Medelåldern - att våndas eller go with grace?

 
(null)
 
"Medelåldern är levnadsåldern mellan ungdom och ålderdom" läser jag på datorskärmen. Jag har nämligen googlat medelåldern. Så medelålders, va? Där är jag nu i alla fall, mitt emellan ungdom och ålderdom. Så hur gör man? Fäller in klövarna och hukar sig under borden för svedan och värken som åldersnojan och ungdomssorgen ger? Eller ska man bara blåsa upp ett rött ballonghjärta, gå ner till sjön och ta en selfie och liksom viska till sig själv "Go into medelåldern with grace my love, gör din grej bara" och sen liksom slå in ålder 41 i mål med en otajmad och skitful mental bicykletas? Jag har ju diskbråcket att tänka på, är gravid och har bältros som håller på att läka också så vackrare än så kan en bicykletas inte bli för mig nu... inte ens i fantasin. Men det röda ballonghjärtat var inga problem att blåsa upp faktiskt.
 
Vid fyrtioett års ålder kan man heller inte med den godaste viljan i världen luta sig lite smygigt mot åldersspannet trettio och låtsas tillhöra det på ett helt och hållet värdigt sätt eller hoppas att ens namn inte läses upp av livet när det vankas vilka som fyller fyrtioett år i år. För det har du lärt dig vid det här laget. Livet ger inga fripass. Livet låtsas inget. Och den enda som förlorar stort på att göra det är du. Livet går osentimentalt vidare.
 
Och så minns man kanske sina föräldrars 40-årsfester vilket kan göra det svårt och splittrat i en? När jag sneglade upp från mina tretton år på mamma och dom andra hawaiiklädda festkompisarna på hennes fyrtioårsfest 1990 kändes hon sååå gammal. En vuxen. Mer än en vuxen. Övervuxen. Och nu står jag här och sneglar på mig själv och kan inte riktigt fatta att det är jag vid samma ålder, ops ett år äldre, än min då fyrtioåriga mamma. Och så vet jag dessutom att hon stod där så överraskad man kan bli med en hula-hulakjol runt höfterna, en hawaiikrans runt halsen och troligen Asti Cinzano i glaset och kände sig inte alls som fyrtio. Utan yngre. Precis som jag gör nu. 
 
Och kanske tittar min elvaåriga dotter på mig nu när jag står här i min svarta skepparkeps och tar selfies med sjön och kanske tycker hon att jag håller på som en gammal med det där fast jag känner mig rätt så up to date med tekniken och den sociala mediavärlden. Själv sitter hon på bänken med sin lill-kusin och gör några musical.ly’s och skickar väl en sisådär femtio snaps (Snapchats) i minuten. Fast just det, när hon frågade mig häromdagen "Är du en influencer, mamma?" kände jag mig really cool och som en del av den här tidens grej faktiskt. Att hon känner till det uttrycket gör henne mer up to date med tidens tand än jag nånsin varit och blir så klart.
 
(null)
 
Sen är det ju det här med barn i magen. Det gör att jag känner mig så levande och frodig. (Haha, det ska jag minnas att jag uttryckte om sisådär några månader när bebis Thelin kommit ut ur magen.) IVF-processen för min del har ju inneburit att läkare har sagt "Oj, man kan inte tro att du är fyrtio inuti" och jag har skämtsamt svarat "Nej, och inte utanpå heller!" Och så har vi skrattat så hjärtligt i sterila rum. 
 
Ja, livet alltså... Kära, medelålder! Vissa saker är bara hur perfekta som helst visar det sig när tiden är inne och det är dags att falla på plats. Och då är det som nån har sagt att "Den jag trodde var jag visade sig bara vara en period i mitt liv". 
 
 M E D E L Å L D E R S ♥ H E A R T
bloggse - influencer - livet - medelålders
3

Samla ihop hjärncellerna och hålla sig självpeppande

Jag stod framför gruppen av människor som satt sig på stolarna i den stora, luftiga lokalen med de stora fönstren. Det var uppsluppet och mingelsnackandes. Vi skulle ha en arbetsdag tillsammans och jag skulle prata och presentera, leda och hålla ihop. Det var snart dags att börja, alla skulle bara få ta kaffe först. Jag tänkte på vad mycket av den här typen av saker jag gjort den senaste tiden. Presenterat och stått längst fram, varit på scenen och haft det varma, bitvis väldigt varma, strålkastarljuset på mig. Kände mig glad över det. Stolt och belåten faktiskt. Och så började jag tänka på hur det var när jag inte ens klarade av att stå hemma och borsta tänderna i badrumslampans strålkastarljus. Jag minns att jag ibland blundade framför spegeln och borstade så fort och hårt att det började blöda i mitt känsliga tandkött. Och nu stod jag alltså framför pirriga människor och fyllde mina tankar och känslor med hur det var när tandköttet blödde och det här var något jag aldrig trodde jag skulle klara av att göra igen, än mindre tycka om att göra igen. Wow, inte så bra mental träning. Nej, tvärtom. Riktigt dålig.
 
Så jag gjorde det där som jag gör ibland. En av mina bästa affirmationer vid sådana här tillfällen. Jag knackade på vänster sida på tinningen. "Vad gör du?" frågade någon på raden längst fram och när jag tittade upp såg jag att det var ett flera ögon som tittade på mig. "Jag kontaktar hjärncellerna." svarade jag utan att tänka mig för och knackade med fingrarna igen vid tinningen och liksom demonstrerade och sa "Samling!". Och så skrattade vi högt och befriande. "Man får ju ta till de knep man behöver, eller hur?" fortsatte jag och så var det dags att köra igång. Hjärncellerna var tillbaka, tankarna var peppande och jag var lugn. Sen tänkte jag inte mer på det där. Dagen gick och vi var alla nöjda och glada över den. Jag tog helg och jag kan säga att det inte har varit någon som helst ordning eller samling vid pumpen för mina hjärnceller sen dess. Dom fick ledigt dom med.
 
Så för en stund sen hörde en av sommarens medarbetare av sig. Hon skrev att hon suttit med matteboken och skulle plugga förut och att hon kom att tänka på mig och det där med hjärncellerna. "Det gick faktiskt lättare efter att jag högt sa till mig själv "Samling" och vidrörde handen vid tinningen". Haha, man vet aldrig vad som ska fastna hos någon annan, eller hur? Eller vad som sen ska dimpa ner tillbaka hos dig med den ljuva känslan av att man finns till. Man var där. Att en sån där liten grej, en till synes obetydlig sak för någon annan än mig själv, skulle hänga med någon hem och komma tillbaka några dagar senare är så väldigt roligt och faschinerande tycker jag.
 
Så bjussa mer på dina trix och egenheter och berätta när du blir inspirerad av någon. Det gjorde min dag att få höra hur min affirmation är ute och lever sitt eget liv och fixar närvaro och koncentration för någon annan. Och så blev jag påmind om hur långt jag kommit från att stå utmattningssjuk och blunda framför badrumsspegeln också. Tack för det! ♥
 
 
K N A C K I G T ♥ H E A R T
bloggse - mentalträning - utmattningssyndrom
1

Varning för högkänsligt innehåll

Jag klev in på kafeet och kände det innan jag såg det. Här var det tungt, riktigt tungt, och jag fick ett tryck över ansiktet som gjorde att jag stannade upp. Men jag förstod ganska snabbt att det inte var mitt eget, det var någon annans. Troligen hennes. 
 
(null)
 
I den sammetsröda fåtöljen, med den fina trearmade lampan, i hörnet längst in i lokalen satt min vän. En man gick förbi henne med en liten flicka som drog honom bestämt mot kakmontern. Jag såg min vän lyfta tidningen högre så att hela hennes ansikte doldes för honom. Jag log. Det var verkligen mer en sköld än något annat den där tidningen. Jag önskade mig också en sköld, kände mig så där genomskinligt hudlös och förstod att allt skulle gå in i. Men jag var tacksam över att det inte var så mycket folk här idag, det skulle bli jobbigt ändå.
       - God morgon! Jag har beställt en kaffe till dig. Sätt dig. Varför är du sen?
       - Snön, du vet. Jag körde fast. God morgon.
       Jag hängde av mig min svarta pälsjacka och hon började berättade innan jag hade satt mig. Om att tabletterna inte hjälper, att grannen fortsätter göra livet surt för henne med sin höga musik och bestämda fotsteg i hennes tak, att läkarna börjat prata i termer av diagnoser och att hon känner det som att hon hamnat hos Alice i underlandet. Hon undrade hur hon hamnade här? Och om det alltid ska vara så här? Hon sa att det kändes som att det aldrig kommer bli bättre...
       Ja, vad säger man, tänkte jag och drack lite mer av mitt kaffe. Den lilla flickan skrek till, kaffemaskinen dundrade igång, det plingade av att dörren öppnades, damerna vid bordet intill var bekymrade över kylan, bestick for i golvet med metallskärande ljud, vad var det som prasslade? 
       - Hallå, säg nått! manade hon på mig.
       - Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, svarade jag. Kanske att tabletterna visst hjälper, du är ju utanför dörren. Du är här. Att jag tycker det är strålande att läkarna vill utreda dig vidare. Du har tur. Nej, det ska inte alltid vara så här. Jag kan inte komma på en enda grej som är som den var förut. Är det nånting vi kan lita på så är det ju att allt förändras. Eller hur?
       Jag visste inte riktigt om hon lyssnade längre, hennes koncentrationsförmåga var ju rejält nedsatt och hon stirrade så där som när blicken fastnar på något, men inuti kan man vara var som helst.
       - Det där du säger. Det är bra, sa hon tyst och mjukt.
      Jag drack av mitt kaffe och kände stickningarna i benet avta.
       - Jag har tur, säger du? Det är ju ändå jävligt svårt att se. Lite väl magstarkt påstående ändå, va? Tycker du inte?
       - Kanske det, det beror väl på?
       Vi lutade oss tillbaka i de sammetslena fåtöljerna med våra kaffekoppar, tittade på varandra och log. Hennes ben blev stilla och hon slöt ögonen. Jag sa att vi skulle beställa en citronpaj och hon frågade var jag köpt pälsjackan nånstans. När trycket försvann från mitt ansikte ville jag gråta för då visste jag att ångesten, det hon kallar mörkret, lämnat henne. För en stund. Och att vi skulle prata om senaste podden med Skäringer & Mannheimer, och vad synd det är att det blivit så inne med färgen rött som ingen av oss passar i, och hur huden ska bli fläckig igen av sol och hormoner när våren kommer. Och inte alls passa med rött. Inte alls.
 
...........
 
Jag förstod väl kanske i tjugoårsåldern att alla inte alls kände av energier och stämningar på exakt samma sätt. Att jag nog hade en över medel förmåga att göra det och en stark intuition. Men oj, vad mycket jag ändå inte förstått om det högkänsliga och energistiska i mig. Det börjar ta sig och det är otroligt befriande. Oftast. Ibland inte. Det finns inte hur mycket som helst att läsa om det, det är inte det vanligaste ämnet att prata om, men vanligare i oss än man tror. Det finns ju olika grader av allt så klart. Jag är inte den högkänsligaste som finns, men tillräckligt för att få kämpa med det en del för att förstå mig själv. För att bli mer tillfreds med mig själv. Är superintresserad av att höra hur fler upplever högkänslighet. Stories och tips mottages tacksamt!
 
 
H S P ❤ H E A R T
 

bloggse - hsp - sensitivtbegåvad