men nu gjorde det mig lite dold-agenda-glad, för jag tog det som ett tecken att jag hade honom på kroken.
     "... och du hade googlat massa tapeter och ville bolla vilken jag gillade?" fyllde han i.
     "Ja, precis. Och du kämpade som fasen med att renovera huset så vi ens skulle ha nånstans att sätta upp några tapeter". Precis, jag fyllde på med sympati till hans dåvarande situation så där lite lagom i förväg så jag om en liten stund skulle få samma påfyllnad till min nuvarande.
     "Ja, det minns jag. Fy, vad arg jag blev. Tror inte jag varit så arg nån mer gång."
     Därom tvistar väl ändå de lärde. Vi har inte en relation där vi stormar och springer ut stup i kvrten, men nog har vi väl varit upprörda och bråkandes någon mer gång efter tapetincidenten för 3 år sedan?
     "Ok, men i alla fall, så är det lite nu också. Fast tvärtom."
     Han tittade på mig mjukt och rösten skulle komma att låta likadan när polletterna föll ner och han sa "Nääää, är det sant? Fast tvärtom?"
    "Du vet, när du skickade bilden på barnet i den söta tomtedräkten till exempel då hade jag precis klarat av att sätta mig upp i soffan och planerade hur jag skulle göra lunch till mig själv så smärtfritt som möjligt. Eller när du skrev och bad mig fundera på vad för gott vi skulle äta ikväll och jag bara försökte räkna ut om och när jag skulle duscha. Eller när du jämförde dina kramper i magen du känner när du springer ibland med mina sammandragningar. Eller när du sa att du läst om att pappor kan känna sig lite deppiga efter förlossningen. Eller när du berättade detajlerat om vilka kläder du varit inne och provat på Volt och jag..." Han började nicka och liksom höjde handen för att stoppa mina exempel
      "Ok, jag förstår."
       Vi lät några sekunder dunsta medan vi såg på varandra lugnt och log, man kunde nog ana tårar i alla ögonvrår.
      "Men visst var det en väldigt söt tomtedräkt?"
      "Ja, sjukt söt! Jag har faktiskt hittat en pepparkaksdräkt också."
      "Nähä?"
      Och för en liten stund satt vi i samma bubbla. Empatiska och sammanflätade.
 
 
Så liknelsen gick hem och nu kan vi stoppa varandra med att säga "Nu är det så där som med huset och renoveringen, va?" och förstå varandra lite snabbare och bättre, eller rättare sagt, han får chansen att tänka till lite innan han fortsätter vissa meningar och jag slipper samla så mycket undertryckt vrede i bröstkorgen. Nu är det jag som kämpar med huset som det renoveras i och han som tänker på när huset är klart och hur det ska inredas. Fast skillnaden är ju fundmental ändå så klart. När han har stått i en gravidsimulator i 9 månader kan vi prata om att fördela poäng till vem som klarat av, stått ut med, det varit mest synd om etc. Innan dess tar jag och delar ut alla poäng till mig själv så oempatiskt och självcentrerat det någonsin kan bli faktiskt och litar tryggt på att många, många känner igen sig. Eller? Jo, väl?
 
 
V E C K A 3 8 ♥ H E A R T
bf2018 - bfoktober - gravidzilla - höggravid
1

I väntans tider

(null)

V Ä N T A N ❤️ H E A R T

bf2018 - bfoktober - gravid