Viktstress på efterkontroll

"Känner du stress för vikten?" frågade barnmorskan på efterkontrollen. P r e c i s efter vägning!!! Nog för att jag förstår att det är ont om tid för varje kvinna de möter och det är ju ingen psykologtid. Men ändå, vad vill man med den frågan till en kvinna som fött ett barn sex veckor tidigare? Valet att formulera sig så? Jag svarade starkt och instinktivt "Inte ett dugg! Jag känner mig bra med kroppen och är dessutom så tacksam för att den funkar och inte har så ont nu". Jag tyckte att jag liksom räddade henne och gav henne en lagom bra chans att haja till. "Ja, det är bra, strunt i det, vikten kan du ta sen!" fortsatte hon och kryssade i någon box i hennes checklista.
     Så det är alltså fortfarande skrivet i stjärnorna, samt i barnmorskornas efterkontrollspapper, att vi ska vikthetsa oss gul och blå som post-gravida? Inte på en gång då. Men sen? *fnys
 
Bild från i somras, halvvägs i graviditeten. Innan bäckenbottensmärtan, njöt till fullo.
 
Jag funderade en stund medan amningshjärnan anpassade sig till mina höga krav på att både ta in information och att analysera den. Den gav mig ändå hyffsat snabbt resultatet att jag hört rätt, undertexterna var grunda och ekade tomt, hon hade menat precis det hon sa. Men inte som en elaking utan som en "Vaddå, vet inte bättre, kryss i boxen, check!". Inget ont i henne, det "onda" låg snarare i det omedvetna och ignoranta att inte ha förmåga eller kapacitet till ansträning som människa för att uttrycka sig medvetet så man stärker de man möter. I alla fall inte riskerar så mycket i uppenbart känsloinfekterade ämnen som till exempel kroppen i mötet med en nyförlöst kvinna, eller oavsett tjej/kvinna.
     Jag kände mig stärkt när jag gick hem? Amningshjärnan analyserade känslorna och gav först förslag som att det berodde på hormonerna kanske? Det krispiga snövädret som jag längtat efter? Längtan hem till bullarna jag bakat? Sen damp det ner utan omsvep - Jag hade inte rubbats! Jag hade tyckt precis lika mycket om mig själv trots att jag blev ansatt med gamla åsikter om smalhetsideal. (Mina egna?) Och nu tyckte jag ännu mer om mig själv. Weeiiåå! Jag tänkte att det var tur att det inte var mitt 30-åriga jag som stått där på vågen och precis fött sitt första barn och som trott att det var som alla sa att "Kilona bara raaasar av en efteråt, inga problem!" och som mått så dåligt av att de inte gjorde det. Tur att det var jag, version 41 år, tillräckligt smart och självälskande för att inte ta en massa bullshit. (Från sig själv?) *fnys
 
N O B U L L S H I T ♥ H E A R T
gravid - kroppen - nyförlöst - självälsk
1

Medelåldern - att våndas eller go with grace?

 
(null)
 
"Medelåldern är levnadsåldern mellan ungdom och ålderdom" läser jag på datorskärmen. Jag har nämligen googlat medelåldern. Så medelålders, va? Där är jag nu i alla fall, mitt emellan ungdom och ålderdom. Så hur gör man? Fäller in klövarna och hukar sig under borden för svedan och värken som åldersnojan och ungdomssorgen ger? Eller ska man bara blåsa upp ett rött ballonghjärta, gå ner till sjön och ta en selfie och liksom viska till sig själv "Go into medelåldern with grace my love, gör din grej bara" och sen liksom slå in ålder 41 i mål med en otajmad och skitful mental bicykletas? Jag har ju diskbråcket att tänka på, är gravid och har bältros som håller på att läka också så vackrare än så kan en bicykletas inte bli för mig nu... inte ens i fantasin. Men det röda ballonghjärtat var inga problem att blåsa upp faktiskt.
 
Vid fyrtioett års ålder kan man heller inte med den godaste viljan i världen luta sig lite smygigt mot åldersspannet trettio och låtsas tillhöra det på ett helt och hållet värdigt sätt eller hoppas att ens namn inte läses upp av livet när det vankas vilka som fyller fyrtioett år i år. För det har du lärt dig vid det här laget. Livet ger inga fripass. Livet låtsas inget. Och den enda som förlorar stort på att göra det är du. Livet går osentimentalt vidare.
 
Och så minns man kanske sina föräldrars 40-årsfester vilket kan göra det svårt och splittrat i en? När jag sneglade upp från mina tretton år på mamma och dom andra hawaiiklädda festkompisarna på hennes fyrtioårsfest 1990 kändes hon sååå gammal. En vuxen. Mer än en vuxen. Övervuxen. Och nu står jag här och sneglar på mig själv och kan inte riktigt fatta att det är jag vid samma ålder, ops ett år äldre, än min då fyrtioåriga mamma. Och så vet jag dessutom att hon stod där så överraskad man kan bli med en hula-hulakjol runt höfterna, en hawaiikrans runt halsen och troligen Asti Cinzano i glaset och kände sig inte alls som fyrtio. Utan yngre. Precis som jag gör nu. 
 
Och kanske tittar min elvaåriga dotter på mig nu när jag står här i min svarta skepparkeps och tar selfies med sjön och kanske tycker hon att jag håller på som en gammal med det där fast jag känner mig rätt så up to date med tekniken och den sociala mediavärlden. Själv sitter hon på bänken med sin lill-kusin och gör några musical.ly’s och skickar väl en sisådär femtio snaps (Snapchats) i minuten. Fast just det, när hon frågade mig häromdagen "Är du en influencer, mamma?" kände jag mig really cool och som en del av den här tidens grej faktiskt. Att hon känner till det uttrycket gör henne mer up to date med tidens tand än jag nånsin varit och blir så klart.
 
(null)
 
Sen är det ju det här med barn i magen. Det gör att jag känner mig så levande och frodig. (Haha, det ska jag minnas att jag uttryckte om sisådär några månader när bebis Thelin kommit ut ur magen.) IVF-processen för min del har ju inneburit att läkare har sagt "Oj, man kan inte tro att du är fyrtio inuti" och jag har skämtsamt svarat "Nej, och inte utanpå heller!" Och så har vi skrattat så hjärtligt i sterila rum. 
 
Ja, livet alltså... Kära, medelålder! Vissa saker är bara hur perfekta som helst visar det sig när tiden är inne och det är dags att falla på plats. Och då är det som nån har sagt att "Den jag trodde var jag visade sig bara vara en period i mitt liv". 
 
 M E D E L Å L D E R S ♥ H E A R T
bloggse - influencer - livet - medelålders
3

Samla ihop hjärncellerna och hålla sig självpeppande

Jag stod framför gruppen av människor som satt sig på stolarna i den stora, luftiga lokalen med de stora fönstren. Det var uppsluppet och mingelsnackandes. Vi skulle ha en arbetsdag tillsammans och jag skulle prata och presentera, leda och hålla ihop. Det var snart dags att börja, alla skulle bara få ta kaffe först. Jag tänkte på vad mycket av den här typen av saker jag gjort den senaste tiden. Presenterat och stått längst fram, varit på scenen och haft det varma, bitvis väldigt varma, strålkastarljuset på mig. Kände mig glad över det. Stolt och belåten faktiskt. Och så började jag tänka på hur det var när jag inte ens klarade av att stå hemma och borsta tänderna i badrumslampans strålkastarljus. Jag minns att jag ibland blundade framför spegeln och borstade så fort och hårt att det började blöda i mitt känsliga tandkött. Och nu stod jag alltså framför pirriga människor och fyllde mina tankar och känslor med hur det var när tandköttet blödde och det här var något jag aldrig trodde jag skulle klara av att göra igen, än mindre tycka om att göra igen. Wow, inte så bra mental träning. Nej, tvärtom. Riktigt dålig.
 
Så jag gjorde det där som jag gör ibland. En av mina bästa affirmationer vid sådana här tillfällen. Jag knackade på vänster sida på tinningen. "Vad gör du?" frågade någon på raden längst fram och när jag tittade upp såg jag att det var ett flera ögon som tittade på mig. "Jag kontaktar hjärncellerna." svarade jag utan att tänka mig för och knackade med fingrarna igen vid tinningen och liksom demonstrerade och sa "Samling!". Och så skrattade vi högt och befriande. "Man får ju ta till de knep man behöver, eller hur?" fortsatte jag och så var det dags att köra igång. Hjärncellerna var tillbaka, tankarna var peppande och jag var lugn. Sen tänkte jag inte mer på det där. Dagen gick och vi var alla nöjda och glada över den. Jag tog helg och jag kan säga att det inte har varit någon som helst ordning eller samling vid pumpen för mina hjärnceller sen dess. Dom fick ledigt dom med.
 
Så för en stund sen hörde en av sommarens medarbetare av sig. Hon skrev att hon suttit med matteboken och skulle plugga förut och att hon kom att tänka på mig och det där med hjärncellerna. "Det gick faktiskt lättare efter att jag högt sa till mig själv "Samling" och vidrörde handen vid tinningen". Haha, man vet aldrig vad som ska fastna hos någon annan, eller hur? Eller vad som sen ska dimpa ner tillbaka hos dig med den ljuva känslan av att man finns till. Man var där. Att en sån där liten grej, en till synes obetydlig sak för någon annan än mig själv, skulle hänga med någon hem och komma tillbaka några dagar senare är så väldigt roligt och faschinerande tycker jag.
 
Så bjussa mer på dina trix och egenheter och berätta när du blir inspirerad av någon. Det gjorde min dag att få höra hur min affirmation är ute och lever sitt eget liv och fixar närvaro och koncentration för någon annan. Och så blev jag påmind om hur långt jag kommit från att stå utmattningssjuk och blunda framför badrumsspegeln också. Tack för det! ♥
 
 
K N A C K I G T ♥ H E A R T
bloggse - mentalträning - utmattningssyndrom
1