Undret på andra våningen

Det tog sina 48 timmar för mig att förstå hur räknesättet med våningarna här på hotellet fungerar. Hur våningen med receptionen och lobbyn på kunde vara på våningen över oss på våning fem kunde jag inte greppa. Syrran fattade allt direkt och jag gick fel hela tiden. "Men det är ju en sutterängbyggnad", sa hon i sitt sista försök att få mig att fatta när vi flåsade oss uppför trapporna med strandväskorna och luftmadrassen efter dag två i den sol de kallar Lucifer, och då trillade 20-centaren ner. Jag såg hela byggnaden för mig mitt inre och förstod. Jag passade i samma stund på att fråga om det verkligen stämmer att när jag först smörjt mig med solfaktor 20 och sen 30, att jag då har solfaktor 50?? Så släppte vi lös våra asgarv i trapphuset, men vi visste nog båda två att det inte var långt ifrån att jag frågat helt uppriktigt, det hade varit en riktigt, riktigt het dag.
 
Ett sånt där runt och platt batteri behövs till Camillas blodsockermätare. Hon har diabetes. Vi hade inga andra förväntingar än att shoppen på våning två skulle ha batterier när vi knatade dit lite shoppingsugna på ditt och datt (chips och hattar). Vi är kanske inte de mest försynta kvinnorna på Corfu. Jag tror det finns en och annan som är behagligare att ha i en liten trång butik med hattar och tingeltangel, och det är jag helt säker på att mannen med det överdrivna kontrollbehovet som driver shoppen skriver under på. Han ogillade oss från första stund. "Om det är möjligt, kan ni lägga tillbaka hattarna på samma ställen? Jag måste gå och rätta till hela tiden." sa han på sin grekisk-engelska. "Yes, off course" svarade Camilla och jag ljudade ut läten som "Ahh! Gehää". Så där har jag låtit i stort sett hela veckan, värmen alltså. Han hade inte det batteri vi behövde och förklarade att det var för att det är så få som köper det. Vi frågade om det kunde finnas nån annanstans på det ensligt belägna all-inclusivehotellet? Nej, men han kunde beställa från Corfu town så det fanns i shoppen dagen efter. Toppen, gör det. Tack. Och det skulle gudarna veta att han gjorde oss en tjänst nu och vi skulle vara riktigt tacksamma för besväret vi orsakade och han så ädelt erbjöd sig att lösa. Det var väl inget som han sa med sin grekisk-engelska, men inga ord behövs för det allra mesta vi förmedlar. Se på mig bara, jag har ljudat mig genom många konversationer den här veckan och menat "Godmorgon", "Maten var jättegod", "Jag förstår", "Var är jag nånstans?" och jag har blivit förstådd varje gång. Vi köpte chipsen, men inga hattar. Lusten försvann snabbt när vi kände oss som nån slags ohyra. Chipsen smakade bittert så klart, men det är ju inget som hindrar egentligen.
 
Nästa dag var jag där direkt när han öppnade. Camilla var cool med att vara utan batteri, hon hade ju manicken på armen så länge, men den riskerade att lossna i medelhavet, så jag var angelägen. Leveransen hade inte kommit meddelade han med ord. Jag lät förtående och beklagande. Det skulle komma om några timma lät han meddela när han missnöjt upptäckte att jag stod kvar. Jag väntade fyra timmar och stod sen stod jag vid hans disk och hade papphyllan med chipsen dinglandes i ryggen, livrädd för att välta den, och undrade igen. Nej, inte än. Hur korkad fick man vara som undrade än en gång?
 
Syrrans manick på armen, som ju alltså är hennes ordinarie blodsockermätare, höll mirakulöst nog i två dagar till. Vi kände oss trygga med att den kunde lossna nu när vi visste att det fanns ett batteri i shoppen, men inte för allt smör i Småland ville vi gå dit i onödan, hur sugna på chips vi än blev skulle vi inte sätta våra solbrända fötter där. Vi skulle vänta tills manicken föll av. Och så gjorde den det i förrgår. Camilla gick till shoppen den här gången. Jag hade fyllt min kvot av att bli bemött med arrogans så jag satte mig vid det bord som blivit vårat på lunchrestaurangen så länge och beställde svalkande dryck.
 
Camilla kom tillbaka, slog sig ner och utbrast "Jag har så svårt för dumma människor" Jag hade sett på långt håll att hon vibrerade av ilska så jag var tyst och väntade lugnt på fortsättningen. "Och med dum menar jag människor som har tillgång till våra mest grundläggande och självklara beteenden och förmågor, men inte använder dem." Hon slukade svalkande dryck. "Han har skickat tillbaka batteriet" fortsatte hon. "Vaaa seru gahhaaa?" ljudade jag. "Han sa att han skickade tillbaka det eftersom min dotter inte kom tillbaka den dagen han tagit hem det" "Du skojar? Vad sa du då?" Hon tittade på mig med den blick jag antar hon bjudit honom i shoppen på också. Jag blev lite rädd. "Jag sa, It´s a wonder. It´s a wonder how you get anyting sold, och så gick jag" Äntligen fick jag frigöra lite skratt, förfäran och framförallt beundran över att ens få ur sig ord som är i närheten av det man sen sitter och tänker att man önskar att man hade sagt. Ja, du förstår ju hur det hade låtit om det varit jag den där dagen. Värmen alltså. Måtte det vara värmen. Gud, säg att det är värmen!!
 
Det enda Camilla kunde komma på när vi debriefade på luftmadressen i medelhavet var att hon också hade velat få sagt var att han borde jobba med något annat, att han var riktigt fel ute. Men å andra sidan är jag helt säker på att hon fick det sagt också. Fast inte med ord. Eller läten. Hon kan förmedla storslagna saker hur tyst som helst.
 
Mitt jobb, när jag inte är ordförlamad av Luciferhettan, innebär till mångt och mycket att skapa upplevelser för andra människor, att gärna ge mer än förväntat, men om inte det så i alla fall precis det en gäst önskar sig. Och ärligt talat, visst kan det vara svårt ibland för det finns så många olika slags förväntningar och saker som kan vara viktiga för andra än upplevelsen man erbjuder kan leva upp till alltid. Men det jag och mina kollegor alltid, alltid har är vänlighet och en oförtruten strävan att bemöta varje människa med intresse och glädje över att just dom har valt att besöka oss. Och utmaningen att ge förväntat, och gärna mer än så med lite tur och skicklighet, den skulle jag beskriva som själva motorn. Så det blev ju bara så extremt tydligt den här dagen, hur det kan gå när det är precis tvärtom. Den påminnelsen får jag väl gå tillbaka och tacka honom allra ödmjukast för? Nej, han skulle nog inte förstå mig trots att jag numera också pratar grekisk-engelska, men med en extra touch av något annat som påminner om indiska.
 
 
 
 W O N D E R ♥ H EA R T
 
1

Nån måste vara i Luciferhettan också

Jag är på Korfu. Landade i Luciferhettan söndag kväll.
 
 
"Ingenting. Eller jo, det jag faktiskt önskar mig är att få resa tillsammans med dig" svarade min syster när jag undrade vad hon önskade sig i 50-årspresent. Omöjligt, tänkte jag för det här var i januari och jag hade haft veckan med alla möjliga läkarbesök och till slut, det motvilligaste jag gjort något tror jag, accepterat att bli sjukskriven. Eller inte accepterat egentligen, surrender är ett bättre ord om du ursäktar att jag språkblandar för jag vet inte hur jag beskriver det på svenska utan att säga ge upp. Jag menar inte ge upp, hör så det låter, nej skam den som ger ser. Surrender, att överlämna sig. Mer så. Jag böjde mig för det faktum att jag inte fungerade som man bör (måsten, måsten, måsten), böjde mig för tröttheten (orka, orka, orka), böjde mig för det jag kände och det jag inte kunde känna längre (känslor, känslor, känslor). Som Jacob Black böjer sig för sin Alfa i Twilight Breaking Dawn part two. Och sen reser han sig, trotsar sin Alfa och säger "I was not born to follow you". Fast jag höll väl på med böjandet och resandet i några år innan jag till slut böjde mig helt. Inte gav upp. Surrender. Släppte taget (kontroll, kontroll, kontroll) Och nu har jag bidat min tid för att snart gör som Jacob Black gjorde jättesnabbt på första försöket, resa mig upp och säga nått i stil med "I will follow you. I mean me. I found me. I will follow me."
 
I alla fall, precis nedböjd på knä, eller på frambenen med böjt huvud som Jacob Black, tänkte jag "Omöjligt, hur i hela jädra friden ska det gå till????" men ställde en mer livgivande fråga istället "Vart skulle vi åka då?" Och sen följde några samtal kring längtan, oändliga möjligheter, helst av allt och längtan. Vi kände ju igen samtalet om tid tillsammans och Camilla konstaterade, klok som ett helt bibliotek som hon är, att vi båda hade en lång lista med längtan och att det ofta är den vi pratar om. "Hur vore det om vi levde mer i det vi längtar efter?" sa hon och det här var i mars när jag låg vågrät med diskbråcket så det brände till något fruktansvärt i ögonen och i bröstkorgen. Varför hade jag så mycket av det som i den här utmattade och vågräta situationen verkade som det viktigaste i livet på en lista med det jag längtar efter? Hur kom det sig? Det här var i mars, som sagt, och jag kunde inte svara på den frågan. Vågade inte riskera ytterligare komplikationer. Jag svarade så klart att det vore... underbart...som en dröm...lyckligt... och att dom där grejerna måste in på verkliga-livet-listan... nån gång.
 
 
Vi tog vägen via "Vi har hela världen att välja på. Nästan. Inte Ryssland, Inte USA, Inte långt bort i Asien va?" → "Vad sägs om Frankrike och åka runt mellan Nice, Cannes och Monte Carlo?? Kanske med hyrbil!!!!" → "Barcelona? Stad och Srand.", "Och kultur.", "Ja, kultur" → "Jag orkar nog inte uppleva så mycket" → "Inte jag heller. Bara jag är med dig kan jag vara var som helst" → "Grekland då? All inclusive? Ett lugnt vuxenhotell med åldersgräns?" → "Finns det hotell med 40 som åldergräns?" → "Säkert. Ett vilohem typ" → "Du menar vårdhem, alltså äldreboende? Ska vi höra med brorsan om han har ett rum på Sundbrolund åt oss menar du?" → "Ok, mitt enda krav är att hotellet ska ligga vid havet" → "Det utesluter Sundbrolund, det ligger ju mitt inne i Ullånger" → "Här, kolla. Jag har hittat det!" → "Korfu. "Den gröna ön", precis vid havet, 16 års åldersgräns." → "Boka!".
 
 
 
 
 
Det här är vår 50 + 40-årsresa. The Healingweek heter den. Vi får allt se hur mycket helande den gröna ön i Luciferhettan har att erbjuda, men på luftmadrassen i havet känns det som att det händer grejer. Man vrider huvudet åt sidan och tittar på horisonten och känner hur lugnet sprider sig. I ca 5 sekunder, sen aktar man sig för fiskar, hajar, Loch Ness o.s.v. (rädsla, släppa taget, rädsla).
 
 
 
 T H E H E A L I N G W E E K ♥ H E A R T
korfu - olympus - thehealingweek - whitagram
2

En prestationsprinsessas EKG del 2

"Jag har en tid hos kardiologen nu halv tio". Jag lutade mig in med nästan hela överkroppen i centralkassan på Västerviks sjukhus. Jag kände hur det nöp till i magköttet som klämdes åt mellan disken och mig. Pojken inne i kassan reagerade inte något extra på mitt eventuella intrång i hans kur. "Personnummer?" frågade han på en ljudnivå där man kan ana att någon har sagt något. Det var lika bra att hänga kvar. Han knapprade in mitt personnummer i takt med att jag sa det. Ovanligt, tänkte jag. Lite coolt. "Du ska till medicinkliniken" sa han förmodligen. Jag lutade mig några centimeter närmare och vinklade ena örat mot honom för att öka mina chanser att höra och hans chanser att förstå att ha skulle upprepa sig. Men inget mer kom. Han bara tittade på mig. Och då såg jag det. Han var verkligen helt ointresserad av den här stunden med mig. Under tiden jag drog mig tillbaka från hans kur hann jag tänka att det är gåta hur han får behålla sitt jobb, att hans grej är personnummerdelen i mötet med patienterna. Alltid nått. Att han lika gärna kunde ha varit en automat. Det hade nästan varit bättre.
Jag tröttnade, vanligt tröttnade och utmattningströttnade på situationen, så jag sket i att ta nått som helst mer ansvar och mumlade "jag hittar nog" och så gick till medicinavdelningen på första försöket.
 
 
 
 
Det var sex månader sedan jag fick höra "Du har en avvikelse på ekg:t. Det är något som inte stämmer på vänstra sidan av hjärtat. Det ser ut som blockeringar. Jag är ingen specialist och det är nog absolut ingen fara, men jag skickar detta till kardiologen i Västervik som får bedöma om dom vill träffa dig." Allt efter "Det är något som inte stämmer.." hörde jag som genom en burk. Jag minns hur det började susa och trycka i öronen så resten av repliken är tagen från en ganska burkig stund med min allmänläkare.
 
Jag hann knappt dra loss min nummerlapp innan jag låg på britsen i undersökningsrummet med ekg-sladdarna fastklistrade på bröstkorgen. Den enda belysningen i rummet kom från monitorn. Dämpat. Lugnt och Skönt. Sköterskan bad om mitt personnummer och knapprade in det med pekfingervalsen. Bad mig upprepa de fyra sista. "Vi tar ekg:t här sen ska vi byta rum där du får träffa läkaren och göra ultraljudet." Jag svarade inget. Jag hade fullt ös i huvudet med tankar som började med "Tänk om..." 
 
I det andra, nästan identiska, undersökningsrummet var det samma dämpade belysning och likadana ekg-sladdar fastklistrade på bröstkorgen. Läkaren kom. Vi hälsade och han frågade alla frågorna igen som de andra läkarna gjort vid de förra besöket. När besvären kom? Hur det känns just nu? Hur ont det gör på en skala 1-10? Hur känns det när jag tränar? Du fick ju jättefina resultat på arbetsekg:t sist. TACK. Röker du? Snusar du? Hur är din relation till alkohol? Bra. Vad betyder det? Vad menar du? Hur ofta dricker du? Nån gång i månaden. Ibland flera gånger i veckan. En sommarvecka som nu till exempel då kanske jag tar ett glas vid tre middagar och... Ok, bra. Det är bra. Jag sa ju det.
 
Ultraljudet liknade så mycket det jag fick göra med Smilla i magen. Det rörde sig. Det var en del av mig. Det var liksom samma fascinerade känsla "Finns det där inuti mig? Är det där mitt hjärta?" Kardiologen mätte och grejade hur mycket som helst. Lyssnade, spelade in ljudsekvenser, mätte igen och igen. Jag försökte koncentrera mig på monitorn, men det ekade i huvudet på mig och jag gav efter "Tänk om det är nått allvarligt... Tänk om jag har ett hjärtfel där nånstans... Tänk om jag har belastat mitt hjärta så tungt att... Tänk om det jag tagit för vanliga, inte så farliga, stresssymptom ändå visar sig vara... något att oroa sig för... Tänk om jag är den största idioten i mannaminne... skulle inte förvåna mig. Idiot. Det förvånar mig inte längre. Tänk om..." Han var klar och bad mig klä på mig så skulle vi strax gå genom resultaten.
 
"Ok, nu har jag undersökt ditt hjärta mycket grundligt, Mia. Och jag hittar inget hjärtfel. Och jag utesluter att dina symptom beror på kärlkramp. Och jag utesluter också att dina symptom eller avikelse på ekg:t har något samband med din pappa. Du har ett mycket starkt hjärta."
 
"Så det är fortfarande en avvikelse?"
 
"Ja, det är det. Den är ovanlig. Eller framförallt är den ovanlig att ha om man inte har ett hjärtfel som den beror på. Man kan säga så här, att signalen ska gå via kraftledningen in i hjärtat, men kraftledningen har gått sönder så den tar sig in via en muskel på vänster sida istället. Och det går bra. Det är ovanligt. Men det går bra, den kan göra det. Det är inget vi åtgärdar. Du kan ha det så."
 
"Varför har kraftledingen gått sönder?"
 
"Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på."
 
"Ok. Jag får ha det så."
 
"Det är mycket som manifesterar sig i din bröstkorg och med tanke på din sjukskrivning är det något du ska lyssna på. Vi har mycket muskler och nerver i bröstkorgen, men det finns inget hjärtfel. Ingen kärlkramp. Det du upplever kommer inte från hjärtat. Skulle det bli värre får du höra av dig till din läkare igen. Nu ska du bara leva livet som vanligt."
 
Jag var så fjäderlätt när jag lämnade medicinavdelningen, svishade förbi centralkassan och såg en äldre kvinna halvt inne i kuren hos pojken. Jag log och sen var det som att hjärnan var på repeat hela vägen hem:
 
Jag har ett starkt hjärta.
Nu ska jag bara leva livet som vanligt.
Tack gode gud.
 
 
E K G ♥ H E A R T
 
 
1