Vecka 37 - och den gula klänningen

Nu har vi gått in i vecka 37. Jag, bebis Thelin och alla våra sammandragningar/förvärkar. Nu har även foglossningen kommit igång på allvar och det gör mig än mer orörlig och otymplig. Får kämpa lite med att önska att det inte var så,  att jag kunde gå färgsprakande skogspromenader bland annat, men jag håller mig tacksam för det mesta. Håller hårt i att "det kunde varit värre också".
 
 
Sist jag stod i nånting gult i provhytten på Cubus gick axeln ur led. Det var inte lika dramatiskt igår, men jag fick ändå hålla i mig för att inte välta av foglossning och sammandragningar. Jag kände att jag var tvungen att hushålla med antal steg, att det inte fanns många kvar innan jag skulle bli tvungen att sitta ner eller bli liggandes en stund. Skulle jag klara att ta vägen via kassan och sen ut till bilen? Eller skulle jag bli liggandes på butikens golv? Jag ville inte riskera ett nytt drama på Cubus, det var bara två veckor sen sist. Mest för personalens skull, jag tycker mig se hur de stålsätter sig när jag kommer in. Själv verkar jag bry mig mindre och mindre om draman och obekväma situationer. Satt ju på föräldrakurs förra veckan och fick agera övningsperson med kursledaren. Jag hörde "Får jag låna dig, Mia?" och hur orden som kom ut ur mig lät "Javisst, självklart." Och plötsligt satt jag där och simulerade en förlossningssituation genom att hyperventilera framför förstföderskor och partners jag aldrig träffat förut så att kursledaren kunde visa olika sätt som partnern kunde hjälpa till att lugna andningen på sin förstföderska, eller i mitt fall, omföderska. Men min partner var i Karlstad på jobb denna dag så jag blev ju perfekt att använda för demonstrationer istället. Jag tror att rätt beskrivning av stämningen i rummet under denna asburda händelse är obekväm och generande. Jag fick omdömet "Du var jätteduktig!" av kursledaren. Efteråt tänkte jag att hade det varit viktigt för mig att vara duktig i den här situationen hade jag väl aldrig i livet ställt upp på simulerande förlossningssituation. Men jag tog väl i och för sig ansvar för situationen och för kursledarens känslor antar jag. Jag ville nog ändå skona de andra från att det skulle bli någon av dem istället om jag inte ställde upp. Så lite duktig var jag väl ändå trots allt... Jag svarade "Ja, jo, jag har lätt för det, att vara duktig."
 
Jag köpte inte den gula klänningen. Jag gick raka vägen till bilen och körde hem mig till soffan. Jag vet inte hur många steg jag har idag, men jag ska ge mig ut igen. Först en efterlängtad lunch med kär vän och sen får vi se hur många steg som finns kvar.
 
V E C K A 3 7 ♥ H E A R T
 
 
bf2018 - foglossning - gulklänning - vecka37