Utmattningen och Skulden

 
 
Med allt du visste om dina symptom och vad de berodde på,
hur kunde du fortsätta? 
 
Med allt du förstod om hjärtat, kroppen och själen,
hur kunde du inte lyssna? 
 
Med alla gränser du satte upp för andra,
hur kunde du inte hålla koll på dina egna?
 
Med så många insikter om vad som är viktigt på riktigt,
hur kunde du ge allt till det som betydde... minst? 
 
Med så stor analytisk förmåga och den som vände och vred,
hur kunde du vara så vårdslös?
 
Med all din kärlek till de stora perspektiven,
hur kunde du fastna i de små?
 
Med så mycket intuition och känsla för nyanserna,
hur kunde du tappa kontakten med dig själv?
Vem blev du egentligen?
Hur kunde du stänga själen ute?
 
 
Hur kunde du?
  
......................
 
 
Där är dom. Som en topplista. Mina mest skuldbeläggande tankar till mig själv för utmattningen. Fast med delvis berömmande ord också som att jag ändå besitter klokskap, insikter och holistiskt tänkande. Lite lurigt av mig det där. Men skulden är lurig och kan antingen kännas tyngre eller lättare att bära när man inte gör sig till någon som inte visste bättre. För visst känns det väldigt provocerande att tänka att jag valde utmattningen? Visst känns det som en orimlighet att det skulle vara så? Vi väljer väl inte att sluta fungera i kropp och hjärna? Vi väljer väl inte att riskera våra liv? Inte som ett aktivt val? Men tanken på att jag valde min utmattning gör att jag aldrig, aldrig, aldrig vill välja så igen samt att jag får blunda hårt ibland och mässa mr Mandelas ord  "I never lose. I win or learn". 
     Förut var skulden det tyngsta jag bar på. Nu är den lättare. Men ibland blir den tung som bly igen. Så klart. Vad annars? Jag har ju inte släppt den. Jag bär den nästan vördnadsfullt som en osynligt dinglande berlock kring halsen för att påminna mig. Och jag kan höra M, min kbt-terapeut säga "Om du kunde ha något annat som fick påminna dig, vad skulle det vara?". Jag skulle prata vidare om hur bra min osynliga skuldberlock fungerar och gärna dra någon liknelse ur Sagan om ringen och mena att bara man använder den rätt så är den jättebra. M skulle föreslå "En ny tid?" och samtidigt signalera att min tid var ute, och medan hon reste sig från sin fladdermusfåtölj skulle hon ta det där man säger bäst i förbifarten = det viktigaste. "Kalla det inte skuld då! Säg lärdomar, det är ju ändå det det är. Men bra försök med Sagan om ringen." Och medan hon bläddrade i sin kalender skulle jag stå där vid hennes stora, stora skrivbord av tung furu och tro att hon bläddrade fram ett par månader, till maj minst. "Nu på torsdag, blir det bra?". Jag skulle nicka och lägga in tiden i telefonen. Hon skulle se att jag förstod. Och jag skulle med all säkerhet känna för en lång vinlunch när jag tog hissen ner.
 
 
U T M A T T N I N G S P O E S I ♥ H E A R T
 
utmattningspoesi - utmattningssyndrom