Slottsmysteriet i Vimmerby Bokhandel

"Ja, du tycker om att skriva. Du är kanske den nya Martin Widmark, du!" sa Smillas fröken på utvecklingssamtalet igår efter att Smilla svarat "Svenskalektionerna, när vi får skriva berättelser" på frågan om hon har något favoritämne i skolan. Så hur roligt var det inte att Smilla fick träffa honom, Martin Widmark alltså, idag då han besökte bokhandeln här i Vimmerby och signerade sina böcker. Eller, han gjorde långt mer än så! Han pratade ett par minuter med varenda barn som stått i kö och ville få någon av hans böcker eller den senaste i raden av Lasse-Majas detektivbyrå signerade.
 
När det kom fram vad fröken sagt i skolan och att Smilla tyckte om att skriva fick hon berätta om sina berättelser "Prinsessmordet" och "Husvagnsmysteriet". Martin tyckte det var väldigt bra titlar och frågade mer om hur hon skrev och vad de handlade om. Och så berättade han om hur han själv gjorde och gav henne några tips att inspireras av. Och jag undrar så här efteråt varför det förvånade mig så mycket? Varför hade jag inte förväntat mig att författaren till så fantasifulla och finurliga böcker skulle vara genuint intresserad av sin läsekrets och så äkta och naturlig i möte med barn? "Vad roligt, då får jag läsa böcker som du har skrivit sen." sa han och Smilla sken som solen och svarade "Ja."
 
Vimmerby tidning fångade upp en glad och pirrig Smilla efteråt. I boken står det "Många hälsningar till författaren Smilla från Martin Widmark"
 
Jag var ett fan av författaren och böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå innan dagens möte. Numera är jag ett stort fan av personen Martin Widmark också. Tror du Smilla är mindre eller mer sugen på att skriva nu? Mer författarmöten till barnfolket!!
 
V A L L E R B Y ♥ H E A R T
martinwidmark - slottsmysteriet - vimmerbybokhandel
1

Om jag bara hade mer tid..

Hur ofta låter det inte så i våra tankar, på våra jobbmöten, på våra kafferep? 
 
 
De senaste åren har jag levt nära känslan av att ha brist på tid. Jag har jagat tiden, kommit ifatt den bara för att och vara på efterkälken igen. Några enstaka perioder har jag upplevt att jag sprungit före den, att jag haft övertaget och känt segerns sötma (alltså blodsmak i munnen). Och kanske fanns en och annan stund som jag  bara glömde bort den, men för det mesta höll den sig i närheten. Jag umgicks så mycket och länge med den där tanken så jag märkte inte när den slog rot. Det är väl så med dom där grejerna vi flyr ifrån alternativt tävlar omöjliga lopp med. Vad föds ur den där tanken då? Inte är det mer tid i alla fall. Den skapar bara ett ständigt konstaterande om att tiden inte räcker till, att jag inte räcker till? Men det är ju high class bullshit, det vet alla. För tiden räcker. Och jag också. Du med.
 
Och så en dag förra hösten förlängde jag meningen med några ord. Tre små ord. "Om jag bara hade mer tid då skulle jag..."
  • Köpa en ny kamera och börja fota igen
  • Skriva mer. Ställa upp i en novelltävling? Kanske blogga??
  • Gå på träningspass och börja träna bordtennis igen.
  • Dansa
  • Läsa!!
  • Prova Yoga
  • Meditera
  • Sjunga i kör
Listan blev min visionboard. Jag såg vad som behövde hända i min vardag när det kunde hända något. Sen började coachutbildningen i januari och då kunde jag fråga mig "Vem skulle jag bli om dom där sakerna fick plats i mitt liv igen?" och jag svarade - Gladare. Lyckligare. Sann. Mer mig själv. Herregud, hur kunde jag inte ha tid för det? 
 
Så nu tänker jag att om du hör den där tanken i ditt huvud, "om jag bara hade mer tid", inse bland annat att:
  1. Den är en mening som håller dig sällskap medan du fortsätter som vanligt
  2. Du kan programmera om dig. Det tar tid och medvetenhet. Men allt det har du om du vill.
  3. Den är där för att hjälpa dig om du bara lägger till några ord.
 
 Ikväll ska jag börja sjunga i kör. Vad ska du börja med?
 
H I G H C L A S S ♥ H E A R T

Första arbetsveckan efter 8 månaders sjukskrivning avklarad!!!

 
Att befinna mig här, där jag är just nu, så här 8 månader från den där dagen då det som annars brunnit så yvigt och starkt i mig till slut brann ut och slocknade. Puts väck. Alltså inget kvar. Nada. Inga fler osynliga superhjälteväxlar att lägga in. Bara någon som liknade mig fanns kvar, typ. Blaskigare. Nästan genomskinlig periodvis. Jag trodde att botten var nådd och jag tänkte vanligtvis två saker 1. "Det kan inte bli värre än så här i alla fall" och 2. "Nu vänder det". Men det skulle bli värre. Och nog skulle det vända alltid, men inte på det sätt som jag menade. Inte uppåt. Utan neråt. Det var nu som vägen till botten började på riktigt. Och mörkret. Att möta mig själv där. Ja, fy fan. Det var det svåraste. Är fortfarande det svåraste. Är väl alltid det svåraste att möta sig själv oavsett vad, va?  
 
Så där jag befinner mig idag. Det är inget annat än befrielse. Ljuvligt. Lätt. Ljust. Ta på dig solglasögonen, så ljust är det. Jag är ny. Till och med min KBT-terapeut säger det. Jag berättade för henne att jag upplevt flygrädsla och ångest som jag inte gjort tidigare nu när jag flög till Grekland och att jag kopplade det till att jag blivit svagare, att det kanske var mer än jag klarade av egentligen? Men hon såg så där obeveklig ut som hon gör ibland och sa att det var mer troligt att det berodde på att jag är starkare. Nyfikenheten i mig visste inga gränser för hur hon skulle kunna få ihop det. Hon tog mig tillbaka till den där dagen då jag brann ut, till månaderna, rent av åren, av mjölksyra och kvicksand dessförinnan, till de mörka månaderna där allt bara gick djupare och neråt, till veckan då jag började känna lust igen, vilja igen, känna kapaciten i mig växa igen. Hon gjorde mig medveten om alla nya strategier jag skaffat mig, i ord och tankar så klart men framförallt i handling. Och så nu. Nuet. "När vi blir föräldrar upplever vi ofta mer ångest och oro. Vi har fått mer att förlora. Vi vill vara med. Nu har du ju inte fött barn i år, men det du varit igenom hittills det här året kan liknas vid det tycker jag. Det är en slags födsel. Du är ny (där sa hon det, och hon sa det innan jag hade hunnit gå på, yvigt och stort, om hur nytt det känns i mig) Du vill vara med. Och jag tror ärligt talat att det bara spritter i dig av att få vara ny och pröva dina vingar. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att flygrädslan och ångesten berodde på det."
 
Så alltså, att befinna mig där jag är nu. Jag har gjort min första arbetsvecka efter 8 månaders sjukskrivning. Jag har börjat på mitt nya jobb. Imorgon är jag där igen. Jag längtar, längtar, längtar!! Och den här milstolpen står för så otroligt mycket inser jag nu. För att jag jobbar igen betyder att jag tagit mig en bra bit från noll. Från botten. Du vet, jag klarade nästan ingenting en lång period. Gå upp på morgonen - äta - borsta tänderna - klä på mig - ligga i soffan - äta igen - klä av mig - gå och lägga mig - börja om. Där var jag ett bra tag. Det är det jag kallar nästan ingenting. (Botten kallar jag bara botten än så länge.) Och dom där mest grundläggande sakerna gjorde jag med mycket, mycket större ansträngning än när jag går till jobbet imorgon. Herregud, jag dansar hela vägen till jobbet och hem igen. Sen vilar jag. Jag skriver. Och läser. Sen kommer Smilla hem från sin första dag i årskurs fyra och jag ska steka ägg till henne, vi ska babbla och chilla, vi ska handla och laga mat. Sen kommer Sebastian hem. Vi äter middag. Vi pratar om dagen, det bästa med den hittills. Sen har Smilla sin första taekwondoträningen för den här terminen. Kl 20.00 börjar nya säsongen av Idol. Vardag. Livet. Jag är här igen.
 
 
N Y ♥ H E A R T