Veckan som Gud glömde

Den var nått alldeles extra. Som att alla planeter som skulle passera mitt stjärntecken kolliderade och blev helt chockade först och fullkomligt rasande sen, och allt det gick ut över mig som fick bli liggandes med förvärkar, värmeslag och känslokaos. Men nu är det en ny vecka med nya möjligheter och allt det där...
 
Aldrig ensam:
Mötte vänner på storica igår eftermiddag. Jag kände mig utklädd i min fina gammelrosa mammaklänning och alla goa lager foundation i ansiktet. Det stämde ju inte alls med hur jag kände mig, men ibland gör skimrande gammelrosa och foundation jobbet åt en så är det bara. Våra vänner hade också haft en riktig skitvecka i alla fall. Och det var skönt att ses i det där. "Värsta veckan i mitt liv", "Kan vi bara stryka den här skitveckan?", "Och jävla instagram där alla ler med hela fejset från bäskusten och allt vad det är!!" Vi kunde skratta. Hålla oss i kundvagnen och skratta lätt framåtböjda. Inga asgarv eller så, men ändå. 
 
Russinen ur kakan:
För min del behöver den här veckan inte bli så märkvärdigt mycket bättre egentligen, bara svalare och att förvärkarna ger med sig så jag kan röra mig och att morgonsorgen hörde till en annan vecka. Förra veckan. Den som Gud glömde och sen jag med. Fast letar jag fram några små ljus i mörkret och plockar russinen ur förra veckan ser det ut så här. 
 
Skymning och barnen fiskar.
(null)
 
Kvällsdopp.
 
Barnen sträcker armarna mot himlen.
(null)
 
Alla barnen i båten mot solnedgången.
 
Var det så illa trots allt?:
När jag ser de här bilderna tänker jag lite "Vad tjötar du om med en jobbig vecka? Nu är det ju dessutom tisdag och det har varit svalare i två dagar redan och på förlossningen i Västervik har du ju fått reda på att allt ser så bra ut så, ingen fara med förvärkar, ta det lugnt bara och lyssna till kroppens signaler. Och minns K, barnmorskan från Barnmorskornas rike som sa "Alltså du är ju i grym form" och hur du skrattade med CTG-kurvan på magen för du kunde inte tro annat än att hon skämtade och du hann bli imponerad över hur vansinnigt vårdslös, rent humormässigt, hon kanske skulle vara för andra i den här situationen, men helt perfekt för dig. "51 i vilopuls, det är inte klokt ju" fortsatte hon och din man halvreste sig från fåtöljen bredvid din hårda brits "Ja, eller hur, det är ju väldigt bra, va?" Och här förstod du att hon inte alls skämtat för din man skulle aldrig driva med dig, det skulle hans nerver aldrig hålla för i det här rummet med apparater och slangar till lustgas m.m. "En vilopuls på 70 är vältränad så en vilopuls på 51... Ja, du är väldigt hjärt- och lungfrisk!" sa K så det sken om henne. Och då sken det om dig också."
 
I efterhand:
Så nu när jag redan är i läget efterhand så verkar förra veckan inte alls som något Gud glömde och jag borde minnas det. Att i efterhand verkar det mesta tillhöra det som är meningen och är som det ska vara. Inte allt förstås, men letar man efter russinen så...
 
 
 
P L A N E T E R N A ❤️ H E A R T 
 
 
bloggse - foton - förvärkar - hälsa - livet - sommar

Om jag bara blir smärtfri igen...

Så har det låtit i mitt huvud sen i onsdags eftermiddag då smärtan där nere i diskarna i ländryggen tog över och jag blev liggandes igen. Känner du igen den där tanken? Den brukar finnas med vid en masssa olika tillfällen. Vid fall av till exempel kräksjuka, skattesmällar, olycklig kärlek osv. Den kommer så klart med andra avslut, men den börjar alltid med "Om jag bara...."  Och sen kan ju botgöringslistan variera i det oändliga förstås beroende på livssituation, ålder, drömmar i livet, smärtgränser o.s.v. Men ja, så här ser det i alla fall ut för mig den här gången. 
 
Om jag bara blir smärtfri igen så ska jag:
  • Göra alla rehabövningar i världen med ren och skär glädje.
  • Hålla mig ständigt medveten och närvarande så jag går, står och sitter på alla de nya sätt jag ska göra numera.
  • Skaffa mig en sån där avlång yogakudde, eller två förresten så kan jag ha en hemma och en på jobbet. Fasen så motiverad jag känner mig.
  • Inte beklaga mig mer. Inte över att våren är så sen, att det tar sån lång tid att läka, att jag inte orkar som jag önskar eller att jag inte kan gå i klackskor några längre stunder.
  • Vara glad och tacksam mest hela tiden!! Jodå, jag lovar. Glad och tacksam för utmattningen till och med, för det nedstämda, för det oberäkneliga, för de extra kilona, för att våren är så sen o.s.v.
  • Gå promenader!! Plötsligt längtar jag nått så fruktansvärt efter dessa promenader som jag fått anstränga mig så mycket för att komma ut på så länge.
 
Ja, du förstår ju. Plötsligt längtar jag visst efter allt möjligt som jag för en vecka sedan börjat ta för givet igen. "Du har en fantastisk förmåga att så fort du mår bättre och känner dig bra så kör du på igen" sa kbt-terapeuten. "Om du var allergisk mot jordgubbar, skulle du glömma bort det då och plötsligt äta dom och riskera en allvarlig allergichock?" Det var osäkert hur pass mycket ironi hennes beröm/fråga innehöll, men nästan 100% skulle jag gissa. Jag svarade i alla fall "Nej, det skulle jag så klart inte" och skrattade åt det dumma i att vara så vårdslös och idiotisk med sig själv. Men ärligt, jag kanske skulle det? Jag verkar ju vara både vårdslös och idiotisk liksom in i märgen? Vem vet, jag kanske är allergisk mot jordgubbar, men liksom förtränger det så hårt att allergichockerna inte biter liksom? Ärligt, det skulle på något sätt inte förvåna mig om det kom fram att allt; diskbråck, utmattning och avvikelse på hjärtat, berodde på att jag är allergisk mot jordgubbar. Vore väl typiskt mig på många sätt? Men bara jag blir smärtfri igen ska jag riskera mindre och vårda mer. Hålla mig lugn och självbedrägelsefri. Blundar man och springer så gör man, då kan man liksom inte intala sig själv att ögonen är uppspärrade och att tempot är i lagom gåtakt? 
 
 
 
P A I N ♥ H EA R T
 
bloggse - hälsa - villfarelser
1

Varning för högkänsligt innehåll

Jag klev in på kafeet och kände det innan jag såg det. Här var det tungt, riktigt tungt, och jag fick ett tryck över ansiktet som gjorde att jag stannade upp. Men jag förstod ganska snabbt att det inte var mitt eget, det var någon annans. Troligen hennes. 
 
(null)
 
I den sammetsröda fåtöljen, med den fina trearmade lampan, i hörnet längst in i lokalen satt min vän. En man gick förbi henne med en liten flicka som drog honom bestämt mot kakmontern. Jag såg min vän lyfta tidningen högre så att hela hennes ansikte doldes för honom. Jag log. Det var verkligen mer en sköld än något annat den där tidningen. Jag önskade mig också en sköld, kände mig så där genomskinligt hudlös och förstod att allt skulle gå in i. Men jag var tacksam över att det inte var så mycket folk här idag, det skulle bli jobbigt ändå.
       - God morgon! Jag har beställt en kaffe till dig. Sätt dig. Varför är du sen?
       - Snön, du vet. Jag körde fast. God morgon.
       Jag hängde av mig min svarta pälsjacka och hon började berättade innan jag hade satt mig. Om att tabletterna inte hjälper, att grannen fortsätter göra livet surt för henne med sin höga musik och bestämda fotsteg i hennes tak, att läkarna börjat prata i termer av diagnoser och att hon känner det som att hon hamnat hos Alice i underlandet. Hon undrade hur hon hamnade här? Och om det alltid ska vara så här? Hon sa att det kändes som att det aldrig kommer bli bättre...
       Ja, vad säger man, tänkte jag och drack lite mer av mitt kaffe. Den lilla flickan skrek till, kaffemaskinen dundrade igång, det plingade av att dörren öppnades, damerna vid bordet intill var bekymrade över kylan, bestick for i golvet med metallskärande ljud, vad var det som prasslade? 
       - Hallå, säg nått! manade hon på mig.
       - Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, svarade jag. Kanske att tabletterna visst hjälper, du är ju utanför dörren. Du är här. Att jag tycker det är strålande att läkarna vill utreda dig vidare. Du har tur. Nej, det ska inte alltid vara så här. Jag kan inte komma på en enda grej som är som den var förut. Är det nånting vi kan lita på så är det ju att allt förändras. Eller hur?
       Jag visste inte riktigt om hon lyssnade längre, hennes koncentrationsförmåga var ju rejält nedsatt och hon stirrade så där som när blicken fastnar på något, men inuti kan man vara var som helst.
       - Det där du säger. Det är bra, sa hon tyst och mjukt.
      Jag drack av mitt kaffe och kände stickningarna i benet avta.
       - Jag har tur, säger du? Det är ju ändå jävligt svårt att se. Lite väl magstarkt påstående ändå, va? Tycker du inte?
       - Kanske det, det beror väl på?
       Vi lutade oss tillbaka i de sammetslena fåtöljerna med våra kaffekoppar, tittade på varandra och log. Hennes ben blev stilla och hon slöt ögonen. Jag sa att vi skulle beställa en citronpaj och hon frågade var jag köpt pälsjackan nånstans. När trycket försvann från mitt ansikte ville jag gråta för då visste jag att ångesten, det hon kallar mörkret, lämnat henne. För en stund. Och att vi skulle prata om senaste podden med Skäringer & Mannheimer, och vad synd det är att det blivit så inne med färgen rött som ingen av oss passar i, och hur huden ska bli fläckig igen av sol och hormoner när våren kommer. Och inte alls passa med rött. Inte alls.
 
...........
 
Jag förstod väl kanske i tjugoårsåldern att alla inte alls kände av energier och stämningar på exakt samma sätt. Att jag nog hade en över medel förmåga att göra det och en stark intuition. Men oj, vad mycket jag ändå inte förstått om det högkänsliga och energistiska i mig. Det börjar ta sig och det är otroligt befriande. Oftast. Ibland inte. Det finns inte hur mycket som helst att läsa om det, det är inte det vanligaste ämnet att prata om, men vanligare i oss än man tror. Det finns ju olika grader av allt så klart. Jag är inte den högkänsligaste som finns, men tillräckligt för att få kämpa med det en del för att förstå mig själv. För att bli mer tillfreds med mig själv. Är superintresserad av att höra hur fler upplever högkänslighet. Stories och tips mottages tacksamt!
 
 
H S P ❤ H E A R T
 

bloggse - hsp - sensitivtbegåvad