Måndag: Surglor och småäter

"Dags att kravla sig upp?", hör jag.
"Dags att kliva ur den där morgonrocken med barnkräk på nu, va?", hör jag också.
"Ta en dusch nu och ta dig ut!", jag hör den tydliga nu-räcker-det-tonen och ryser.
"Nu har du varit lat och låg så det räcker, hörrö!" kacklar någon som snarare söker de andras skratt än att nå fram till mig låter det som.
     Dom är igång. I min hjärna. Dom peppiga hjärncellerna aka hurtbullarna har en konferens som handlar om mig. Det är så jädra irriterande.
 
(null)
 
     Det är visserligen sant att jag varit insvept i min morgonrock sedan några dagar tillbaka. Och den är full med barnkräk, det är också sant. Jag har inte tagit mig ut i friska luften på tre dagar förutom en nödutryckning för att köpa spaghetti och parmesanost i lördags. Jag har känt mig sjukligt trött och hade nog sagt "jag tror jag håller på att bli sjuk" om jag inte innerst inne förstått vad som hände och varför. Jag har fått sova hela förmiddagarna i helgen. Sebastians förtjänst. Och ja, hela nätterna också. Abbes förtjänst. Jag har sovit jättemycket och ändå vaknat trött. Och irriterad.
     Det är som att jag sitter i en öronlappsfåtölj i ett hörn inuti mig själv och surglor. Jag surglor på den där konferensen som pågår. Någon av de hurtiga står så handlingskraftigt vid stora tavlan som om hon höll i en utbildning i mental träning för mig, fast som en sån konsult man inte tycker bottnar riktigt utan är mer som floskelmaskin, och skriver ord som Kom igen! Heja dig! Du kan om du vill! Men ser du, N E J. Jag kan inte om jag vill. Om jag vill för mycket så kan jag inte mer!!!! Jag gjorde en massa saker jag ville förra veckan och se på mig nu. Titta då! Jag är överkokt. Sladdrig. Överbelastad. Och jag svarar inte bra på hurtiga uttryck och hejarop nu, ok!
     Vad hände? undrar du. Vad hände förra veckan som gjorde att jag hamnade i öronlappsfåtöljen och började surglo? Ja du, bara vanlig vardag för vem som helst tror jag. En till synes helt vanlig "Jag kan om jag vill"-vecka som egentligen var "Jag gör vad jag vill utan att känna efter"-vecka som hade det nätta priset av tre dygn i morgonrocken när helgen kom. Så jäkla dyrt.
     Men jag vet vad jag missade. Jag vet det nog mycket väl till och med, men det orkar jag inte ta nu, det får bli ett annat inlägg. Nu gäller det att visa lite klokhet och ta smarta beslut för att ta mig upp ur öronlappsfåtöljen och morgonrocken på bästa sätt så småningom.
 
Måndagens mantra:
"När det är så ursinnigt svårt att veta priset för mina ansträngningar, även det som inte upplevs som ansträngningar eller ens kallas så, låter jag hjärnan vila från hejarop idag, kroppen får slippa allt annat än att andas och gå fram och tillbaka till skafferiet när än den känner för det, hjärtat får slå lugna och melodiska slag, mina ögon får blunda så mycket dom vill eller slötitta på Netflix om det behagar".
 
 
 
 M A N T R A ♥ H E A R T
balans - kännin - kännut - mantra - måndag - utmattningssyndrom - vardag - vardagsgalen
1