Första arbetsveckan efter 8 månaders sjukskrivning avklarad!!!

 
Att befinna mig här, där jag är just nu, så här 8 månader från den där dagen då det som annars brunnit så yvigt och starkt i mig till slut brann ut och slocknade. Puts väck. Alltså inget kvar. Nada. Inga fler osynliga superhjälteväxlar att lägga in. Bara någon som liknade mig fanns kvar, typ. Blaskigare. Nästan genomskinlig periodvis. Jag trodde att botten var nådd och jag tänkte vanligtvis två saker 1. "Det kan inte bli värre än så här i alla fall" och 2. "Nu vänder det". Men det skulle bli värre. Och nog skulle det vända alltid, men inte på det sätt som jag menade. Inte uppåt. Utan neråt. Det var nu som vägen till botten började på riktigt. Och mörkret. Att möta mig själv där. Ja, fy fan. Det var det svåraste. Är fortfarande det svåraste. Är väl alltid det svåraste att möta sig själv oavsett vad, va?  
 
Så där jag befinner mig idag. Det är inget annat än befrielse. Ljuvligt. Lätt. Ljust. Ta på dig solglasögonen, så ljust är det. Jag är ny. Till och med min KBT-terapeut säger det. Jag berättade för henne att jag upplevt flygrädsla och ångest som jag inte gjort tidigare nu när jag flög till Grekland och att jag kopplade det till att jag blivit svagare, att det kanske var mer än jag klarade av egentligen? Men hon såg så där obeveklig ut som hon gör ibland och sa att det var mer troligt att det berodde på att jag är starkare. Nyfikenheten i mig visste inga gränser för hur hon skulle kunna få ihop det. Hon tog mig tillbaka till den där dagen då jag brann ut, till månaderna, rent av åren, av mjölksyra och kvicksand dessförinnan, till de mörka månaderna där allt bara gick djupare och neråt, till veckan då jag började känna lust igen, vilja igen, känna kapaciten i mig växa igen. Hon gjorde mig medveten om alla nya strategier jag skaffat mig, i ord och tankar så klart men framförallt i handling. Och så nu. Nuet. "När vi blir föräldrar upplever vi ofta mer ångest och oro. Vi har fått mer att förlora. Vi vill vara med. Nu har du ju inte fött barn i år, men det du varit igenom hittills det här året kan liknas vid det tycker jag. Det är en slags födsel. Du är ny (där sa hon det, och hon sa det innan jag hade hunnit gå på, yvigt och stort, om hur nytt det känns i mig) Du vill vara med. Och jag tror ärligt talat att det bara spritter i dig av att få vara ny och pröva dina vingar. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att flygrädslan och ångesten berodde på det."
 
Så alltså, att befinna mig där jag är nu. Jag har gjort min första arbetsvecka efter 8 månaders sjukskrivning. Jag har börjat på mitt nya jobb. Imorgon är jag där igen. Jag längtar, längtar, längtar!! Och den här milstolpen står för så otroligt mycket inser jag nu. För att jag jobbar igen betyder att jag tagit mig en bra bit från noll. Från botten. Du vet, jag klarade nästan ingenting en lång period. Gå upp på morgonen - äta - borsta tänderna - klä på mig - ligga i soffan - äta igen - klä av mig - gå och lägga mig - börja om. Där var jag ett bra tag. Det är det jag kallar nästan ingenting. (Botten kallar jag bara botten än så länge.) Och dom där mest grundläggande sakerna gjorde jag med mycket, mycket större ansträngning än när jag går till jobbet imorgon. Herregud, jag dansar hela vägen till jobbet och hem igen. Sen vilar jag. Jag skriver. Och läser. Sen kommer Smilla hem från sin första dag i årskurs fyra och jag ska steka ägg till henne, vi ska babbla och chilla, vi ska handla och laga mat. Sen kommer Sebastian hem. Vi äter middag. Vi pratar om dagen, det bästa med den hittills. Sen har Smilla sin första taekwondoträningen för den här terminen. Kl 20.00 börjar nya säsongen av Idol. Vardag. Livet. Jag är här igen.
 
 
N Y ♥ H E A R T

Undret på andra våningen

Det tog sina 48 timmar för mig att förstå hur räknesättet med våningarna här på hotellet fungerar. Hur våningen med receptionen och lobbyn på kunde vara på våningen över oss på våning fem kunde jag inte greppa. Syrran fattade allt direkt och jag gick fel hela tiden. "Men det är ju en sutterängbyggnad", sa hon i sitt sista försök att få mig att fatta när vi flåsade oss uppför trapporna med strandväskorna och luftmadrassen efter dag två i den sol de kallar Lucifer, och då trillade 20-centaren ner. Jag såg hela byggnaden för mig mitt inre och förstod. Jag passade i samma stund på att fråga om det verkligen stämmer att när jag först smörjt mig med solfaktor 20 och sen 30, att jag då har solfaktor 50?? Så släppte vi lös våra asgarv i trapphuset, men vi visste nog båda två att det inte var långt ifrån att jag frågat helt uppriktigt, det hade varit en riktigt, riktigt het dag.
 
Ett sånt där runt och platt batteri behövs till Camillas blodsockermätare. Hon har diabetes. Vi hade inga andra förväntingar än att shoppen på våning två skulle ha batterier när vi knatade dit lite shoppingsugna på ditt och datt (chips och hattar). Vi är kanske inte de mest försynta kvinnorna på Corfu. Jag tror det finns en och annan som är behagligare att ha i en liten trång butik med hattar och tingeltangel, och det är jag helt säker på att mannen med det överdrivna kontrollbehovet som driver shoppen skriver under på. Han ogillade oss från första stund. "Om det är möjligt, kan ni lägga tillbaka hattarna på samma ställen? Jag måste gå och rätta till hela tiden." sa han på sin grekisk-engelska. "Yes, off course" svarade Camilla och jag ljudade ut läten som "Ahh! Gehää". Så där har jag låtit i stort sett hela veckan, värmen alltså. Han hade inte det batteri vi behövde och förklarade att det var för att det är så få som köper det. Vi frågade om det kunde finnas nån annanstans på det ensligt belägna all-inclusivehotellet? Nej, men han kunde beställa från Corfu town så det fanns i shoppen dagen efter. Toppen, gör det. Tack. Och det skulle gudarna veta att han gjorde oss en tjänst nu och vi skulle vara riktigt tacksamma för besväret vi orsakade och han så ädelt erbjöd sig att lösa. Det var väl inget som han sa med sin grekisk-engelska, men inga ord behövs för det allra mesta vi förmedlar. Se på mig bara, jag har ljudat mig genom många konversationer den här veckan och menat "Godmorgon", "Maten var jättegod", "Jag förstår", "Var är jag nånstans?" och jag har blivit förstådd varje gång. Vi köpte chipsen, men inga hattar. Lusten försvann snabbt när vi kände oss som nån slags ohyra. Chipsen smakade bittert så klart, men det är ju inget som hindrar egentligen.
 
Nästa dag var jag där direkt när han öppnade. Camilla var cool med att vara utan batteri, hon hade ju manicken på armen så länge, men den riskerade att lossna i medelhavet, så jag var angelägen. Leveransen hade inte kommit meddelade han med ord. Jag lät förtående och beklagande. Det skulle komma om några timma lät han meddela när han missnöjt upptäckte att jag stod kvar. Jag väntade fyra timmar och stod sen stod jag vid hans disk och hade papphyllan med chipsen dinglandes i ryggen, livrädd för att välta den, och undrade igen. Nej, inte än. Hur korkad fick man vara som undrade än en gång?
 
Syrrans manick på armen, som ju alltså är hennes ordinarie blodsockermätare, höll mirakulöst nog i två dagar till. Vi kände oss trygga med att den kunde lossna nu när vi visste att det fanns ett batteri i shoppen, men inte för allt smör i Småland ville vi gå dit i onödan, hur sugna på chips vi än blev skulle vi inte sätta våra solbrända fötter där. Vi skulle vänta tills manicken föll av. Och så gjorde den det i förrgår. Camilla gick till shoppen den här gången. Jag hade fyllt min kvot av att bli bemött med arrogans så jag satte mig vid det bord som blivit vårat på lunchrestaurangen så länge och beställde svalkande dryck.
 
Camilla kom tillbaka, slog sig ner och utbrast "Jag har så svårt för dumma människor" Jag hade sett på långt håll att hon vibrerade av ilska så jag var tyst och väntade lugnt på fortsättningen. "Och med dum menar jag människor som har tillgång till våra mest grundläggande och självklara beteenden och förmågor, men inte använder dem." Hon slukade svalkande dryck. "Han har skickat tillbaka batteriet" fortsatte hon. "Vaaa seru gahhaaa?" ljudade jag. "Han sa att han skickade tillbaka det eftersom min dotter inte kom tillbaka den dagen han tagit hem det" "Du skojar? Vad sa du då?" Hon tittade på mig med den blick jag antar hon bjudit honom i shoppen på också. Jag blev lite rädd. "Jag sa, It´s a wonder. It´s a wonder how you get anyting sold, och så gick jag" Äntligen fick jag frigöra lite skratt, förfäran och framförallt beundran över att ens få ur sig ord som är i närheten av det man sen sitter och tänker att man önskar att man hade sagt. Ja, du förstår ju hur det hade låtit om det varit jag den där dagen. Värmen alltså. Måtte det vara värmen. Gud, säg att det är värmen!!
 
Det enda Camilla kunde komma på när vi debriefade på luftmadressen i medelhavet var att hon också hade velat få sagt var att han borde jobba med något annat, att han var riktigt fel ute. Men å andra sidan är jag helt säker på att hon fick det sagt också. Fast inte med ord. Eller läten. Hon kan förmedla storslagna saker hur tyst som helst.
 
Mitt jobb, när jag inte är ordförlamad av Luciferhettan, innebär till mångt och mycket att skapa upplevelser för andra människor, att gärna ge mer än förväntat, men om inte det så i alla fall precis det en gäst önskar sig. Och ärligt talat, visst kan det vara svårt ibland för det finns så många olika slags förväntningar och saker som kan vara viktiga för andra än upplevelsen man erbjuder kan leva upp till alltid. Men det jag och mina kollegor alltid, alltid har är vänlighet och en oförtruten strävan att bemöta varje människa med intresse och glädje över att just dom har valt att besöka oss. Och utmaningen att ge förväntat, och gärna mer än så med lite tur och skicklighet, den skulle jag beskriva som själva motorn. Så det blev ju bara så extremt tydligt den här dagen, hur det kan gå när det är precis tvärtom. Den påminnelsen får jag väl gå tillbaka och tacka honom allra ödmjukast för? Nej, han skulle nog inte förstå mig trots att jag numera också pratar grekisk-engelska, men med en extra touch av något annat som påminner om indiska.
 
 
 
 W O N D E R ♥ H EA R T
 
1

40 & FAB

Igår fick jag mig ett 40-årspartaj som heter duga här hemma på Lilla Åbro. Idag är jag betydligt närmare 90 än 40 i och för sig, men oj, det var det värt alla gånger. Festglada vänner som kommer nercyklandes på gården, bättre lyckopiller finns nog inte. Och det var så roligt att få inviga vår festlokal i uthuset. Är lycklig i själen av ett underbart roligt och galet födelsedagskalas!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
F A B ♥ H E A R T