LISEBERG ÄNNA!

 
DET VA LA EN GO DAG PÅ LISEBERG I HELGEN ÄNNA!
 
Ja, verkligen. Den kändes långt bort när Smilla fick den här upplevelsepresenten i juni på hennes födelsedag  precis som hon önskat sig. Jo, hon önskade sig upplevelser mest av allt för som hon sa "Jag har ju egentligen allt viktigt jag behöver", älskade lillgamla tioåring. Obs! alla andra dagar på året förutom dom när man frågar vad hon önskar sig i julklapp eller födelsedagspresent är det materiella habegäret av alldeles fullkomligt onödiga saker intakt. Hur som helst, hon fick det hon önskade sig, att gå på Liseberg med Genforsarna, vår extended family. I augusti. "I augusti? Det är ju en evighet. Det kommer aldrig bli augusti!!" utbrast hon i ganska vanlig ordning. Hennes uppfattning om evigheten är ju den tid som ligger precis utanför just nu. Men sim salabim blev det augusti och i helgen var det äntligen dags.
 
 
 
 
 
Vi spenderade faktiskt en hel del tid i spelhallen vilket var som julafton för mig som harvade runt med mitt läkande diskbråck och inte kunde åka så mycket som jag annars gör.  Fast det var absolut inget jag led av, tvärtom hade jag och Mats en egenkomopnerad femkamp till exempel medan de andra åkte Helix. Hur kul som helst! Och ärligt talat, läkande diskbråck eller inte, Helix hade jag nog ändå inte vågat åka tror jag:) Sen var vi i spelhallen hela gänget nästan en timme, det var goa grejer! Och tacksamt för instastories, har visst blivit smågalen i instastories. 
 
 
 
 
 
Nu är ju barnen så stora så dom hoppar ju in i både Helix och Loke utan att blinka "Vi springer före!", "Vi åker själva!" och efteråt "Det var såååå roligt, jag var så rädd så jag trodde jag skulle dööööö alltså". Jag tyckte allra, allra bäst om när vi alla åkte samma karusell tillsammans som till exempel mina absoluta favoriter Jukebox och Kållerado!! Det var en grym dag helt enkelt och blev ett fint avslut på sommarlovet tillsammans med vår extended family. 
 
E X T E N D E D  ♥ H E A R T
 
1

#tbt CORFU TOWN

Corfu town får efter en veckas moget övervägande 10 av 10. Eller kanske drar jag bort ett poäng för duvan som sket på mig? Nej, det gick ju bra. Duvskiten hamnade inte i ansiktet som tur var och gick att tvätta bort från klänningen relativt lätt. Och dessutom fick syrran skratta så där mycket att alla ansikten i Corfu town kunde vända sig mot oss och se henne ta sig för ländryggen och gunga fram och tillbaka med uppspärrade ögon som en galen... Så det var det väl värt, behåller tio av tio.
 
 
Corfu town är verkligen mysigt med sina gränder, balkonger med blommor, klädstreck mellan husen och små torg som verkar älska att finnas där och jag associerar iväg mig till Romeo och Julia hur lätt som helst. Corfu var en av Venedigs viktigaste hamnar förr i tiden. Typ jätteförr i tiden. Därav de italienska influenserna läste jag i turistbrochyren. Det är så otroligt rent och ordning och reda så det känns nästan som att vara i en kuliss på en inspelningsplats typ. Så det gör det ännu lättare att fantisera sig iväg till Shakespears bästa. Urmysigt helt enkel. Vi åkte med en busstur som hotellet ordnade med. Hade vi inte varit så all-inclusifierade hade vi kanske unnat oss en taxi en kväll och betalat 500 spänn för att få vara där på kvällen också. Det är helt säkert väldigt mysigt när alla ljusslingor och lyktor lyser.
 
 
 
 
 
 
 
 
O L D T O W N ♥ H E A R T
enpärla - korfu - oldtown - olympus - whitagram

Nån måste vara i Luciferhettan också

Jag är på Korfu. Landade i Luciferhettan söndag kväll.
 
 
"Ingenting. Eller jo, det jag faktiskt önskar mig är att få resa tillsammans med dig" svarade min syster när jag undrade vad hon önskade sig i 50-årspresent. Omöjligt, tänkte jag för det här var i januari och jag hade haft veckan med alla möjliga läkarbesök och till slut, det motvilligaste jag gjort något tror jag, accepterat att bli sjukskriven. Eller inte accepterat egentligen, surrender är ett bättre ord om du ursäktar att jag språkblandar för jag vet inte hur jag beskriver det på svenska utan att säga ge upp. Jag menar inte ge upp, hör så det låter, nej skam den som ger ser. Surrender, att överlämna sig. Mer så. Jag böjde mig för det faktum att jag inte fungerade som man bör (måsten, måsten, måsten), böjde mig för tröttheten (orka, orka, orka), böjde mig för det jag kände och det jag inte kunde känna längre (känslor, känslor, känslor). Som Jacob Black böjer sig för sin Alfa i Twilight Breaking Dawn part two. Och sen reser han sig, trotsar sin Alfa och säger "I was not born to follow you". Fast jag höll väl på med böjandet och resandet i några år innan jag till slut böjde mig helt. Inte gav upp. Surrender. Släppte taget (kontroll, kontroll, kontroll) Och nu har jag bidat min tid för att snart gör som Jacob Black gjorde jättesnabbt på första försöket, resa mig upp och säga nått i stil med "I will follow you. I mean me. I found me. I will follow me."
 
I alla fall, precis nedböjd på knä, eller på frambenen med böjt huvud som Jacob Black, tänkte jag "Omöjligt, hur i hela jädra friden ska det gå till????" men ställde en mer livgivande fråga istället "Vart skulle vi åka då?" Och sen följde några samtal kring längtan, oändliga möjligheter, helst av allt och längtan. Vi kände ju igen samtalet om tid tillsammans och Camilla konstaterade, klok som ett helt bibliotek som hon är, att vi båda hade en lång lista med längtan och att det ofta är den vi pratar om. "Hur vore det om vi levde mer i det vi längtar efter?" sa hon och det här var i mars när jag låg vågrät med diskbråcket så det brände till något fruktansvärt i ögonen och i bröstkorgen. Varför hade jag så mycket av det som i den här utmattade och vågräta situationen verkade som det viktigaste i livet på en lista med det jag längtar efter? Hur kom det sig? Det här var i mars, som sagt, och jag kunde inte svara på den frågan. Vågade inte riskera ytterligare komplikationer. Jag svarade så klart att det vore... underbart...som en dröm...lyckligt... och att dom där grejerna måste in på verkliga-livet-listan... nån gång.
 
 
Vi tog vägen via "Vi har hela världen att välja på. Nästan. Inte Ryssland, Inte USA, Inte långt bort i Asien va?" → "Vad sägs om Frankrike och åka runt mellan Nice, Cannes och Monte Carlo?? Kanske med hyrbil!!!!" → "Barcelona? Stad och Srand.", "Och kultur.", "Ja, kultur" → "Jag orkar nog inte uppleva så mycket" → "Inte jag heller. Bara jag är med dig kan jag vara var som helst" → "Grekland då? All inclusive? Ett lugnt vuxenhotell med åldersgräns?" → "Finns det hotell med 40 som åldergräns?" → "Säkert. Ett vilohem typ" → "Du menar vårdhem, alltså äldreboende? Ska vi höra med brorsan om han har ett rum på Sundbrolund åt oss menar du?" → "Ok, mitt enda krav är att hotellet ska ligga vid havet" → "Det utesluter Sundbrolund, det ligger ju mitt inne i Ullånger" → "Här, kolla. Jag har hittat det!" → "Korfu. "Den gröna ön", precis vid havet, 16 års åldersgräns." → "Boka!".
 
 
 
 
 
Det här är vår 50 + 40-årsresa. The Healingweek heter den. Vi får allt se hur mycket helande den gröna ön i Luciferhettan har att erbjuda, men på luftmadrassen i havet känns det som att det händer grejer. Man vrider huvudet åt sidan och tittar på horisonten och känner hur lugnet sprider sig. I ca 5 sekunder, sen aktar man sig för fiskar, hajar, Loch Ness o.s.v. (rädsla, släppa taget, rädsla).
 
 
 
 T H E H E A L I N G W E E K ♥ H E A R T
korfu - olympus - thehealingweek - whitagram
2