Lagomheten sökes!

Jag drog på mig min svarta pälskappa över träningskläderna och kände mig rätt så hip hop-ghetto-chic faktiskt. Bara de stora guldkedjorna som saknades och ett par stora, blingade solglasögon förstås. Hade kunnat medverka i en musikvideo med både J-LO och Sean Banan tänker jag mig. Helst J-LO. Men det var inte direkt till en inspelningsplats jag var på väg. Det var dags för rehab igen.
 
 
Jag mätte 18 cm från golvet med fingertopparna i framåtböj, en klar förbättring från sist (31 cm) så det var vi nöjda med, sjukgymnasten och jag. Men ingen av oss var så nöjd med att jag fått ondare i mitt diskbråck av övningarna jag fick med mig sist. Och så började han utreda och testa mig igen. Mitt jobb blev att göra som jag blev tillsagd, inga problem, och beskriva typ av smärta, sjukt svårt. Förutom "molande värk" och  "Aj, jätteont!", dom är jag bra på. Det blev till slut en del nya övningar som ska göras var tredje timme till nästa gång.
 
Vid kopieringsapparaten, när vi väntade på utskriften av mitt nya träningsprogram,  fyllde jag utrymmet med att kommentera min outfit och nämna fjällenresan jag längtar till och efter det fick jag det nya träningsprogrammet i handen och sa "Tack, nu jävlar!" och liksom hötte med papperet i luften. "Nej, inte nu jävlar. Lagom!" förmanade sjukgymnasten och påminde mig om att inte forcera, att inte göra övningarna med för mycket kraft eller för snabbt. Kvalité framför kvantitet. "Just det, lagom var det ja. Det ligger liksom inte riktigt för mig, ser du" sa jag med ett skämtsamt leende, men med ett tydligt sting av självinsikt så klart. "Nej, jag börjar förstå det. Men det är viktigt, ser du" gav han tillbaka och sen stod vi i det jag kallar fyrvägskorsningen på vårdcentralen och jag visste att jag skulle få gissa mig ut igen, men frågade ändå inte om vägbeskrivning. Istället sa jag "Nu ska jag åka till jobbet, sitta rätt och allt det där. Sen ska jag göra övningarna lugnt och lagom bra. Ha det så bra!" och så valde jag beslutsamt en av de ljusgula korridorerna som vägen ut. Jag vet inte om han trodde på mig egentligen eller om han tänkte "Säkert, du har troligen inte förstått nånting av vad jag pratat om trots att jag så pedagogiskt använt beskrivningar som Hunden och Köttbullen för att du ska kunna minnas vilken övning som är vilken. Typiskt att just du skulle behöva rehab, du är verkligen inte typen."
 
Jag får alltså åter igen budskap om att sakta ner, att låta saker och ting ta sin tid, att inte forcera eller dundra fram, att ibland är faktiskt lagom det som är bäst. Tydligare än min sjukgymnast kan man nog inte vara just på den punkten. Om jag skulle lära mig lagom, och inte vara lika mycket allt eller inget, vad skulle det ge mig? Kan det vara så att det som vi kallar harmoni, balans och manjana finns där? "Det är viktigt, ser du" så sa han. Ja, jag börjar tro det också. Fast min tro är nog inte det som ligger i vägen. Det är nått annat. Det är bara att ta reda på vad som hindrar mig helt enkelt. Inte på ett forcerat och ivrigt vis så klart utan i lugn och lagom takt.
 
 
M A N J A N A ♥ H E A R T
diskbråck - hälsa - rehab
1

Det som är

 
 Där fanns inga tillfälligheter, ingen slump.
Där fanns inga felsteg, inga misstag.
Där fanns ingen att skylla på. Ingen annan att ge ansvaret.
Där fanns ingen att bära mina bördor och ingen annan hade satt dem där.
Där fanns ingen vars fel det var.
 
Där fanns jag
 
Där fanns inga rätt, inga fel. Inte heller ful eller vacker. Ingen bra, ingen dålig.
Där fanns inget att vinna, inget att förlora.
Ingen stor, ingen liten.
Rädsla fanns ej där.
 
Där fanns bara allt som är
 
 
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
 
 
Efter kvällens yinyoga blev det liksom tvunget med lite gammal poesi. De här orden skrev jag 2002 på en retreat. Jag var tidig med att ställa de stora frågorna i livet. Tidig med att söka mig själv och meningen med livet och meningen med nånting överhuvudtaget.  Mitt första riktigt omvälvande "Varför?", med blicken vänd mot himmelen, fick jag ställa som väldigt liten när min pappa dog och ni vet ju hur svaret på den frågan låter, eller hur? Ja, precis. Tystnad. Jag har alltid sökt inåt. Jag gör det instinktivt och intuitivt. Inte alltid medvetet, men alltid inåt. 2002 åkte jag på retreat för nu jädrar skulle jag möta tystnaden och när jag mötte den skulle jag skrika och gorma på den, ställa den mot väggen och skälla skiten ur den helt enkelt. Och jag minns hur jag kämpade, precis som jag gör så ofta än idag, kämpar och krampar, innan jag släpper taget. Och det är ju som att i samma ögonblick man slutar kämpa för att hitta tystnaden så infinner den sig eller som att i samma stund man slutar fråga den vad den har att säga så börjar den kommunicera. Ikväll på yinyogan hade jag knappt hunnit ta första djupa andetaget innan jag hörde "jag är redan här". Och på vägen hem, i bibehållen zenzone, kom jag att tänka på dom där orden som ramlade ur mig för femton år sedan, dom poetiska där uppe alltså. Och jag minns känslan. Insikten i kroppen. Att vara i det som är, hålla sig i nuet eller att möta det som händer med inställningen att det är som det är för att det ska vara så, att alla snöflingor faller på rätt plats och allt det där. Det kan väl vara lite väl magstarkt till morgonkaffet ibland eller när man försöker greppa vidden av att en känslostyrd människa med begränsade empatiska förmågor och obefintlig impulskontroll har givits den högsta säkerhetsklassificeringen i världen etc. men på yinyogan känns det helt rätt. Och så här en stund efteråt.
 
 
N A M A S T E ♥ H E A R T

Den smala lyckan?

"Gå dig smal" stod det på löpsedeln med de fetaste bokstäverna jag sett sen Sverige vann EM-brons i fotboll 1994. Jag tog mig genom butiken via gurkorna, blodpuddingen och bacon i trepack. Svängde av till hyllorna med sylt och rödbetor vidare till kyldisken och greppade en krögarpytt. Framme vid kassan var det som att jag hamnat i något av ett smalpropagandaheaven, det var tidningsrubriker med smalbudskap överallt. Hade dom alltid funnits där i tidningsställen bredvid 4 Daim för 20 kr? Eller var det för att det var tredje veckan i september och de siffror i statistiken som jag är en del av köper tonvis av allt som kommer med budskap om den smala lyckan då varav tidningsställ fylles i överflöd av precis detta??? "Så får du en trimmad kropp", "Nu mår Sussie äntligen bra, gick ner 23 kg", "Gå ner 8 kg på 10 veckor", "Kickstarta hösten, kom i ditt livs form på 4 veckor". Och det fanns råd till mig över 40 som vill ha ett bra liv trots allt (?). Och om jag inte blev smal till bikinisäsongen efter vårens massupplagor med smalbudskap kunde jag nu vinna på lotteriet, alltså bli lycklig ändå, hösten är tydligen perfekt för en rivstart och gå ner 120 kg på ett skinande ögonblick!!! Då skulle jag också kunna vara på framsidan av en tidning och få ge ifrån mig ett leende med något från månadens Glossybox insmort på läpparna. Dessa storys om hur hen blev smal eller hur hen och hin håle kan göra för att komma i sitt livs form på fyra veckor, dom berättas som den amerikanska drömmen. Och jag vet, vi älskar dessa storys om en olyckligt lottad person som livet vänder för och hamnar i lyxsviten och badar bubbelbad. Men gissa hur trött jag är på att min prestation för att få "må bra" i belöning ska handla om att vara eller göra mig smal som om det vore lösningen på självaste världsfreden.
 
Jo, jag vill vara frisk och smärtfri. Jag vill kunna lita på min kropp, kunna belasta den med tuffa, roliga träningspass och belönas med svett och lyckohormoner. Jag vill kunna skratta och hosta utan att ta mig om ryggen som stöd. Jag vill kunna ta mig upp ur sängen, dammsuga, sträcka mig efter vinglasen högst upp skåpen utan att behöva ta blå piller eller ringa 112.
 
Egentligen upprörs jag inte på det där sättet att det påverkar mig så jag faller fritt i universum och försöker hitta mitt människovärde igen. Med diskbråck och utmattning i kroppen har jag perspektiven på plats. Och ärligt talat, jag är 40, tror du jag går mig smal? Herregud, jag går inte ens för att bli smal. Jag går för att rensa tankarna från det som maler, jag går för att få komma hem efteråt och känna att livet visst inte var slut trots allt, det var ju bara diskmaskinen som skulle plockas ur... Men vad tror du jag skulle säga till den 16-åriga tjejen i mig idag? Tror du jag skulle heja på hennes förminskande av sig själv? Tror du jag skulle hålla med henne om att hon inte var bra nog precis som hon är? Tror du jag skulle tycka att hon var helt rätt ute som jämförde, klämde, skämdes, tyckte illa om sig själv? Tror du jag önskar det för min dotter? Tror du inte att hon redan börjat? Tror du inte att hon redan fått upfattningen att smal är bra och att det är det som gäller? Tror du inte hon sett "Gå dig smal" som det första och största budskap i butiken när vi kommer in? Det har hon, var så säker.
 
Åsikter om vikt. Kommentarer om vikt. Tankar om vikt. Alla andras och min egen. Det har jag vuxit upp med riktigt nära under huden, och det har kanske du med? Ibland undrar jag, har inte de flesta det nu för tiden? Men att smal är = bra, det som gäller, lycklig, framgångsrik, det högsta människovärdet och att någon annan kroppsform är = dålig, inte bra nog, inte lika mycket värd, inte lika framgångsrik o.s.v. Att vi överhuvudtaget sorterar in bra och dålig efter kroppsform, det måste ändå vara detta århundradets mindfuck? Vilken jädra bugg i systemet alltså.
 
 
 
 
E M B R A C E ♥ H E A R T
1