UR ASKAN I ELDEN

Ur askan i elden... Jag har alltid tyckt om det. Hur det låter alltså, orden. Men jag hade aldrig riktigt förstått själva uttrycket tror jag. Hade du? Men så försökte jag undvika tröttheten genom att vara vaken ännu längre. Det enda jag ville var att sova, men innan man somnar blir man lugn och fylls av sina tankar och känslor, och det kunde jag bara inte stå ut med. Och när man vaknar i vargtimmen vid fyrasnåret är man komplett hudlös, allt når in eller är redan där och jobbar på sin krigföring. Den stunden bävade jag mest av allt. Och jag är i grunden sovbegåvad förstår du, sömnen är min sista utpost. Så jag förstod ju. När jag förlorade sömnen så visste jag. Men stannade ändå inte. Jag började träna mer för att motverka orkeslösheten. Jag ökade takten när jag kände att jag behövde vila. Jag sprang ärligt talat så fort jag kunde uppför backar för att bli av med dom så fort som möjligt för jag orkade inte med dom. Jag tystnade. Jag kände av så mycket i min kropp att jag stängde av. Jag stängde av! Kan du fatta det? Och att jag istället för att ta mig till lugn skruvade upp mig till rastlöshet. Och sen, långt senare, när jag då äntligen skulle börja gå ner i varv, stressa av, djupandas som en carpe diemqueen då visste jag inte längre hur nånting skulle vara eller kännas längre. Utvilad? Hur var man då? Glad? Hur kändes det nu igen? Sätta ena foten framför den andra, hur då? Laga mat? Glöm det. Mjölk? Vad har jag det till förutom i kaffet? Hur startar jag bilen? Hur kom jag hit?

Ur askan i elden - Att ha försökt lösa ett problem, men hamnat i värre belägenhet.  Eller att komma från en dålig situation till en ännu sämre.

Så jag förstår nu, på precis alla nivåer som finns att förstå något på vad det betyder. Det är typ som att tröstäta. Det är som att börja storstäda, men förlora orken när allt är framdraget till kaos överallt... Det är som att jobba 50% istället för 100% men inte prioritera bort några uppgifter. Det är som att göra flera saker samtidigt för att man inte kan koncentrera sig på en enda. Det är som att gå ut med soporna som stinker i hallen och så släpper botten halvvägs. Det är som att känna sig otillräcklig och säga ja till fler saker på att-göra-listan. Det är som att vara så trött när man får semester att man inte förmår att göra något av det där man längtat efter för man jobbade så in i helsike hårt under en väldigt lång tid för att ens kunna gå på ledigt. Det är som att tro att det man håller på med är att förverkliga sig själv, men det mesta av det visar sig vara det som trasar en sönder och samman. Det är som att fylla sitt bekräftelsebehov med sprit. Det är som att säga "Jag ska bara" och bränna ut sig.

Det är sant att du kan bli hel igen efter att du gått sönder. Men det är inte sant att du måste gå sönder för att bli hel. Och jag är rätt säker på att du känner igen dig. Eller hur?

 

Ostron och Champagne till helgen - att komma från en riktigt bra arbetsvecka och få det ännu bättre.
 

C A R E F U L ♥ H E A R T

 

1

Första arbetsveckan efter 8 månaders sjukskrivning avklarad!!!

 
Att befinna mig här, där jag är just nu, så här 8 månader från den där dagen då det som annars brunnit så yvigt och starkt i mig till slut brann ut och slocknade. Puts väck. Alltså inget kvar. Nada. Inga fler osynliga superhjälteväxlar att lägga in. Bara någon som liknade mig fanns kvar, typ. Blaskigare. Nästan genomskinlig periodvis. Jag trodde att botten var nådd och jag tänkte vanligtvis två saker 1. "Det kan inte bli värre än så här i alla fall" och 2. "Nu vänder det". Men det skulle bli värre. Och nog skulle det vända alltid, men inte på det sätt som jag menade. Inte uppåt. Utan neråt. Det var nu som vägen till botten började på riktigt. Och mörkret. Att möta mig själv där. Ja, fy fan. Det var det svåraste. Är fortfarande det svåraste. Är väl alltid det svåraste att möta sig själv oavsett vad, va?  
 
Så där jag befinner mig idag. Det är inget annat än befrielse. Ljuvligt. Lätt. Ljust. Ta på dig solglasögonen, så ljust är det. Jag är ny. Till och med min KBT-terapeut säger det. Jag berättade för henne att jag upplevt flygrädsla och ångest som jag inte gjort tidigare nu när jag flög till Grekland och att jag kopplade det till att jag blivit svagare, att det kanske var mer än jag klarade av egentligen? Men hon såg så där obeveklig ut som hon gör ibland och sa att det var mer troligt att det berodde på att jag är starkare. Nyfikenheten i mig visste inga gränser för hur hon skulle kunna få ihop det. Hon tog mig tillbaka till den där dagen då jag brann ut, till månaderna, rent av åren, av mjölksyra och kvicksand dessförinnan, till de mörka månaderna där allt bara gick djupare och neråt, till veckan då jag började känna lust igen, vilja igen, känna kapaciten i mig växa igen. Hon gjorde mig medveten om alla nya strategier jag skaffat mig, i ord och tankar så klart men framförallt i handling. Och så nu. Nuet. "När vi blir föräldrar upplever vi ofta mer ångest och oro. Vi har fått mer att förlora. Vi vill vara med. Nu har du ju inte fött barn i år, men det du varit igenom hittills det här året kan liknas vid det tycker jag. Det är en slags födsel. Du är ny (där sa hon det, och hon sa det innan jag hade hunnit gå på, yvigt och stort, om hur nytt det känns i mig) Du vill vara med. Och jag tror ärligt talat att det bara spritter i dig av att få vara ny och pröva dina vingar. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att flygrädslan och ångesten berodde på det."
 
Så alltså, att befinna mig där jag är nu. Jag har gjort min första arbetsvecka efter 8 månaders sjukskrivning. Jag har börjat på mitt nya jobb. Imorgon är jag där igen. Jag längtar, längtar, längtar!! Och den här milstolpen står för så otroligt mycket inser jag nu. För att jag jobbar igen betyder att jag tagit mig en bra bit från noll. Från botten. Du vet, jag klarade nästan ingenting en lång period. Gå upp på morgonen - äta - borsta tänderna - klä på mig - ligga i soffan - äta igen - klä av mig - gå och lägga mig - börja om. Där var jag ett bra tag. Det är det jag kallar nästan ingenting. (Botten kallar jag bara botten än så länge.) Och dom där mest grundläggande sakerna gjorde jag med mycket, mycket större ansträngning än när jag går till jobbet imorgon. Herregud, jag dansar hela vägen till jobbet och hem igen. Sen vilar jag. Jag skriver. Och läser. Sen kommer Smilla hem från sin första dag i årskurs fyra och jag ska steka ägg till henne, vi ska babbla och chilla, vi ska handla och laga mat. Sen kommer Sebastian hem. Vi äter middag. Vi pratar om dagen, det bästa med den hittills. Sen har Smilla sin första taekwondoträningen för den här terminen. Kl 20.00 börjar nya säsongen av Idol. Vardag. Livet. Jag är här igen.
 
 
N Y ♥ H E A R T

En prestationsprinsessas EKG del 2

"Jag har en tid hos kardiologen nu halv tio". Jag lutade mig in med nästan hela överkroppen i centralkassan på Västerviks sjukhus. Jag kände hur det nöp till i magköttet som klämdes åt mellan disken och mig. Pojken inne i kassan reagerade inte något extra på mitt eventuella intrång i hans kur. "Personnummer?" frågade han på en ljudnivå där man kan ana att någon har sagt något. Det var lika bra att hänga kvar. Han knapprade in mitt personnummer i takt med att jag sa det. Ovanligt, tänkte jag. Lite coolt. "Du ska till medicinkliniken" sa han förmodligen. Jag lutade mig några centimeter närmare och vinklade ena örat mot honom för att öka mina chanser att höra och hans chanser att förstå att ha skulle upprepa sig. Men inget mer kom. Han bara tittade på mig. Och då såg jag det. Han var verkligen helt ointresserad av den här stunden med mig. Under tiden jag drog mig tillbaka från hans kur hann jag tänka att det är gåta hur han får behålla sitt jobb, att hans grej är personnummerdelen i mötet med patienterna. Alltid nått. Att han lika gärna kunde ha varit en automat. Det hade nästan varit bättre.
Jag tröttnade, vanligt tröttnade och utmattningströttnade på situationen, så jag sket i att ta nått som helst mer ansvar och mumlade "jag hittar nog" och så gick till medicinavdelningen på första försöket.
 
 
 
 
Det var sex månader sedan jag fick höra "Du har en avvikelse på ekg:t. Det är något som inte stämmer på vänstra sidan av hjärtat. Det ser ut som blockeringar. Jag är ingen specialist och det är nog absolut ingen fara, men jag skickar detta till kardiologen i Västervik som får bedöma om dom vill träffa dig." Allt efter "Det är något som inte stämmer.." hörde jag som genom en burk. Jag minns hur det började susa och trycka i öronen så resten av repliken är tagen från en ganska burkig stund med min allmänläkare.
 
Jag hann knappt dra loss min nummerlapp innan jag låg på britsen i undersökningsrummet med ekg-sladdarna fastklistrade på bröstkorgen. Den enda belysningen i rummet kom från monitorn. Dämpat. Lugnt och Skönt. Sköterskan bad om mitt personnummer och knapprade in det med pekfingervalsen. Bad mig upprepa de fyra sista. "Vi tar ekg:t här sen ska vi byta rum där du får träffa läkaren och göra ultraljudet." Jag svarade inget. Jag hade fullt ös i huvudet med tankar som började med "Tänk om..." 
 
I det andra, nästan identiska, undersökningsrummet var det samma dämpade belysning och likadana ekg-sladdar fastklistrade på bröstkorgen. Läkaren kom. Vi hälsade och han frågade alla frågorna igen som de andra läkarna gjort vid de förra besöket. När besvären kom? Hur det känns just nu? Hur ont det gör på en skala 1-10? Hur känns det när jag tränar? Du fick ju jättefina resultat på arbetsekg:t sist. TACK. Röker du? Snusar du? Hur är din relation till alkohol? Bra. Vad betyder det? Vad menar du? Hur ofta dricker du? Nån gång i månaden. Ibland flera gånger i veckan. En sommarvecka som nu till exempel då kanske jag tar ett glas vid tre middagar och... Ok, bra. Det är bra. Jag sa ju det.
 
Ultraljudet liknade så mycket det jag fick göra med Smilla i magen. Det rörde sig. Det var en del av mig. Det var liksom samma fascinerade känsla "Finns det där inuti mig? Är det där mitt hjärta?" Kardiologen mätte och grejade hur mycket som helst. Lyssnade, spelade in ljudsekvenser, mätte igen och igen. Jag försökte koncentrera mig på monitorn, men det ekade i huvudet på mig och jag gav efter "Tänk om det är nått allvarligt... Tänk om jag har ett hjärtfel där nånstans... Tänk om jag har belastat mitt hjärta så tungt att... Tänk om det jag tagit för vanliga, inte så farliga, stresssymptom ändå visar sig vara... något att oroa sig för... Tänk om jag är den största idioten i mannaminne... skulle inte förvåna mig. Idiot. Det förvånar mig inte längre. Tänk om..." Han var klar och bad mig klä på mig så skulle vi strax gå genom resultaten.
 
"Ok, nu har jag undersökt ditt hjärta mycket grundligt, Mia. Och jag hittar inget hjärtfel. Och jag utesluter att dina symptom beror på kärlkramp. Och jag utesluter också att dina symptom eller avikelse på ekg:t har något samband med din pappa. Du har ett mycket starkt hjärta."
 
"Så det är fortfarande en avvikelse?"
 
"Ja, det är det. Den är ovanlig. Eller framförallt är den ovanlig att ha om man inte har ett hjärtfel som den beror på. Man kan säga så här, att signalen ska gå via kraftledningen in i hjärtat, men kraftledningen har gått sönder så den tar sig in via en muskel på vänster sida istället. Och det går bra. Det är ovanligt. Men det går bra, den kan göra det. Det är inget vi åtgärdar. Du kan ha det så."
 
"Varför har kraftledingen gått sönder?"
 
"Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på."
 
"Ok. Jag får ha det så."
 
"Det är mycket som manifesterar sig i din bröstkorg och med tanke på din sjukskrivning är det något du ska lyssna på. Vi har mycket muskler och nerver i bröstkorgen, men det finns inget hjärtfel. Ingen kärlkramp. Det du upplever kommer inte från hjärtat. Skulle det bli värre får du höra av dig till din läkare igen. Nu ska du bara leva livet som vanligt."
 
Jag var så fjäderlätt när jag lämnade medicinavdelningen, svishade förbi centralkassan och såg en äldre kvinna halvt inne i kuren hos pojken. Jag log och sen var det som att hjärnan var på repeat hela vägen hem:
 
Jag har ett starkt hjärta.
Nu ska jag bara leva livet som vanligt.
Tack gode gud.
 
 
E K G ♥ H E A R T
 
 
1