Den förrädiska självpeppen!

Hur är det att fastna i förnekelse? Den som handlar om att låtsas som att allt är bra, att intala sig att det inte är något konstigt alls, alla andra orkar ju, jag behöver ingen hjälp. Alla andra har ju tusen järn i elden plus instagram, facebook, twitter och snapchat där dom kan visa upp och promota sina livfulla och intressanta liv. Alla andra festar ju i dagarna två fast dom har småbarn hemma, sjuk press från jobbet och ett trassligt inre liv rent generellt. Det verkar så lätt och beundransvärt ju.
 
Hur det känns? När man sjunker djupare ner i självbedrägeriets gyttjepöl som har ett tjockt cementlager skuld där längst ner och som stelnar på en hundradels sekund när du når botten? Skulden förlamar kan jag tala om. Här kan du fastna riktigt länge. Jag hörde om en som aldrig tog sig upp. En skröna säkert? En skräckhistoria för utmattningssjuka?
 
Varför i hela friden hamnar man där? 
Är det för att vi köper bilden av att vara oövervinnerliga och alltid så skinande glada och starka? För att man först har så gott om tid på sig att dölja det som inte syns så uppenbart? Det som inte syns för att vi är så otränade på att se och lyssna på det sättet. På varandra. På oss själva. Men det finns där. Det syns visst. Är det för att vi sett dom där broderade tavlorna som barn? "Ensam är stark", "Älska mig mest när jag förtjänar det minst" osv. Är det för att vi såg hur de vuxna gjorde? För att vår tids ideal skvalade skrikhögt från tjocktv:n och vila var silver, arbeta i sitt anletes svett var guld? Och jag undrar jag, om självaste Gud verkligen vilade på den sjunde dagen? Eller om hen egentligen var sjukskriven för utmattning fast lät oss tro att hen var ledig enligt schema?
 
 
I mitt barndomskök hängde det en tavla i beige keramik. Det stod "Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen." Tunga steg i trappen. Där kom min mor, lilla mor, med de tyngsta stegen jag fortfarande sett, känt och hört i mitt liv. I varsin hand hängde fullproppade påsar från den lilla icabutiken i byn. Hon lagade mat till oss. Själv tog hon en filtallrik. Hon gick och la sig. Migrän. Sen vakna vid fyra och kliva upp kl fem och göra sitt jobb som hon gjorde så bra. Var så uppskattad och efterfrågad. Den som alltid gjorde det lilla extra. Alltid ställde upp. Var allas klippa utom sin egen.
 
Det fanns inget litet med min mor. Inget alls. Men det som var så stort var väl ändå för tungt att bära på det där sättet? Jag såg henne i fönstret när jag gick över vår parkering från bilen till huset för något år sedan. Jag hajade till och undrade vad hon gjorde här hos oss nu, hon är ingen som bara dyker upp? Och sen fattade jag att det var mig själv jag såg speglas där i fönstret så klart. Påsarna som hängde i mina händer och förlängde armarna ner till fotknölarna, lätt framåtlutad hållning med böjt huvud, blicken ner i marken, tunga steg i gruset. Tankarna som sammanbitet manade på mig att ta nästa steg, och nästa och nästa.
 
Där var den. Den förrädiska självpeppen. Då stålmannenmärket på bröstet börjat svida och bränna och blekna för varje tvätt. Men jag vägrade tro att det liksom bara var en gnuggis. Bara lite till, kom igen! Men strax efter det där så nådde mina fötter botten i gyttjepölen och jag klev inte upp på mycket länge.
 
Så kan den förrädiska självpeppen se ut. Och kännas. Se dig omkring så märker du. Släpp dom där astunga påsarna innan dina fötter når botten av gyttjepölen och cementen stelnar och du står förlamad i skuld. All skuld du nånsin känt känner du då. Om du överhuvudtaget har några känslor att känna i den stunden i och för sig. De kan nämligen ha blivit till cement dom också. Högt pris för att man inte mår så himmelskt bra alla dagar men inte vågar visa det. Högt pris för att låta förnekelsen göda den fina fasaden av någon du egentligen inte är. Högt pris för att köpa den skeva och idiotiska bilden av att vara oövervinnerlig, eller hur?
 
O Ö V E R V I N N E R L I G ♥ H E A R T


aldrigensam - bloggse - högtpris - psykiskohälsa - utmattningssyndrom - villfarelser - vägraväggen

På den tredje dagen fortfarande inte uppstånden från det mörka

In och ut ur sömnen.
Någon sekund av mjukaste balsam innan oron sprider sig. 
Den griper tag.
Belamrar och tar över. 
Du äger inte din dag längre.
 
Det är dag tre.
Och du trodde det skulle vara över. 
Rastlösheten. Oron. Ångesten.
Du trodde det skulle ha lättat nu.
Trycket. Yrseln. Mörkret.
 
Du äter flingor och mjölk till frukost, lunch och middag. 
Du längtar tills du sover igen.
Ingen vill väl vara vaken under sin operation? Alla vill helst sova. Vara sövd. 
Så är det med det här också. 
 
Om jag blir rädd när det blir så här?
Nej. Inte rädd. Bara ledsen.
 
Om jag känner mig misslyckad?
Nej. Bara ledsen. Att man frågar så säger en del. Inte om mig. Men om all oförståelse. Om våra normer och ideal. Om bristen på vänlighet och kunskap. Det gör mig rädd.
 
Om jag önskar att det inte behövde vara så här?
Ja. Fast det är en dum önskan för den förlänger och förstärker bara hur det är just nu. Den gör att jag känner mig misslyckad.
 
Och jag vet ju, imorgon kan det vara över för den här gången. Imorgon kanske jag gör saker som jag inte trodde var möjliga idag. Men så är det väl för oss alla egentligen? Eller hur? Och ingen behöver känna sig så rädd eller misslyckad för det. Inte ledsen heller. Det är bara så det är. Det är bara det att oron, ångesten och det tunga, mörka som fördunklar allt gör det så svårt att tro på. Svårt att minnas hur det kändes alldeles nyss.
 
Men snart är jag där igen.
Förnuftet säger så.
Allt jag vet och känner till säger så.
Det är bara det att jag inte kan känna det just nu.
 
 
D A G T R E ♥ H E A R T
bloggse - psykiskohälsa - utmattningssyndrom - ångest

Samla ihop hjärncellerna och hålla sig självpeppande

Jag stod framför gruppen av människor som satt sig på stolarna i den stora, luftiga lokalen med de stora fönstren. Det var uppsluppet och mingelsnackandes. Vi skulle ha en arbetsdag tillsammans och jag skulle prata och presentera, leda och hålla ihop. Det var snart dags att börja, alla skulle bara få ta kaffe först. Jag tänkte på vad mycket av den här typen av saker jag gjort den senaste tiden. Presenterat och stått längst fram, varit på scenen och haft det varma, bitvis väldigt varma, strålkastarljuset på mig. Kände mig glad över det. Stolt och belåten faktiskt. Och så började jag tänka på hur det var när jag inte ens klarade av att stå hemma och borsta tänderna i badrumslampans strålkastarljus. Jag minns att jag ibland blundade framför spegeln och borstade så fort och hårt att det började blöda i mitt känsliga tandkött. Och nu stod jag alltså framför pirriga människor och fyllde mina tankar och känslor med hur det var när tandköttet blödde och det här var något jag aldrig trodde jag skulle klara av att göra igen, än mindre tycka om att göra igen. Wow, inte så bra mental träning. Nej, tvärtom. Riktigt dålig.
 
Så jag gjorde det där som jag gör ibland. En av mina bästa affirmationer vid sådana här tillfällen. Jag knackade på vänster sida på tinningen. "Vad gör du?" frågade någon på raden längst fram och när jag tittade upp såg jag att det var ett flera ögon som tittade på mig. "Jag kontaktar hjärncellerna." svarade jag utan att tänka mig för och knackade med fingrarna igen vid tinningen och liksom demonstrerade och sa "Samling!". Och så skrattade vi högt och befriande. "Man får ju ta till de knep man behöver, eller hur?" fortsatte jag och så var det dags att köra igång. Hjärncellerna var tillbaka, tankarna var peppande och jag var lugn. Sen tänkte jag inte mer på det där. Dagen gick och vi var alla nöjda och glada över den. Jag tog helg och jag kan säga att det inte har varit någon som helst ordning eller samling vid pumpen för mina hjärnceller sen dess. Dom fick ledigt dom med.
 
Så för en stund sen hörde en av sommarens medarbetare av sig. Hon skrev att hon suttit med matteboken och skulle plugga förut och att hon kom att tänka på mig och det där med hjärncellerna. "Det gick faktiskt lättare efter att jag högt sa till mig själv "Samling" och vidrörde handen vid tinningen". Haha, man vet aldrig vad som ska fastna hos någon annan, eller hur? Eller vad som sen ska dimpa ner tillbaka hos dig med den ljuva känslan av att man finns till. Man var där. Att en sån där liten grej, en till synes obetydlig sak för någon annan än mig själv, skulle hänga med någon hem och komma tillbaka några dagar senare är så väldigt roligt och faschinerande tycker jag.
 
Så bjussa mer på dina trix och egenheter och berätta när du blir inspirerad av någon. Det gjorde min dag att få höra hur min affirmation är ute och lever sitt eget liv och fixar närvaro och koncentration för någon annan. Och så blev jag påmind om hur långt jag kommit från att stå utmattningssjuk och blunda framför badrumsspegeln också. Tack för det! ♥
 
 
K N A C K I G T ♥ H E A R T
bloggse - mentalträning - utmattningssyndrom
1