Första arbetsveckan efter 8 månaders sjukskrivning avklarad!!!

 
Att befinna mig här, där jag är just nu, så här 8 månader från den där dagen då det som annars brunnit så yvigt och starkt i mig till slut brann ut och slocknade. Puts väck. Alltså inget kvar. Nada. Inga fler osynliga superhjälteväxlar att lägga in. Bara någon som liknade mig fanns kvar, typ. Blaskigare. Nästan genomskinlig periodvis. Jag trodde att botten var nådd och jag tänkte vanligtvis två saker 1. "Det kan inte bli värre än så här i alla fall" och 2. "Nu vänder det". Men det skulle bli värre. Och nog skulle det vända alltid, men inte på det sätt som jag menade. Inte uppåt. Utan neråt. Det var nu som vägen till botten började på riktigt. Och mörkret. Att möta mig själv där. Ja, fy fan. Det var det svåraste. Är fortfarande det svåraste. Är väl alltid det svåraste att möta sig själv oavsett vad, va?  
 
Så där jag befinner mig idag. Det är inget annat än befrielse. Ljuvligt. Lätt. Ljust. Ta på dig solglasögonen, så ljust är det. Jag är ny. Till och med min KBT-terapeut säger det. Jag berättade för henne att jag upplevt flygrädsla och ångest som jag inte gjort tidigare nu när jag flög till Grekland och att jag kopplade det till att jag blivit svagare, att det kanske var mer än jag klarade av egentligen? Men hon såg så där obeveklig ut som hon gör ibland och sa att det var mer troligt att det berodde på att jag är starkare. Nyfikenheten i mig visste inga gränser för hur hon skulle kunna få ihop det. Hon tog mig tillbaka till den där dagen då jag brann ut, till månaderna, rent av åren, av mjölksyra och kvicksand dessförinnan, till de mörka månaderna där allt bara gick djupare och neråt, till veckan då jag började känna lust igen, vilja igen, känna kapaciten i mig växa igen. Hon gjorde mig medveten om alla nya strategier jag skaffat mig, i ord och tankar så klart men framförallt i handling. Och så nu. Nuet. "När vi blir föräldrar upplever vi ofta mer ångest och oro. Vi har fått mer att förlora. Vi vill vara med. Nu har du ju inte fött barn i år, men det du varit igenom hittills det här året kan liknas vid det tycker jag. Det är en slags födsel. Du är ny (där sa hon det, och hon sa det innan jag hade hunnit gå på, yvigt och stort, om hur nytt det känns i mig) Du vill vara med. Och jag tror ärligt talat att det bara spritter i dig av att få vara ny och pröva dina vingar. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att flygrädslan och ångesten berodde på det."
 
Så alltså, att befinna mig där jag är nu. Jag har gjort min första arbetsvecka efter 8 månaders sjukskrivning. Jag har börjat på mitt nya jobb. Imorgon är jag där igen. Jag längtar, längtar, längtar!! Och den här milstolpen står för så otroligt mycket inser jag nu. För att jag jobbar igen betyder att jag tagit mig en bra bit från noll. Från botten. Du vet, jag klarade nästan ingenting en lång period. Gå upp på morgonen - äta - borsta tänderna - klä på mig - ligga i soffan - äta igen - klä av mig - gå och lägga mig - börja om. Där var jag ett bra tag. Det är det jag kallar nästan ingenting. (Botten kallar jag bara botten än så länge.) Och dom där mest grundläggande sakerna gjorde jag med mycket, mycket större ansträngning än när jag går till jobbet imorgon. Herregud, jag dansar hela vägen till jobbet och hem igen. Sen vilar jag. Jag skriver. Och läser. Sen kommer Smilla hem från sin första dag i årskurs fyra och jag ska steka ägg till henne, vi ska babbla och chilla, vi ska handla och laga mat. Sen kommer Sebastian hem. Vi äter middag. Vi pratar om dagen, det bästa med den hittills. Sen har Smilla sin första taekwondoträningen för den här terminen. Kl 20.00 börjar nya säsongen av Idol. Vardag. Livet. Jag är här igen.
 
 
N Y ♥ H E A R T

Nån måste vara i Luciferhettan också

Jag är på Korfu. Landade i Luciferhettan söndag kväll.
 
 
"Ingenting. Eller jo, det jag faktiskt önskar mig är att få resa tillsammans med dig" svarade min syster när jag undrade vad hon önskade sig i 50-årspresent. Omöjligt, tänkte jag för det här var i januari och jag hade haft veckan med alla möjliga läkarbesök och till slut, det motvilligaste jag gjort något tror jag, accepterat att bli sjukskriven. Eller inte accepterat egentligen, surrender är ett bättre ord om du ursäktar att jag språkblandar för jag vet inte hur jag beskriver det på svenska utan att säga ge upp. Jag menar inte ge upp, hör så det låter, nej skam den som ger ser. Surrender, att överlämna sig. Mer så. Jag böjde mig för det faktum att jag inte fungerade som man bör (måsten, måsten, måsten), böjde mig för tröttheten (orka, orka, orka), böjde mig för det jag kände och det jag inte kunde känna längre (känslor, känslor, känslor). Som Jacob Black böjer sig för sin Alfa i Twilight Breaking Dawn part two. Och sen reser han sig, trotsar sin Alfa och säger "I was not born to follow you". Fast jag höll väl på med böjandet och resandet i några år innan jag till slut böjde mig helt. Inte gav upp. Surrender. Släppte taget (kontroll, kontroll, kontroll) Och nu har jag bidat min tid för att snart gör som Jacob Black gjorde jättesnabbt på första försöket, resa mig upp och säga nått i stil med "I will follow you. I mean me. I found me. I will follow me."
 
I alla fall, precis nedböjd på knä, eller på frambenen med böjt huvud som Jacob Black, tänkte jag "Omöjligt, hur i hela jädra friden ska det gå till????" men ställde en mer livgivande fråga istället "Vart skulle vi åka då?" Och sen följde några samtal kring längtan, oändliga möjligheter, helst av allt och längtan. Vi kände ju igen samtalet om tid tillsammans och Camilla konstaterade, klok som ett helt bibliotek som hon är, att vi båda hade en lång lista med längtan och att det ofta är den vi pratar om. "Hur vore det om vi levde mer i det vi längtar efter?" sa hon och det här var i mars när jag låg vågrät med diskbråcket så det brände till något fruktansvärt i ögonen och i bröstkorgen. Varför hade jag så mycket av det som i den här utmattade och vågräta situationen verkade som det viktigaste i livet på en lista med det jag längtar efter? Hur kom det sig? Det här var i mars, som sagt, och jag kunde inte svara på den frågan. Vågade inte riskera ytterligare komplikationer. Jag svarade så klart att det vore... underbart...som en dröm...lyckligt... och att dom där grejerna måste in på verkliga-livet-listan... nån gång.
 
 
Vi tog vägen via "Vi har hela världen att välja på. Nästan. Inte Ryssland, Inte USA, Inte långt bort i Asien va?" → "Vad sägs om Frankrike och åka runt mellan Nice, Cannes och Monte Carlo?? Kanske med hyrbil!!!!" → "Barcelona? Stad och Srand.", "Och kultur.", "Ja, kultur" → "Jag orkar nog inte uppleva så mycket" → "Inte jag heller. Bara jag är med dig kan jag vara var som helst" → "Grekland då? All inclusive? Ett lugnt vuxenhotell med åldersgräns?" → "Finns det hotell med 40 som åldergräns?" → "Säkert. Ett vilohem typ" → "Du menar vårdhem, alltså äldreboende? Ska vi höra med brorsan om han har ett rum på Sundbrolund åt oss menar du?" → "Ok, mitt enda krav är att hotellet ska ligga vid havet" → "Det utesluter Sundbrolund, det ligger ju mitt inne i Ullånger" → "Här, kolla. Jag har hittat det!" → "Korfu. "Den gröna ön", precis vid havet, 16 års åldersgräns." → "Boka!".
 
 
 
 
 
Det här är vår 50 + 40-årsresa. The Healingweek heter den. Vi får allt se hur mycket helande den gröna ön i Luciferhettan har att erbjuda, men på luftmadrassen i havet känns det som att det händer grejer. Man vrider huvudet åt sidan och tittar på horisonten och känner hur lugnet sprider sig. I ca 5 sekunder, sen aktar man sig för fiskar, hajar, Loch Ness o.s.v. (rädsla, släppa taget, rädsla).
 
 
 
 T H E H E A L I N G W E E K ♥ H E A R T
korfu - olympus - thehealingweek - whitagram
2

Det var som att dö en smula när vi skiljdes åt idag

Vilka underbara dagar vi haft med brorsan och Annelie och deras ongar. Massa prat, skratt och ofantligt god mat om och om igen! Och så en 40-årsfest mitt i allt som vi inte hade klarat av utan dom. Vi fick 6 ovärderliga dagar tillsammans. Såna där dagar när man vill stanna tiden, men hela tiden längtar till nästa stund. Vi ses inte så ofta som vi skulle vilja på grund av avståndet mellan Vimmerby och Åre samt osynkiga semesterperioder så den vanligaste frågan när vi hörs är ofta "När ses vi?". Jag tror att några av de vanligaste meningarna de här dagarna har varit "Vad underbart vi har det, det här är livet det", "Tänk att ni är här", "Tänk att vi är här", "Åhhh, vad gott!!!", "Det här är verkligen livet det!".
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 Lilla Alma fick träffa sin favorit på Astrid Lindgrens Värld. Magiskt fint.
 
 
 
 
Gruppfoto innan dom satte sig i bilen och brorsan startade bilen med bilnyckeln som han tejpat ihop med gaffatejp för "Inte fan lägger man 5000 spänn på en bilnyckel när man ska åka på semester." Nej, helt rimligt. "Jag tjuvstartar han om det kniper". Haha, min kärleksfulla och nostalgiska bror som är som tagen ur filmen Jägarna när han ska låta så där tuff och handlingskraftig/kriminell.
 
 
Ja, idag var att skiljas banne mig som att dö en smula och det verkade så extra konstigt och fel att vi bor så långt ifrån varandra. "Det blir ju så tydligt hur mycket man inte delar med varandra när man väl gör det..." Men störst av allt är glädjen och tacksamheten över att dom var här. Och kärleken förstås. Den är ju alltid störst.
 
F A M I L Y F I R S T ♥ H E A R T