Det som är

 
 Där fanns inga tillfälligheter, ingen slump.
Där fanns inga felsteg, inga misstag.
Där fanns ingen att skylla på. Ingen annan att ge ansvaret.
Där fanns ingen att bära mina bördor och ingen annan hade satt dem där.
Där fanns ingen vars fel det var.
 
Där fanns jag
 
Där fanns inga rätt, inga fel. Inte heller ful eller vacker. Ingen bra, ingen dålig.
Där fanns inget att vinna, inget att förlora.
Ingen stor, ingen liten.
Rädsla fanns ej där.
 
Där fanns bara allt som är
 
 
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
 
 
Efter kvällens yinyoga blev det liksom tvunget med lite gammal poesi. De här orden skrev jag 2002 på en retreat. Jag var tidig med att ställa de stora frågorna i livet. Tidig med att söka mig själv och meningen med livet och meningen med nånting överhuvudtaget.  Mitt första riktigt omvälvande "Varför?", med blicken vänd mot himmelen, fick jag ställa som väldigt liten när min pappa dog och ni vet ju hur svaret på den frågan låter, eller hur? Ja, precis. Tystnad. Jag har alltid sökt inåt. Jag gör det instinktivt och intuitivt. Inte alltid medvetet, men alltid inåt. 2002 åkte jag på retreat för nu jädrar skulle jag möta tystnaden och när jag mötte den skulle jag skrika och gorma på den, ställa den mot väggen och skälla skiten ur den helt enkelt. Och jag minns hur jag kämpade, precis som jag gör så ofta än idag, kämpar och krampar, innan jag släpper taget. Och det är ju som att i samma ögonblick man slutar kämpa för att hitta tystnaden så infinner den sig eller som att i samma stund man slutar fråga den vad den har att säga så börjar den kommunicera. Ikväll på yinyogan hade jag knappt hunnit ta första djupa andetaget innan jag hörde "jag är redan här". Och på vägen hem, i bibehållen zenzone, kom jag att tänka på dom där orden som ramlade ur mig för femton år sedan, dom poetiska där uppe alltså. Och jag minns känslan. Insikten i kroppen. Att vara i det som är, hålla sig i nuet eller att möta det som händer med inställningen att det är som det är för att det ska vara så, att alla snöflingor faller på rätt plats och allt det där. Det kan väl vara lite väl magstarkt till morgonkaffet ibland eller när man försöker greppa vidden av att en känslostyrd människa med begränsade empatiska förmågor och obefintlig impulskontroll har givits den högsta säkerhetsklassificeringen i världen etc. men på yinyogan känns det helt rätt. Och så här en stund efteråt.
 
 
N A M A S T E ♥ H E A R T

Den smala lyckan?

"Gå dig smal" stod det på löpsedeln med de fetaste bokstäverna jag sett sen Sverige vann EM-brons i fotboll 1994. Jag tog mig genom butiken via gurkorna, blodpuddingen och bacon i trepack. Svängde av till hyllorna med sylt och rödbetor vidare till kyldisken och greppade en krögarpytt. Framme vid kassan var det som att jag hamnat i något av ett smalpropagandaheaven, det var tidningsrubriker med smalbudskap överallt. Hade dom alltid funnits där i tidningsställen bredvid 4 Daim för 20 kr? Eller var det för att det var tredje veckan i september och de siffror i statistiken som jag är en del av köper tonvis av allt som kommer med budskap om den smala lyckan då varav tidningsställ fylles i överflöd av precis detta??? "Så får du en trimmad kropp", "Nu mår Sussie äntligen bra, gick ner 23 kg", "Gå ner 8 kg på 10 veckor", "Kickstarta hösten, kom i ditt livs form på 4 veckor". Och det fanns råd till mig över 40 som vill ha ett bra liv trots allt (?). Och om jag inte blev smal till bikinisäsongen efter vårens massupplagor med smalbudskap kunde jag nu vinna på lotteriet, alltså bli lycklig ändå, hösten är tydligen perfekt för en rivstart och gå ner 120 kg på ett skinande ögonblick!!! Då skulle jag också kunna vara på framsidan av en tidning och få ge ifrån mig ett leende med något från månadens Glossybox insmort på läpparna. Dessa storys om hur hen blev smal eller hur hen och hin håle kan göra för att komma i sitt livs form på fyra veckor, dom berättas som den amerikanska drömmen. Och jag vet, vi älskar dessa storys om en olyckligt lottad person som livet vänder för och hamnar i lyxsviten och badar bubbelbad. Men gissa hur trött jag är på att min prestation för att få "må bra" i belöning ska handla om att vara eller göra mig smal som om det vore lösningen på självaste världsfreden.
 
Jo, jag vill vara frisk och smärtfri. Jag vill kunna lita på min kropp, kunna belasta den med tuffa, roliga träningspass och belönas med svett och lyckohormoner. Jag vill kunna skratta och hosta utan att ta mig om ryggen som stöd. Jag vill kunna ta mig upp ur sängen, dammsuga, sträcka mig efter vinglasen högst upp skåpen utan att behöva ta blå piller eller ringa 112.
 
Egentligen upprörs jag inte på det där sättet att det påverkar mig så jag faller fritt i universum och försöker hitta mitt människovärde igen. Med diskbråck och utmattning i kroppen har jag perspektiven på plats. Och ärligt talat, jag är 40, tror du jag går mig smal? Herregud, jag går inte ens för att bli smal. Jag går för att rensa tankarna från det som maler, jag går för att få komma hem efteråt och känna att livet visst inte var slut trots allt, det var ju bara diskmaskinen som skulle plockas ur... Men vad tror du jag skulle säga till den 16-åriga tjejen i mig idag? Tror du jag skulle heja på hennes förminskande av sig själv? Tror du jag skulle hålla med henne om att hon inte var bra nog precis som hon är? Tror du jag skulle tycka att hon var helt rätt ute som jämförde, klämde, skämdes, tyckte illa om sig själv? Tror du jag önskar det för min dotter? Tror du inte att hon redan börjat? Tror du inte att hon redan fått upfattningen att smal är bra och att det är det som gäller? Tror du inte hon sett "Gå dig smal" som det första och största budskap i butiken när vi kommer in? Det har hon, var så säker.
 
Åsikter om vikt. Kommentarer om vikt. Tankar om vikt. Alla andras och min egen. Det har jag vuxit upp med riktigt nära under huden, och det har kanske du med? Ibland undrar jag, har inte de flesta det nu för tiden? Men att smal är = bra, det som gäller, lycklig, framgångsrik, det högsta människovärdet och att någon annan kroppsform är = dålig, inte bra nog, inte lika mycket värd, inte lika framgångsrik o.s.v. Att vi överhuvudtaget sorterar in bra och dålig efter kroppsform, det måste ändå vara detta århundradets mindfuck? Vilken jädra bugg i systemet alltså.
 
 
 
 
E M B R A C E ♥ H E A R T
1

Lyckligast vinner

Det sägs att vi får det vi behöver. Men ibland tror jag att vi helt enkelt bara får det vi får.

 


 
Skyll på att kaffet alltid är slut när man verkligen behöver det.

Skyll på kontrollbehovet. Ditt eget och andras.

Skyll på att nätet alltid blir överbelastat så du aldrig lyckas komma på en endaste Beyoncekonsert.

Skyll på att du inte ville störa eller vara till besvär.

Skyll på att det är lika bra att göra allt själv. Ja, men så nått blir gjort.

Skyll på att du inte har lyxen att stanna upp i tillvaron eller åka på nån sån där hitta-sig-själv-resa och sitta i skräddarställning på toppen av ett berg och komma hem med en lotusblomma i svanken.

Skyll på den som genar i vänstersvängen.

Skyll på att du inte hinner det du skulle vilja. Nånsin.

Skyll på alla som envisas med att förverkliga sig själva.

Skyll på det oåterkalleliga vacuum som du lämnades kvar i när han dog.

Skyll på att det blir morgon. Och kväll.

Skyll på den kalla svenska sommaren, och på att augusti blev alldeles för varm.

Skyll på att det blev inne att vara självuppoffrande och att du då för en gångs skull hade essen i rockärmen och kom till din rätt.

Skyll på ditt hjärta som krossades till slamsor och glasbitar och som tydligen aldrig läker.

Skyll på alla som prompt ska ta ställning hela tiden. Och ännu mer på alla som bara tiger.

Skyll på han som mådde så dåligt att du inte kunde må bra.

Skyll på att du inte hade kunnat förutse att tiden skulle gå så fort. Och att den inte stannade fast du log och låtsades att den gjorde det.

Skyll på allt du kan.

Men när du där i slutet ska svara på "Vad gjorde du?", "Vad la du din energi på?", "Vad gjorde dig som lyckligast?" Ja, för det är dom frågorna som kommer i slutet har jag hört. Och när det sen står klart för dig att det inte var upp till nån annan att fixa med din lycka, att det jobbet var ditt. Vem skulle annars ha det jobbet? Om din egen lycka inte var upp till dig, vems förbannade skyldighet (ditt favorituttryck) var det då att ordna med den tänker du? Vad sa du, inte så lätt? Nähä, men inte så omöjligt som du gjorde det heller. Och här nånstans, i ett samtal du tror beror på att du till slut blivit The Shining-galen, att dom som står och viskar bakom gardinen i ditt sovrum tog dig till slut eller att du helt enkelt fått en andra släng av denguefebern så sjunker en insikt in genom din hårda hud och träskalle och du ba "- Åh, fan."

 

O P S ♥ H E A R T