Samla ihop hjärncellerna och hålla sig självpeppande

Jag stod framför gruppen av människor som satt sig på stolarna i den stora, luftiga lokalen med de stora fönstren. Det var uppsluppet och mingelsnackandes. Vi skulle ha en arbetsdag tillsammans och jag skulle prata och presentera, leda och hålla ihop. Det var snart dags att börja, alla skulle bara få ta kaffe först. Jag tänkte på vad mycket av den här typen av saker jag gjort den senaste tiden. Presenterat och stått längst fram, varit på scenen och haft det varma, bitvis väldigt varma, strålkastarljuset på mig. Kände mig glad över det. Stolt och belåten faktiskt. Och så började jag tänka på hur det var när jag inte ens klarade av att stå hemma och borsta tänderna i badrumslampans strålkastarljus. Jag minns att jag ibland blundade framför spegeln och borstade så fort och hårt att det började blöda i mitt känsliga tandkött. Och nu stod jag alltså framför pirriga människor och fyllde mina tankar och känslor med hur det var när tandköttet blödde och det här var något jag aldrig trodde jag skulle klara av att göra igen, än mindre tycka om att göra igen. Wow, inte så bra mental träning. Nej, tvärtom. Riktigt dålig.
 
Så jag gjorde det där som jag gör ibland. En av mina bästa affirmationer vid sådana här tillfällen. Jag knackade på vänster sida på tinningen. "Vad gör du?" frågade någon på raden längst fram och när jag tittade upp såg jag att det var ett flera ögon som tittade på mig. "Jag kontaktar hjärncellerna." svarade jag utan att tänka mig för och knackade med fingrarna igen vid tinningen och liksom demonstrerade och sa "Samling!". Och så skrattade vi högt och befriande. "Man får ju ta till de knep man behöver, eller hur?" fortsatte jag och så var det dags att köra igång. Hjärncellerna var tillbaka, tankarna var peppande och jag var lugn. Sen tänkte jag inte mer på det där. Dagen gick och vi var alla nöjda och glada över den. Jag tog helg och jag kan säga att det inte har varit någon som helst ordning eller samling vid pumpen för mina hjärnceller sen dess. Dom fick ledigt dom med.
 
Så för en stund sen hörde en av sommarens medarbetare av sig. Hon skrev att hon suttit med matteboken och skulle plugga förut och att hon kom att tänka på mig och det där med hjärncellerna. "Det gick faktiskt lättare efter att jag högt sa till mig själv "Samling" och vidrörde handen vid tinningen". Haha, man vet aldrig vad som ska fastna hos någon annan, eller hur? Eller vad som sen ska dimpa ner tillbaka hos dig med den ljuva känslan av att man finns till. Man var där. Att en sån där liten grej, en till synes obetydlig sak för någon annan än mig själv, skulle hänga med någon hem och komma tillbaka några dagar senare är så väldigt roligt och faschinerande tycker jag.
 
Så bjussa mer på dina trix och egenheter och berätta när du blir inspirerad av någon. Det gjorde min dag att få höra hur min affirmation är ute och lever sitt eget liv och fixar närvaro och koncentration för någon annan. Och så blev jag påmind om hur långt jag kommit från att stå utmattningssjuk och blunda framför badrumsspegeln också. Tack för det! ♥
 
 
K N A C K I G T ♥ H E A R T
bloggse - mentalträning - utmattningssyndrom
1

Varning för högkänsligt innehåll

Jag klev in på kafeet och kände det innan jag såg det. Här var det tungt, riktigt tungt, och jag fick ett tryck över ansiktet som gjorde att jag stannade upp. Men jag förstod ganska snabbt att det inte var mitt eget, det var någon annans. Troligen hennes. 
 
(null)
 
I den sammetsröda fåtöljen, med den fina trearmade lampan, i hörnet längst in i lokalen satt min vän. En man gick förbi henne med en liten flicka som drog honom bestämt mot kakmontern. Jag såg min vän lyfta tidningen högre så att hela hennes ansikte doldes för honom. Jag log. Det var verkligen mer en sköld än något annat den där tidningen. Jag önskade mig också en sköld, kände mig så där genomskinligt hudlös och förstod att allt skulle gå in i. Men jag var tacksam över att det inte var så mycket folk här idag, det skulle bli jobbigt ändå.
       - God morgon! Jag har beställt en kaffe till dig. Sätt dig. Varför är du sen?
       - Snön, du vet. Jag körde fast. God morgon.
       Jag hängde av mig min svarta pälsjacka och hon började berättade innan jag hade satt mig. Om att tabletterna inte hjälper, att grannen fortsätter göra livet surt för henne med sin höga musik och bestämda fotsteg i hennes tak, att läkarna börjat prata i termer av diagnoser och att hon känner det som att hon hamnat hos Alice i underlandet. Hon undrade hur hon hamnade här? Och om det alltid ska vara så här? Hon sa att det kändes som att det aldrig kommer bli bättre...
       Ja, vad säger man, tänkte jag och drack lite mer av mitt kaffe. Den lilla flickan skrek till, kaffemaskinen dundrade igång, det plingade av att dörren öppnades, damerna vid bordet intill var bekymrade över kylan, bestick for i golvet med metallskärande ljud, vad var det som prasslade? 
       - Hallå, säg nått! manade hon på mig.
       - Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, svarade jag. Kanske att tabletterna visst hjälper, du är ju utanför dörren. Du är här. Att jag tycker det är strålande att läkarna vill utreda dig vidare. Du har tur. Nej, det ska inte alltid vara så här. Jag kan inte komma på en enda grej som är som den var förut. Är det nånting vi kan lita på så är det ju att allt förändras. Eller hur?
       Jag visste inte riktigt om hon lyssnade längre, hennes koncentrationsförmåga var ju rejält nedsatt och hon stirrade så där som när blicken fastnar på något, men inuti kan man vara var som helst.
       - Det där du säger. Det är bra, sa hon tyst och mjukt.
      Jag drack av mitt kaffe och kände stickningarna i benet avta.
       - Jag har tur, säger du? Det är ju ändå jävligt svårt att se. Lite väl magstarkt påstående ändå, va? Tycker du inte?
       - Kanske det, det beror väl på?
       Vi lutade oss tillbaka i de sammetslena fåtöljerna med våra kaffekoppar, tittade på varandra och log. Hennes ben blev stilla och hon slöt ögonen. Jag sa att vi skulle beställa en citronpaj och hon frågade var jag köpt pälsjackan nånstans. När trycket försvann från mitt ansikte ville jag gråta för då visste jag att ångesten, det hon kallar mörkret, lämnat henne. För en stund. Och att vi skulle prata om senaste podden med Skäringer & Mannheimer, och vad synd det är att det blivit så inne med färgen rött som ingen av oss passar i, och hur huden ska bli fläckig igen av sol och hormoner när våren kommer. Och inte alls passa med rött. Inte alls.
 
...........
 
Jag förstod väl kanske i tjugoårsåldern att alla inte alls kände av energier och stämningar på exakt samma sätt. Att jag nog hade en över medel förmåga att göra det och en stark intuition. Men oj, vad mycket jag ändå inte förstått om det högkänsliga och energistiska i mig. Det börjar ta sig och det är otroligt befriande. Oftast. Ibland inte. Det finns inte hur mycket som helst att läsa om det, det är inte det vanligaste ämnet att prata om, men vanligare i oss än man tror. Det finns ju olika grader av allt så klart. Jag är inte den högkänsligaste som finns, men tillräckligt för att få kämpa med det en del för att förstå mig själv. För att bli mer tillfreds med mig själv. Är superintresserad av att höra hur fler upplever högkänslighet. Stories och tips mottages tacksamt!
 
 
H S P ❤ H E A R T
 

bloggse - hsp - sensitivtbegåvad

Alla vill ha egentid, men få vill väl egentligen möta sig själva va?

Jag satt i den svarta skinnfåtöljen hos M, min kbt-terapeut, igen och hade precis avslutat en rätt så inlevelsefull beskrivning om hur tillvaron flyter på och hur det som skaver i mig känns rätt ok ganska ofta nu förutom då det känns helt åt skogen då förstås. Och jag kvittrade om de braaiga dagarna och mumlade förbi de tunga som kom efteråt. Jag hade lagt benen i kors, tagit en snus och fnissat till. M tittade på mig. Hade hon hört vad jag sa? Varför kändes det som att något var fel? Varför förstod jag att nästa fråga skulle vara kraftfull och svida till? Hade det här varit en scen ur Homeland hade hon varit Carrie Mathisson, fast utan det bipolära, och jag hade varit den fladdriga på andra sidan förhörsbordet som trott att jag skulle komma undan. Skit också. För den mängden spionserier jag sett i mitt liv borde jag varit skickligare än så här.
     - Så du undviker dig själv igen? sa hon med ett retoriskt frågetecken på slutet.
     Det knarrade i fåtöljskinnet när jag skruvade på mig. Det knarrade ta mej tusan i kroppsskinnet också, det ville väl lämna mig och hoppa på någon annan att vara skinn åt.
     Undviker jag mig själv igen? Va? Sa hon så? Va fan? Nej, väl? Det är ju bara det att jag inte står ut med att.... Jag vill helst att... men vaddå, om jag håller mig upptagen och fokuserad... så funkar det ju... så undviker jag ju att...
      -Ja, svarade jag svettblek till slut. Tydligen. 
     Tankarna kändes yra i mig. Som om dom också letade efter vägen ut.
      -Du ska alltid ta så stora steg så fort du känner att du mår lite bättre, fortsatte hon.
     Jag log och nickade som ledsna gör och tittade ut på hustaken. Det hade slutat regnsnöa på dom. Så jag undviker mig själv igen, va? Det är verkligen två steg fram och tio miljoner tillbaka hela, hela tiden. Varför hade jag börjat springa igen? Hur hade jag kunnat glömma bort att ta ett steg i taget?  Den där jädra glömskan alltså, hur ska man minnas den? Det är precis som med PMS:en varje månad, man har glömt att den finns och fattar inte varför känslorna är som ett krig. När mensen kommer säger man "Aha, jahaaa?!" och känner ett lugn sprida sig, det är lättanden över att det fanns en förklaring till det galna trots allt. När det blir tio miljoner steg tillbaka efter två steg fram i utmattningsprocessen sprider sig inget lugn. Snarare det där ursinniga raseriet som kan kännas vid PMS.
      - Jag vill se att du klarar av att ta lite i taget. Och att du spenderar tid med dig själv.
       När jag kom hem gick jag raka vägen till min rosa yogamatta som legat på golvet precis som en vanlig matta över en vecka och lade mig i Död mans pose som det heter på yogaspråk. Och duktig flicka som jag ju är gjorde jag som jag blivit uppmanad, spenderade tid med mig själv.
      Jag tänkte på egentiden. Alla pratar om den. Man vill stjäla till sig en sovmorgon. Man vill gå en promenad utan barnvagn så man får svänga med armarna för första gången på flera månader. Man vill åka på spa, läsa en bok, shoppa på stan, träna, ta ett riktigt långt bad, prata med sin bästis i telefon, slappa i hängmattan. Det där känner man ju igen. Det finns alltid någonting som någon skulle vilja ha lite egentid till. Men man hör ju väldigt sällan någon som säger "Åhh, nu längtar jag efter att möta mig själv en stund". Alla vill ha vuxenvärldens glittrigaste valuta, men få använder väl den surt förvärvda egentiden till att verkligen umgås med sig själva, va? Till att känna sin känslor och stanna kvar i dom en stund? Att höra sina tankar och verkligen lyssna på dom? Det är väl för att alla inte har behovet kanske? Alla har inte ett murrande stresshormon som rör runt i systemet och skapar oro. Ångesten, alla har inte den som en mer eller mindre konstant känslomatta i tillvaron. Eller så har vi helt enkelt tappat det där fokuset på att må bra inuti? Har inte tid? Ytan är viktigast, den tar vi hand om först? I det ständiga bruset av måsten så hamnar kontakten med oss själva längst ner på listan eller utanför? Men hur ska man veta att det man gör på sin egentid inte är flykt då? Jag menar om det man gör ändå är något man mår bra av? Fast om man gör det för att man inte orkar stanna upp? Om man är lite orolig för det man skulle känna om man kände efter? Ja, då vet man ju... Just det, ganska självklart ändå. Måtte jag minnas det här nu.
       Ja, ungefär så där gick tankarna. Känslorna kan jag inte riktigt beskriva hur dom gick. Dom klampade mest runt som leriga stövlar på nybonat golv. Gör dom inte alltid det, så säg?
       Jag reste mig från yogamattan och märkte att jag fortfarande hade pälsjackan på mig. I köket sken solen in med sitt eftermiddagsljus så jag ställde mig i bästaste selfieljuset och knäppte av.
 
 
Vad tänker du? Känner du igen dig? Vad gör du med din egentid?  
 
S E L F I E T I D ♥ H E A R T
 
aldrigensam - bloggse - egentid - hälsa - skriva - utmattningssyndrom
1