Viktstress på efterkontroll

"Känner du stress för vikten?" frågade barnmorskan på efterkontrollen. P r e c i s efter vägning!!! Nog för att jag förstår att det är ont om tid för varje kvinna de möter och det är ju ingen psykologtid. Men ändå, vad vill man med den frågan till en kvinna som fött ett barn sex veckor tidigare? Valet att formulera sig så? Jag svarade starkt och instinktivt "Inte ett dugg! Jag känner mig bra med kroppen och är dessutom så tacksam för att den funkar och inte har så ont nu". Jag tyckte att jag liksom räddade henne och gav henne en lagom bra chans att haja till. "Ja, det är bra, strunt i det, vikten kan du ta sen!" fortsatte hon och kryssade i någon box i hennes checklista.
     Så det är alltså fortfarande skrivet i stjärnorna, samt i barnmorskornas efterkontrollspapper, att vi ska vikthetsa oss gul och blå som post-gravida? Inte på en gång då. Men sen? *fnys
 
Bild från i somras, halvvägs i graviditeten. Innan bäckenbottensmärtan, njöt till fullo.
 
Jag funderade en stund medan amningshjärnan anpassade sig till mina höga krav på att både ta in information och att analysera den. Den gav mig ändå hyffsat snabbt resultatet att jag hört rätt, undertexterna var grunda och ekade tomt, hon hade menat precis det hon sa. Men inte som en elaking utan som en "Vaddå, vet inte bättre, kryss i boxen, check!". Inget ont i henne, det "onda" låg snarare i det omedvetna och ignoranta att inte ha förmåga eller kapacitet till ansträning som människa för att uttrycka sig medvetet så man stärker de man möter. I alla fall inte riskerar så mycket i uppenbart känsloinfekterade ämnen som till exempel kroppen i mötet med en nyförlöst kvinna, eller oavsett tjej/kvinna.
     Jag kände mig stärkt när jag gick hem? Amningshjärnan analyserade känslorna och gav först förslag som att det berodde på hormonerna kanske? Det krispiga snövädret som jag längtat efter? Längtan hem till bullarna jag bakat? Sen damp det ner utan omsvep - Jag hade inte rubbats! Jag hade tyckt precis lika mycket om mig själv trots att jag blev ansatt med gamla åsikter om smalhetsideal. (Mina egna?) Och nu tyckte jag ännu mer om mig själv. Weeiiåå! Jag tänkte att det var tur att det inte var mitt 30-åriga jag som stått där på vågen och precis fött sitt första barn och som trott att det var som alla sa att "Kilona bara raaasar av en efteråt, inga problem!" och som mått så dåligt av att de inte gjorde det. Tur att det var jag, version 41 år, tillräckligt smart och självälskande för att inte ta en massa bullshit. (Från sig själv?) *fnys
 
N O B U L L S H I T ♥ H E A R T
gravid - kroppen - nyförlöst - självälsk
1

De 6 första veckorna med Abbe

Abbe är sex veckor nu. Tiden alltså! Den är obeskrivlig och obeveklig. Jag kastas runt i den som en blöt lovikavante och förstår ingenting om hur fort den går, hur mycket som händer i varje stund eller var sjutton stoppknappen är?
 
 
De första tre veckorna bad jag tiden att läka alla mina sår så fort som möjligt. Att vara i nuet var svårt, både på grund av sömnbristen och allt som gjorde så ont, men också för att det nästan är omöjligt att vara här och nu när man känner så mycket tycker jag. Jag bränner ut mig då. Nu ber jag istället Tiden att stanna upp så jag får den tid som behövs för att en amningshjärna och omtumlad själ ska kunna ta in de vackraste stunderna man är med om i livet med sitt nyfödda barn. Njuta som det heter. Men tiden är en bitch som bekant och rör sig framåt oavsett vad och jag knäpper upp amningsbehån, rapar (Abbe), torkar kräk, bär runt lite, tar en alvedon (jag alltså), byter blöja (bara på Abbe nu), möxar på kläder (på oss båda), ut med vagnen, pratar eventuellt i telefon, går hemåt innan det börjar värka i kroppen, parkerar vagnen i hallen och hoppas att han ska sova nån timme, somnar själv, vaknar och längtar efter honom så mycket att jag funderar på att väcka honom... och medan dagarna och nätterna tycks pågå så där och vara likadana så är han snart sju veckor och jag tänker att det är tur att jag tar en del bilder, utan dom vet jag inte vad jag hade kommit ihåg av de här veckorna.
 
Första kvällen hemma ♥
 
Första gången i storasysters famn ♥ Han hade varit lite knorrig och missnöjd den eftermiddagen, så kom hon hem och tog honom i famnen och han somnade som en stock.
 
1 vecka och i farmors famn ♥
 
 2 veckor ♥
 
3 veckor aka Skrikveckan ♥
 
4 veckor aka nöjd igen för att han börjat få ersättningstillägg, tjoho! ♥
 
5 veckor och drömnätterna började bli en vana, snudd på rutin. På bilden har vi dock inte en av dom. Vi har inte bara drömnätter, men vi har dom! ♥
 
6 veckor och leendena är ett faktum ♥
 
Nu hör jag att han börjar knorra i vagnen. Dags att vara mat, kärlek och trygghet igen.
 
A B B E ♥ H E A R T
bebistiden - bloggse - familj - nyfödd

I efterbördens rike kan ingen höra dig skrika

Det är en av de där obeskrivligt ensamma stunderna på natten. Du hasar och haltar dig upp, troligen med bara ena ögat öppet, för att badda, plåstra om, smörja, skölja och byta blöja. Inte på ditt nyfödda barn... utan på dig själv. Du hör snyftningar och du förstår med den logik du kan uppbringa att de kommer ifrån dig själv. Där ute gör omvärlden sin grej. Och på nätterna känns det som att det är endast du, och så här års möjligtvis den där tomten i dikten, som är vaken.
 
 
På föräldragruppen pratades det inte så mycket om hur det kan vara och kännas i kroppen efter förlossningen. Informationen om efterbörden, avslaget och de blödande bröstvårtorna var snabbt avklarade och "Den första tiden hemma med bebis" var en rubrik som fortsatte skimra och glimra. Kanske med all rätt? För vem kan ta in ännu mer tillstånd av smärta som man ändå inte kan kontrollera i det där väntande och längtande läget? Allt prat om vad som händer i kroppen efteråt kunde lika gärna varit innehållsförteckningen på en winergumspåse. 
 
Men omföderska som jag ju ändå är hade jag inga omvälvande illusioner om det ljuva bebislivet den första tiden. Jag visste ju att det skulle göra ont i kroppen både här och där, fram och bak, ett tag efteråt. Att amningen skulle behöva ett litet krig för att funka. Att amningen kanske inte skulle funka, trots litet krig. Att eftervärkarna kunde bli riktigt smärtsamma. Och bluesdygnen, sömnbristen och den förlorade tidsuppfattningen! Inget av detta är särskilt glimrande. Inte alls faktiskt. 
 
Nu är vår son snart fem veckor och jag är igenom det där kroppsliga smärtsamma. Det var inte som jag minns det. Det var värre. Men jag är ju äldre den här gången. Läkköttet och livmodern likaså. Tre veckor tog det och det var ett par dygn i vecka två som jag lekte med tanken att få bli inlagd. Förresten, en bra beskrivning för alla förstagångspartners och stödpersoner vore: "När barnet är fött är det bra om du tänker dig att du driver en kombination av sjukhus och hotell". 
 
Men kroppen gör sin grej och läker hur som helst. Och vips kommer du på dig själv när du kryssar mellan hyllorna på Ica med att gå helt vanliga steg i din helt vanliga takt. Kroppen läker och återhämtar sig. Och då kan du börja ta in den stora stoltheten, glädjen och wowet över hur helt kick-ass-super-fantastisk du är som burit och fött ett barn. Men innan dess kanske det inte riktigt känns så. Och det är nog så himla vanligt och så himla normaaaaalt som det kan bli. 
 
Som alltid är det att berätta hur du har det som gäller. Säg hur det känns!! För då kommer du få höra:
  • Jag med!!
  • Å fy, så där hade jag det också.
  • Gud ja, jag kunde inte sitta på flera veckor.
  • Jag minns vad det var svårt att känna lyckan när allt fortfarande gjorde så ont. Det gjorde mig ledsen.
  • Jag var så oförberedd på det som kom efteråt. Ingen sa något om det vad jag minns. 
  • Haha, exakt så! Jag kunde varken gå eller sitta den första veckan. 
  • Jag satt på en badring de första månaderna.
  • Och precis när man klev ur duschen rann det mjölk och blod så man ville bara ställa sig där igen och igen.
  • Alltså jag var så förtvivlad och kände dåligt samvete över att jag inte bara var glad och tacksam.
  • Herregud, tur man glömmer.
  • Du, det går över. Snart har det gått över!
Förhoppningsvis får du skratta åt alltihop en stund genom andras igenkänning. Och du får känna att du är långt ifrån ensam, att du inte är konstig och inte heller dålig. Och du kan tänka "Varför pratar man inte mer om det här?". Och du kan få perspektiv och undra hur alla kvinnor som föder sina barn i leriga skjul klarar sig. Om dom inte kan gå eller sitta på några veckor, vem hjälper dom? Vem går till apoteket och köper allt och lite till som behövs? Och då kan du känna tacksamheten spira över hur väl omhändertagen du är, hur tryggt och bra du har det. Och så kan du börja tro på att det kommer gå över även om du absolut inte kan tro att du någonsin glömmer. 
 
K V I N N A ♥ H E A R T
 
 
 
bf2018
1