Om jag bara blir smärtfri igen...

Så har det låtit i mitt huvud sen i onsdags eftermiddag då smärtan där nere i diskarna i ländryggen tog över och jag blev liggandes igen. Känner du igen den där tanken? Den brukar finnas med vid en masssa olika tillfällen. Vid fall av till exempel kräksjuka, skattesmällar, olycklig kärlek osv. Den kommer så klart med andra avslut, men den börjar alltid med "Om jag bara...."  Och sen kan ju botgöringslistan variera i det oändliga förstås beroende på livssituation, ålder, drömmar i livet, smärtgränser o.s.v. Men ja, så här ser det i alla fall ut för mig den här gången. 
 
Om jag bara blir smärtfri igen så ska jag:
  • Göra alla rehabövningar i världen med ren och skär glädje.
  • Hålla mig ständigt medveten och närvarande så jag går, står och sitter på alla de nya sätt jag ska göra numera.
  • Skaffa mig en sån där avlång yogakudde, eller två förresten så kan jag ha en hemma och en på jobbet. Fasen så motiverad jag känner mig.
  • Inte beklaga mig mer. Inte över att våren är så sen, att det tar sån lång tid att läka, att jag inte orkar som jag önskar eller att jag inte kan gå i klackskor några längre stunder.
  • Vara glad och tacksam mest hela tiden!! Jodå, jag lovar. Glad och tacksam för utmattningen till och med, för det nedstämda, för det oberäkneliga, för de extra kilona, för att våren är så sen o.s.v.
  • Gå promenader!! Plötsligt längtar jag nått så fruktansvärt efter dessa promenader som jag fått anstränga mig så mycket för att komma ut på så länge.
 
Ja, du förstår ju. Plötsligt längtar jag visst efter allt möjligt som jag för en vecka sedan börjat ta för givet igen. "Du har en fantastisk förmåga att så fort du mår bättre och känner dig bra så kör du på igen" sa kbt-terapeuten. "Om du var allergisk mot jordgubbar, skulle du glömma bort det då och plötsligt äta dom och riskera en allvarlig allergichock?" Det var osäkert hur pass mycket ironi hennes beröm/fråga innehöll, men nästan 100% skulle jag gissa. Jag svarade i alla fall "Nej, det skulle jag så klart inte" och skrattade åt det dumma i att vara så vårdslös och idiotisk med sig själv. Men ärligt, jag kanske skulle det? Jag verkar ju vara både vårdslös och idiotisk liksom in i märgen? Vem vet, jag kanske är allergisk mot jordgubbar, men liksom förtränger det så hårt att allergichockerna inte biter liksom? Ärligt, det skulle på något sätt inte förvåna mig om det kom fram att allt; diskbråck, utmattning och avvikelse på hjärtat, berodde på att jag är allergisk mot jordgubbar. Vore väl typiskt mig på många sätt? Men bara jag blir smärtfri igen ska jag riskera mindre och vårda mer. Hålla mig lugn och självbedrägelsefri. Blundar man och springer så gör man, då kan man liksom inte intala sig själv att ögonen är uppspärrade och att tempot är i lagom gåtakt? 
 
 
 
P A I N ♥ H EA R T
 
bloggse - hälsa - villfarelser
1

Varning för högkänsligt innehåll

Jag klev in på kafeet och kände det innan jag såg det. Här var det tungt, riktigt tungt, och jag fick ett tryck över ansiktet som gjorde att jag stannade upp. Men jag förstod ganska snabbt att det inte var mitt eget, det var någon annans. Troligen hennes. 
 
(null)
 
I den sammetsröda fåtöljen, med den fina trearmade lampan, i hörnet längst in i lokalen satt min vän. En man gick förbi henne med en liten flicka som drog honom bestämt mot kakmontern. Jag såg min vän lyfta tidningen högre så att hela hennes ansikte doldes för honom. Jag log. Det var verkligen mer en sköld än något annat den där tidningen. Jag önskade mig också en sköld, kände mig så där genomskinligt hudlös och förstod att allt skulle gå in i. Men jag var tacksam över att det inte var så mycket folk här idag, det skulle bli jobbigt ändå.
       - God morgon! Jag har beställt en kaffe till dig. Sätt dig. Varför är du sen?
       - Snön, du vet. Jag körde fast. God morgon.
       Jag hängde av mig min svarta pälsjacka och hon började berättade innan jag hade satt mig. Om att tabletterna inte hjälper, att grannen fortsätter göra livet surt för henne med sin höga musik och bestämda fotsteg i hennes tak, att läkarna börjat prata i termer av diagnoser och att hon känner det som att hon hamnat hos Alice i underlandet. Hon undrade hur hon hamnade här? Och om det alltid ska vara så här? Hon sa att det kändes som att det aldrig kommer bli bättre...
       Ja, vad säger man, tänkte jag och drack lite mer av mitt kaffe. Den lilla flickan skrek till, kaffemaskinen dundrade igång, det plingade av att dörren öppnades, damerna vid bordet intill var bekymrade över kylan, bestick for i golvet med metallskärande ljud, vad var det som prasslade? 
       - Hallå, säg nått! manade hon på mig.
       - Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, svarade jag. Kanske att tabletterna visst hjälper, du är ju utanför dörren. Du är här. Att jag tycker det är strålande att läkarna vill utreda dig vidare. Du har tur. Nej, det ska inte alltid vara så här. Jag kan inte komma på en enda grej som är som den var förut. Är det nånting vi kan lita på så är det ju att allt förändras. Eller hur?
       Jag visste inte riktigt om hon lyssnade längre, hennes koncentrationsförmåga var ju rejält nedsatt och hon stirrade så där som när blicken fastnar på något, men inuti kan man vara var som helst.
       - Det där du säger. Det är bra, sa hon tyst och mjukt.
      Jag drack av mitt kaffe och kände stickningarna i benet avta.
       - Jag har tur, säger du? Det är ju ändå jävligt svårt att se. Lite väl magstarkt påstående ändå, va? Tycker du inte?
       - Kanske det, det beror väl på?
       Vi lutade oss tillbaka i de sammetslena fåtöljerna med våra kaffekoppar, tittade på varandra och log. Hennes ben blev stilla och hon slöt ögonen. Jag sa att vi skulle beställa en citronpaj och hon frågade var jag köpt pälsjackan nånstans. När trycket försvann från mitt ansikte ville jag gråta för då visste jag att ångesten, det hon kallar mörkret, lämnat henne. För en stund. Och att vi skulle prata om senaste podden med Skäringer & Mannheimer, och vad synd det är att det blivit så inne med färgen rött som ingen av oss passar i, och hur huden ska bli fläckig igen av sol och hormoner när våren kommer. Och inte alls passa med rött. Inte alls.
 
...........
 
Jag förstod väl kanske i tjugoårsåldern att alla inte alls kände av energier och stämningar på exakt samma sätt. Att jag nog hade en över medel förmåga att göra det och en stark intuition. Men oj, vad mycket jag ändå inte förstått om det högkänsliga och energistiska i mig. Det börjar ta sig och det är otroligt befriande. Oftast. Ibland inte. Det finns inte hur mycket som helst att läsa om det, det är inte det vanligaste ämnet att prata om, men vanligare i oss än man tror. Det finns ju olika grader av allt så klart. Jag är inte den högkänsligaste som finns, men tillräckligt för att få kämpa med det en del för att förstå mig själv. För att bli mer tillfreds med mig själv. Är superintresserad av att höra hur fler upplever högkänslighet. Stories och tips mottages tacksamt!
 
 
H S P ❤ H E A R T
 

bloggse - hsp - sensitivtbegåvad

Lagomheten sökes!

Jag drog på mig min svarta pälskappa över träningskläderna och kände mig rätt så hip hop-ghetto-chic faktiskt. Bara de stora guldkedjorna som saknades och ett par stora, blingade solglasögon förstås. Hade kunnat medverka i en musikvideo med både J-LO och Sean Banan tänker jag mig. Helst J-LO. Men det var inte direkt till en inspelningsplats jag var på väg. Det var dags för rehab igen.
 
 
Jag mätte 18 cm från golvet med fingertopparna i framåtböj, en klar förbättring från sist (31 cm) så det var vi nöjda med, sjukgymnasten och jag. Men ingen av oss var så nöjd med att jag fått ondare i mitt diskbråck av övningarna jag fick med mig sist. Och så började han utreda och testa mig igen. Mitt jobb blev att göra som jag blev tillsagd, inga problem, och beskriva typ av smärta, sjukt svårt. Förutom "molande värk" och  "Aj, jätteont!", dom är jag bra på. Det blev till slut en del nya övningar som ska göras var tredje timme till nästa gång.
 
Vid kopieringsapparaten, när vi väntade på utskriften av mitt nya träningsprogram,  fyllde jag utrymmet med att kommentera min outfit och nämna fjällenresan jag längtar till och efter det fick jag det nya träningsprogrammet i handen och sa "Tack, nu jävlar!" och liksom hötte med papperet i luften. "Nej, inte nu jävlar. Lagom!" förmanade sjukgymnasten och påminde mig om att inte forcera, att inte göra övningarna med för mycket kraft eller för snabbt. Kvalité framför kvantitet. "Just det, lagom var det ja. Det ligger liksom inte riktigt för mig, ser du" sa jag med ett skämtsamt leende, men med ett tydligt sting av självinsikt så klart. "Nej, jag börjar förstå det. Men det är viktigt, ser du" gav han tillbaka och sen stod vi i det jag kallar fyrvägskorsningen på vårdcentralen och jag visste att jag skulle få gissa mig ut igen, men frågade ändå inte om vägbeskrivning. Istället sa jag "Nu ska jag åka till jobbet, sitta rätt och allt det där. Sen ska jag göra övningarna lugnt och lagom bra. Ha det så bra!" och så valde jag beslutsamt en av de ljusgula korridorerna som vägen ut. Jag vet inte om han trodde på mig egentligen eller om han tänkte "Säkert, du har troligen inte förstått nånting av vad jag pratat om trots att jag så pedagogiskt använt beskrivningar som Hunden och Köttbullen för att du ska kunna minnas vilken övning som är vilken. Typiskt att just du skulle behöva rehab, du är verkligen inte typen."
 
Jag får alltså åter igen budskap om att sakta ner, att låta saker och ting ta sin tid, att inte forcera eller dundra fram, att ibland är faktiskt lagom det som är bäst. Tydligare än min sjukgymnast kan man nog inte vara just på den punkten. Om jag skulle lära mig lagom, och inte vara lika mycket allt eller inget, vad skulle det ge mig? Kan det vara så att det som vi kallar harmoni, balans och manjana finns där? "Det är viktigt, ser du" så sa han. Ja, jag börjar tro det också. Fast min tro är nog inte det som ligger i vägen. Det är nått annat. Det är bara att ta reda på vad som hindrar mig helt enkelt. Inte på ett forcerat och ivrigt vis så klart utan i lugn och lagom takt.
 
 
M A N J A N A ♥ H E A R T
diskbråck - hälsa - rehab
1