Flickan och Evigheten

Jag greppade tag i bordets kanter med båda händerna. Klämde så knogarna vitnade och medan diskussionen ökade i kraft i rummet såg jag på mina händer och tänkte att det ser nästan onaturligt ut med dom där kullarna som sticker upp, som att handen liksom kröker sig. Jag rätade på mig så bröstkorgen fick mer space och zoomade tillbaks till mötet jag satt på.  Det var mot slutet nu. Bara lite till. Kom igen! Men jag hann inte. Yrseln och illamåendet kom inslungades hand i hand. Den ene anlände vid naveltrakten, den andre rakt uppifrån och tog känseln i halva ansiktet. Jag nöp ännu lite hårdare i bordskanterna. Mötet avslutades. Jag släppte taget. Och hann tänka den där tanken och känna den där håglösheten som hör den till. Nästa möte var redan här. Ladda om. Lite till. Vita knogar skulle det bli mer av den här dagen. 
 
(null)
 
Jag är rätt säker på att du också känt den där känslan och tänkt den där tanken. De kommer när nånting pissigt händer. Till exempel när barnen har kolik vecka ut och vecka in, när du förfryser dina fingrar och tår, när du sjunker ner i de djupa ångestsvackorna, i långa regnperioder, i långsamma bilköer eller när hjärtat krossas och brister. Du kanske vänder blicken mot himlen, slår händerna för ansiktet, stirrar blint ut i tomma intet eller trycker handflatorna i en bordskant tills knogarna vitnar och så tänker du "Ska det alltid vara så här?". Du kan inte ens fantisera om hur det känns när det inte känns eller är just precis så där som det är just då. Inget ljus. Ingen öppning. Ingen fallucka i golvet. Man faller bara fritt i den bottenlösa evighetskänslan. Men svaret på frågan "Ska det alltid vara så här?" när det gäller den här typen av tillstånd är ju osvikligt "Nej". Men den insikten hjälper förstås föga i evighetstillståndet. Den hjälper möjligtvis sen. När din vän plötsligt utbrister "Ska det alltid vara så här?" och du instinktivt vet precis vad svaret på den förtvivlan är. Då hjälper den. Inte din vän. Men dig. 
 
Den uppmärksamme alternativt högkänslige kunde nog ana att det var nått med mig den där gången på det lite stormiga mötet. Men de allra flesta skulle nog säga "Jaha, nä jag märkte ingenting!". 
 
 
E V I G A ♥ H E A R T
 
1

Saker du borde skita i för att inte bränna ut dig

Först och främst ska du få veta en branschhemlighet - Det är inte värt det!! Skriv det på en post-it, skriv det med ditt läppstift på fönsterrutan, framkalla en kylskåpsmagnet, köp en stjärna i himlen. Gör vad du kan! Men glöm det inte.
 
 
Jag tror de flesta av oss som är eller varit utbrända hade valt annorlunda. Om vi fick gå tillbaka till en stund då vi fortfarande kunde påverka då tror jag att de flesta av oss hade sagt -Nej, tack! till möjligheten att bli utbränd. Jag hade det i alla fall. Jag hade absolut valt att missa upplevelsen av att inte fungera i hjärnan eller kroppen. Jag hade valt bort hjärtklappningar, ångest, oro, sorg, domningar i ansikte och armar, att inte kunna minnas eller känna nånting alternativt vissa dagar fastna och känna allt. Jag hade valt bort upplevelsen att inte veta hur länge min koncentrationsförmåga håller idag, hur mycket energi jag kan göra av med genom att handla på Ica om jag senare måste ha kvar energi för att orka hämta barn på skolan och gå ut med hunden?
 
 Den här upplevelsen att vara utbränd ska jag så klart klara mig igenom och växa av, men jag hade gladeligen klarat mig utan den.  
 
Häromdagen ramlade jag över Ida Östenssons krönika "Saker jag skiter i för att inte bränna ut mig" och blev inspirerad, hon skriver så bra tycker jag. Och här nedan har jag skrivit ihop en lista med förslag på saker att skita i både för dig och mig.
 
Förslag på saker att skita i för att inte bränna ut sig:
  • Vad andra tycker om dig.
  • Att hålla flödet på sociala medier vid fylligt liv med dagliga uppdateringar.
  • Att det ligger dammråttor här och var.
  • Att ha den hälsosammaste och trendigaste veckomatsedeln när det ändå är köttbullar, blodpudding och makaroner som räddar veckan och alla du följer på instagram egentligen också äter det.
  • Att skaffa sig det dom kallar Beachkroppen 2018. Kroppshetsen överlag, skit alltid i den oavsett vad.
  • Att ta på sig ansvaret för att alla har en heeelt fantastisk kväll.
  • Att vara omtyckt av precis alla.
  • Att vara så fruktansvärt duktig och klanderfri.
  • Att se Robocop med Joel Kinnaman, den är verkligen inte bra.
  • Att leva upp till ideal och principer som inte går ut på att hålla dig självälskad, lugn och trygg. 
  • Att ta med jobbet hem, i tanke eller i dataform.
  • Att känna dåligt samvete för att du inte hinner eller orka höra av dig till alla du skulle önska.
  • Att tvätta bilen.
  • Mr Trump´s uttalande om att han är ett "stabilt geni" som svar på oron kring hans psykiska hälsa.
  • Att jobba om du är sjuk.
  • Att hålla skenet uppe. Att hålla modet uppe är en sak, men skenet - det bedrar så lätt.
  • Debattera om vem som hade rätt, vem som är tröttast, vem som jobbade hårdast idag och förtjänar att slippa gå ut med soporna.
Och en sak som jag för tillfället skiter i och som gör riktigt stor skillnad för mig:
  • Jag skiter i att ha olika kläder på jobbet varje dag! Jag har två outfits jag varvar mellan som fått bli en slags jobbkostym. Skitbra och stressfritt. Älskar att inte hålla på med klädbyten, missnöjda tankar och höjden av slöseri med tid och energi.
 
 
 Vad skiter du i?
 
W E C A N T D O I T ♥ H E A R T
blogg - bloggse - hälsa - psykiskohälsa - utbränd - utmattningssyndrom - wecantdoit
12

2017 - Wrap up

Mina best nine från Instagram. Finsidan. 
 
(null)
 
Det är med blandade känslor och kraftig bihåleinflammation jag summerar mitt 2017. De senaste dagarna har det florerat olika slags årssummeringar i bloggar, på fb och instagram och jag har nyfiket kikat in på alla andras samtidigt som det knytit sig i magen när jag tänkt på min egen. Den här tiden ifjol tycktes världen utanför min egen vara så skimrande och kraftfull, alla verkade orka med och ta i lite extra så de riktigt kiknande av skratt. Det var som att alla utanför min egen värld levde livet som Mandelmanns. Fnissiga, tacksamma livsnjutare som befann sig enbart i nuet. Jag befann mig i ett slags vacuum av ångest, orkeslöshet, tomhet, ledsenhet, känslobortfall, tryck över bröstet, minnesförluster, afasi, krampaktigt ihophållen och sluten.  Jag letade efter min osynliga och berömda sista växel, men den var borta. Redan använd. Sånt som jag kände var inget man sträckte näven i vädret och fick sig en high five för direkt. Nej, det jag upplevde skulle man ju helst inte prata om. Och skulle man det, skulle det vara som en stark björnhona eller med svidande humor som en blek kopia av Tabita. Men det fanns inget av det i mig. Ingen björnhona. Ingen Tabita. En blek kopia av mig själv fanns det nog.
 
Jag var rädd som när jag var liten och började förstå att det fanns tjuvar och krig. Rädd att jag aldrig skulle bli mig lik igen, och jag förbannade mig själv ett bra tag för att jag varit så riskvillig med mig själv. Men nu är jag inte alls (inte alltid i alla fall) så rädd längre utan jag tänker att kanske är det så att jag aldrig blir mig lik igen och att det faktiskt är det som är själva poängen med att falla pladask och sedan resa sig igen, att vi ska vara smarta nog att lämna det som fick oss på fall där nere på backen eller nergrävt i den. Att hela meningen är att bli sig olik. Att vara ny på så många sätt det är möjligt när man reser sig igen? 
 
Vad hade jag inte räknat med 2017?
  • Jag hade så klart inte räknat med att bli sjuk i utmattningssyndrom.
  • Jag hade inte räknat med att fortfarande vara deltidssjukskriven när året var slut.
  • Jag räknade inte heller med att jag skulle bli erbjuden en ny tjänst mitt i allt. Jisses, vilken grej! Vad stolt jag är över det uppdraget och förtroendet. Och tacksam över mitt mod att tacka ja.
  • Jag räknade inte med diskbråck och att behöva hänga på Sebastians rygg till och från badrummet i två veckor..
  • Och jag räknade inte med att få reda på att jag har en ovanlig avvikelse på hjärtat för en människa utan hjärtfel, men i övrigt ett starkt och lagom stort hjärta. Det sista hade jag nog räknat med i och för sig.
  • Jag räknade inte med att börja gilla Irish Coffee.
 
Saker jag önskade göra mer av eller för första gången 2017 - och faktiskt gjorde!
  • Jag köpte en ny kamera och började fota igen.
  • Jag började skriva igen!
  • Jag utbildade mig till Diplomerad coach vilket känns ganska otroligt så här i efterhand, men det var rehabiliterande på så många vis och precis vad jag behövde. Här stötte jag på mitt sanna jag efter jag vet inte hur lång tid vi varit isär? Det var ett kärt återseende i alla fall.
  • "Kanske börja blogga? Om jag vågar". Exakt så skrev jag på min visionboard för 2017. Och jag gjorde det, haha!
  • Började med Yinyoga
  • Började sjunga i kör
  • Jag fyllde 40 år!
  • Tatuerade en svala på underarmen
  • Köpte kläder i annan färg än svart, den gula blusen till exempel.
 
 
 
 
Vilka resor gjorde jag?
 
G R E K L A N D
Jag och syrran reste ju till Korfu på det vi kallade vår Healingweek. Det var på den här resan jag fick höra orden "Sometimes in life you make it too difficult. You just have to ask" levererade av hotelldirektören Spiros i hotellets extremt nedkylda lobby med vita skinnmöbler och bord med marmorskivor. Det var istid inomhus och Luciferhettan utomhus. Den här stunden föregicks av syrrans otäcka blodsockerfall och historien om batteriet till hennes blodsockermätare som aldrig kom → Undret på andra våningen. I blodsockerfallet engagerade jag hotelldirektören att leta genom hotellets apparater efter batteriet vi behövde och så satt vi där i lobbyn, jag och Spiros, och han hällde ut en massa olika batterier på bordet som värsta kriminalaren. Och det var när jag lutade mig tillbaka i skinnfåtöljen med rätt batteri i min hand som Spiros skulle leverera visdomsorden till mig. Uppenbart för att belysa en oförmåga hos mig och för att höja sin egen förträfflighet att lösa saker och ting. Där och då ville jag bara slänga honom i Luciferhettan, men jag var så lättad över batteriet och ville inte sabba stämningen. Och det var så sant som det var sagt, sometimes I make it too difficult. Tänk, man vet aldrig vilka budbärare Universum väljer till en. 
 
 
 
Ö S T E R L E N
Sebastian tog med mig till underbara Österlen för att fira mina 40 livsdugliga år. Underbara, lugna och mysiga dagar! 
 
 
 
H ö g a  K u s t e n
Jag och Smilla tillbringade hela två veckor med mina syskon med familjer hemma i Höga kusten. Här startade vi hennes sommarlov. Älskar Höga kusten och att vara nära dom som älskar mig blodsbandstvunget och frivilligt villkorslöst. Klickade i Västernorrland på Hemnet en gång faktiskt.
 
(null)
 
 
S T Ö T E N alldeles nyss över jul
     
(null)
 
 
Så vad vet jag nu som jag inte visste när året började?
  • Att det härjar förskräckligt mycket okunskap, fördomar och kanske något som liknar ointresse fast egentligen handlar om oförståelse kring utmattning.
  • Att man har större nytta av att ta ansvar för sina egna känslor än andras.
  • Att inga prestationer i världen är värda att gå sönder för.
  • Att min man lever jämställdheten helt naturligt och självklart medan jag verkar vara en feministisk martyr och får kämpa  mer. 
  • Att vägen framåt leder inåt. Eller tvärtom. 
 
Något jag ångrar 2017?
Nej, inget sånt. I never lose, I win or learn numera.
 
Vilka blir 2018 års nyårslöften då?
Jag tror inte jag ska lova så mycket utan bara dream big, inte låta känslorna stanna i bröstet och gå på yinyoga så ofta som möjligt!
 
 
2 0 1 7 ♥ H E A R T

2017 - bestnine - personligutveckling - reflektion - skriva - årssummering
2