Man tager det antidepressiva medel man haver

 
Jag hörde direkt att hon var bättre. Rösten var ljusare, starkare. Glad rent av. Hon berättade om de senaste dagarna med umgänge och festligheter och hur hon njutit av det. Känt livet i sig, som hon sa.
 
- Åh, vad glad jag blir att höra det, sa jag.
- Ja, tabletterna gör nog sitt, svarade hon. Det känns verkligen skillnad nu.
- Åhhhh, får du antidepressiva!! utbrast jag.
- Jajjemän, triumferade hon.
- Hörde du? sa jag.
- Vaddå? Avundsjukan?
- Ja!!!
- Din tid kommer. Vad tar du så länge?
- Bea.
- Såsen?
- Japp.
- Bra. Du gör det du kan.
- Mm. Men jag längtar ändå, fortsatte jag.
- Förstår det, det här är det bästa som hänt mig på länge. Vill alltid äta dom här pillren. Skiter väl i om det inte går att få orgasmer, det här höjer ju hela mitt liv. Jag behöver hjälpen.
- Inga orgasmer?
- Ja, det är en biverkning.
- Får alla den?
- Nej.
- Men du?
- Vet inte än, har inte provat.
- Äh, vad gör väl det förresten? Som du säger, bättre att hela leva livet förhöjs varje dag än att hålla fast vid förhöjningen man får till nån gång i veckan. 
- Nån gång i veckan? 
- Ja, men typ. 
- Mm. Verkligen typ. 
- Verkligen..
- Men du då? Några biverkningar av bearnaisen?
- 10 av 10 får viktökning står det på förpackningen. Jag är en av dom. 
- Bra. Så värt det! 
- Exakt! 
 
Sen skrattade vi. Drog det några varv till och ett par steg längre givetvis, skrattade lite högre och sen pustade vi ut och lät endorfinerna glittra runt i kroppen. Det är så befriande med dom där stunderna då man är så fullkomligt tillfreds med sin ängslighet, sin ångest, sina depressioner och nedsatta serotoninnivåer och så vidare. Du vet, det där som så många tycker är tabu, svaghet och misslyckande. Och som man själv vissa stunder avskyr och kräks på. Men skit i det! Äg din psykiska ohälsa som en del av ditt friska liv. Finns inga svaga misslyckanden eller tabutrams i att ta ansvar för sitt liv och mående genom den hjälp som behövs och finns. Orgasmer eller inte. Mediciner eller bea. Gör det du behöver. Ta emot det som funkar. Det finns hjälp att få. Ta den. Kräv den. Äg den.

 
A N T I D E P P ❤️ H E A R T
aldrigensam - bloggse - hälsa - utmattningssyndrom
2

Den förrädiska självpeppen!

Hur är det att fastna i förnekelse? Den som handlar om att låtsas som att allt är bra, att intala sig att det inte är något konstigt alls, alla andra orkar ju, jag behöver ingen hjälp. Alla andra har ju tusen järn i elden plus instagram, facebook, twitter och snapchat där dom kan visa upp och promota sina livfulla och intressanta liv. Alla andra festar ju i dagarna två fast dom har småbarn hemma, sjuk press från jobbet och ett trassligt inre liv rent generellt. Det verkar så lätt och beundransvärt ju.
 
Hur det känns? När man sjunker djupare ner i självbedrägeriets gyttjepöl som har ett tjockt cementlager skuld där längst ner och som stelnar på en hundradels sekund när du når botten? Skulden förlamar kan jag tala om. Här kan du fastna riktigt länge. Jag hörde om en som aldrig tog sig upp. En skröna säkert? En skräckhistoria för utmattningssjuka?
 
Varför i hela friden hamnar man där? 
Är det för att vi köper bilden av att vara oövervinnerliga och alltid så skinande glada och starka? För att man först har så gott om tid på sig att dölja det som inte syns så uppenbart? Det som inte syns för att vi är så otränade på att se och lyssna på det sättet. På varandra. På oss själva. Men det finns där. Det syns visst. Är det för att vi sett dom där broderade tavlorna som barn? "Ensam är stark", "Älska mig mest när jag förtjänar det minst" osv. Är det för att vi såg hur de vuxna gjorde? För att vår tids ideal skvalade skrikhögt från tjocktv:n och vila var silver, arbeta i sitt anletes svett var guld? Och jag undrar jag, om självaste Gud verkligen vilade på den sjunde dagen? Eller om hen egentligen var sjukskriven för utmattning fast lät oss tro att hen var ledig enligt schema?
 
 
I mitt barndomskök hängde det en tavla i beige keramik. Det stod "Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen." Tunga steg i trappen. Där kom min mor, lilla mor, med de tyngsta stegen jag fortfarande sett, känt och hört i mitt liv. I varsin hand hängde fullproppade påsar från den lilla icabutiken i byn. Hon lagade mat till oss. Själv tog hon en filtallrik. Hon gick och la sig. Migrän. Sen vakna vid fyra och kliva upp kl fem och göra sitt jobb som hon gjorde så bra. Var så uppskattad och efterfrågad. Den som alltid gjorde det lilla extra. Alltid ställde upp. Var allas klippa utom sin egen.
 
Det fanns inget litet med min mor. Inget alls. Men det som var så stort var väl ändå för tungt att bära på det där sättet? Jag såg henne i fönstret när jag gick över vår parkering från bilen till huset för något år sedan. Jag hajade till och undrade vad hon gjorde här hos oss nu, hon är ingen som bara dyker upp? Och sen fattade jag att det var mig själv jag såg speglas där i fönstret så klart. Påsarna som hängde i mina händer och förlängde armarna ner till fotknölarna, lätt framåtlutad hållning med böjt huvud, blicken ner i marken, tunga steg i gruset. Tankarna som sammanbitet manade på mig att ta nästa steg, och nästa och nästa.
 
Där var den. Den förrädiska självpeppen. Då stålmannenmärket på bröstet börjat svida och bränna och blekna för varje tvätt. Men jag vägrade tro att det liksom bara var en gnuggis. Bara lite till, kom igen! Men strax efter det där så nådde mina fötter botten i gyttjepölen och jag klev inte upp på mycket länge.
 
Så kan den förrädiska självpeppen se ut. Och kännas. Se dig omkring så märker du. Släpp dom där astunga påsarna innan dina fötter når botten av gyttjepölen och cementen stelnar och du står förlamad i skuld. All skuld du nånsin känt känner du då. Om du överhuvudtaget har några känslor att känna i den stunden i och för sig. De kan nämligen ha blivit till cement dom också. Högt pris för att man inte mår så himmelskt bra alla dagar men inte vågar visa det. Högt pris för att låta förnekelsen göda den fina fasaden av någon du egentligen inte är. Högt pris för att köpa den skeva och idiotiska bilden av att vara oövervinnerlig, eller hur?
 
O Ö V E R V I N N E R L I G ♥ H E A R T


aldrigensam - bloggse - högtpris - psykiskohälsa - utmattningssyndrom - villfarelser - vägraväggen

På den tredje dagen fortfarande inte uppstånden från det mörka

In och ut ur sömnen.
Någon sekund av mjukaste balsam innan oron sprider sig. 
Den griper tag.
Belamrar och tar över. 
Du äger inte din dag längre.
 
Det är dag tre.
Och du trodde det skulle vara över. 
Rastlösheten. Oron. Ångesten.
Du trodde det skulle ha lättat nu.
Trycket. Yrseln. Mörkret.
 
Du äter flingor och mjölk till frukost, lunch och middag. 
Du längtar tills du sover igen.
Ingen vill väl vara vaken under sin operation? Alla vill helst sova. Vara sövd. 
Så är det med det här också. 
 
Om jag blir rädd när det blir så här?
Nej. Inte rädd. Bara ledsen.
 
Om jag känner mig misslyckad?
Nej. Bara ledsen. Att man frågar så säger en del. Inte om mig. Men om all oförståelse. Om våra normer och ideal. Om bristen på vänlighet och kunskap. Det gör mig rädd.
 
Om jag önskar att det inte behövde vara så här?
Ja. Fast det är en dum önskan för den förlänger och förstärker bara hur det är just nu. Den gör att jag känner mig misslyckad.
 
Och jag vet ju, imorgon kan det vara över för den här gången. Imorgon kanske jag gör saker som jag inte trodde var möjliga idag. Men så är det väl för oss alla egentligen? Eller hur? Och ingen behöver känna sig så rädd eller misslyckad för det. Inte ledsen heller. Det är bara så det är. Det är bara det att oron, ångesten och det tunga, mörka som fördunklar allt gör det så svårt att tro på. Svårt att minnas hur det kändes alldeles nyss.
 
Men snart är jag där igen.
Förnuftet säger så.
Allt jag vet och känner till säger så.
Det är bara det att jag inte kan känna det just nu.
 
 
D A G T R E ♥ H E A R T
bloggse - psykiskohälsa - utmattningssyndrom - ångest