Att vakna är det värsta

(null)
 
 
Att vakna är det värsta.
Näst efter att lägga sig på kvällen. 
Näst efter att inte vilja nånting.
Näst efter att inte känna nånting.
Näst efter att känna allt.
Näst efter att leta efter goda skäl.
Näst efter att inte hitta några.
Näst efter när telefonen ringer.
Näst efter när någon ber mig var med på något och säger "Men du behöver inte göra någonting" när jag svarat "Jag orkar inte."
Näst efter att tiden går. Och går. Och går.
Näst efter att jag inte tar mig nånstans. 
Näst efter att känna att det fladdrar till i bröstet.
Näst efter rädslan för att det ska stanna kvar igen.
Näst efter att måsta ta mig upp. Ur sängen och ur det här.
Näst efter glappet mellan den som jag vet att jag är och där jag befinner mig nu.
Näst efter att leta efter svaret på frågan "Hur mår du?".
Näst efter att bli kallad en trend. 
Näst efter all okunskap.
Näst efter allt ointresse.
Näst efter försäkringskassan.
Näst efter att allt vi planerat bara försvann.
Näst efter att inte se hur det ska bli.
Näst efter att förstå det logiska med att all stress för framtiden och all frustration för att det  är som det är just nu inte läker mig utan gör mig sämre. 
Näst efter rädslan att aldrig bli mig lik igen.
Näst efter ångesten.
Näst efter ångesten.
Näst efter ångesten.
Allt som bara skaver. 
 
 Näst efter det, är att vakna det allra, allra värsta.
Då jag minns och känner allt i ett enda skriande ögonblick.
 
Då är det som värst.
 
 
.........
 
 
Jag har skrivit mycket om utmattning och psykisk ohälsa, men mina små dikter har jag inte varit så generös med för dom har känts personliga och nära på ett plan som jag inte varit redo att dela med mig av. Men nu. Nu släpper jag taget om dom. En efter en. Fredagar passar bra för det, stämningen är väl genrellt lite mer förväntansfull då?:)
 
 
P O E S I ♥ H E A R T
lyrik - poesi - psykiskohälsa - skriva - utmattningspoesi - utmattningssyndrom
2

Tänkt på det där du sa

 
Jag har tänkt på det där du sa,
att det måste vara så underbart att vara jag.
 
Och undrar så klart hur det är möjligt att det är så det kan se ut?
Är det sant att det inte syns att jag är heeelt förjävligt slut?
 
Jag vet nog att jag ger sken av, håller fasad, biter ihop och sånt där. 
Men jag måste för lite till, lite till, behöver jag stå ut med det här. 
 
Gå upprätt och rak medan allt inom mig hukar sig, trixar sig och kränger.
Borde väl säkert lyssna på vad det nu är kroppen egentligen säger?
 
Men just nu funkar det inte att sakta ner.
Jag orkar inte ens uttala orden "jag orkar inte mer".
 
Jag tror jag får tänka att det bara var något du sa,
för det kan omöjligt vara underbart att vara jag?
 
Och skulle det nu visa sig, att det vore så underbart,
skulle jag ens veta om det?
Man måste väl vara still tillräckligt länge för att känna nånting klart? 
 
Jag hinner inte det. 
Imorgon kanske. 
Vi får se. 
 
 
U T M A T T N I N G S P O E S I 🖤 H E A R T 
 
bloggse - poesi - utmattningssyndrom
1

Ut med det skaviga, In med det du längtar efter!

Nytt år, Nya möjligheter! 
Så är det varje år.
Varje dag faktiskt.
Även om det verkar som att vi tänker till en stund och avger sedan våra löften en gång om året.
Och sen lever vi på som vanligt?
För vem hinner göra på nytt eller annat sätt när det går snabbast att göra som man brukar?
 
(null)
 
Vi kan ju välja en massa som ger oss nya möjligheter, konskevenser och resultat hela tiden. Men oftast väljer vi samma, samma och håller oss till det vi känner till. Nytt formulerat mål och samma resultat är väl ändå det vanligaste? Våra invanda beteenden kickar ass med vår längtan eller våra eventuella insikter om att något annat än det vi redan har eller gör vore bättre för oss. Och så jobbigt det är när vi innerst inne vet vad vi behöver, vet så väl vad vi egentligen måste göra, och ändå inte gör det. När vi inte tar oss från insikt till förändring. Då är det ju nästan skönare att vara omedveten:) Men har man väl känt den ljuva smaken som belöningen av förändring ger är det svårt att vilja vara omedveten igen. Det är bland det bästa jag vet när jag själv eller andra kämpar sig förbi det invanda eller det mörka och skapar nytt för sig, skapar bättre för sig.
 
(null)
 
Efter två tuffa år som innehållit mycket av att kasta ut det gamla och in med det nya har 2018 äntligen inneburit mycket mera lugn och glädje för mig. En hel del lyckorus faktiskt:) Utmattningen har läkt och läkt och den fortsätter att läka. Och gör bakslag ibland. Det fladdriga i bröstet har lugnat sig. Flammar upp ibland. Mitt högkänsliga är i flow och oflow omvartannat. Min intuition, medvetenhet och min känsla har fått kicka ass med gamla hjulspår och levnadsregler som bland annat gjorde mig självkritisk, överpresterande och onödigt ensam. Och det är inte det att 2018 har varit helt ojävligt, men det är en stor, stor, faktiskt avgörande skillnad när man inte blundar och springer utan stannar kvar och låter det jobbiga passera, istället för tvärtom när det jobbiga stannar kvar och man tror att man själv kan passera.
 
(null)
 
Ibland har jag tänkt att det bara beror på viljan, att löftena görs för ytliga och lättvindiga. Att när det kommer till kritan finns inte viljan där egentligen. Och då kanske det inte var så viktigt ändå det där jag tänte vore bättre för mig? Men jag tror inte det är fel på viljan, inte på min eller din. Inte egentligen. Beror det inte snarare på omfattningen av innehållet i våra liv i förhållande till vår tid i förhållande till det vi förmår i förhållande till vår vilja? Vi orkar inte helt enkelt? För tungt lastade? Därför vinner det gamla över det nya så ofta. För vi slänger väl inte ut något gammalt egentligen, vi fyller bara på? Och då är viljan en sketen sak. Men till exempel utmattning en reell risk.
  (null)
 
Året jag fyllde 40 år (2017!) och blev sjukskriven för utmattningssyndrom, utreddes för avvikelse på hjärtat och fick diskbråck. Det året frågade min syster mig "Hur vore det om vi levde mer i det vi längtar efter?". Den frågan vet jag har gripit tag i fler än mig då jag har ställt den här på bloggen tidigare. Jag tycker den passar sig igen nu. Det passar sig att fundera på sin längtan vid denna högtid av löften och reflektion. Jag tänker att svaren på den frågan ger dig bra virke för att skapa listan med dina löften till dig själv 2019.
 
(null)
 
 
Min längtan 2019 går till:
Föräldraledigheten
Eftermiddagar med Smilla
Skogspromenader
Roliga weekends
Synopsis och novelltävlingen
Frukost, lunch och middag på verandan
Bubbel och babbel
Norrlandsfamiljen
Höga kusten
Nya tattoos
Lugnet
Lyckorusen
Balansen
och att finduka bordet oftare!
 
  
S K A V I G A ♥ H E A R T
 
 
bloggse - gammaltskav - nytt - nyårsdukning - nyårslöften - ringklockaring