Första arbetsveckan efter 8 månaders sjukskrivning avklarad!!!

 
Att befinna mig här, där jag är just nu, så här 8 månader från den där dagen då det som annars brunnit så yvigt och starkt i mig till slut brann ut och slocknade. Puts väck. Alltså inget kvar. Nada. Inga fler osynliga superhjälteväxlar att lägga in. Bara någon som liknade mig fanns kvar, typ. Blaskigare. Nästan genomskinlig periodvis. Jag trodde att botten var nådd och jag tänkte vanligtvis två saker 1. "Det kan inte bli värre än så här i alla fall" och 2. "Nu vänder det". Men det skulle bli värre. Och nog skulle det vända alltid, men inte på det sätt som jag menade. Inte uppåt. Utan neråt. Det var nu som vägen till botten började på riktigt. Och mörkret. Att möta mig själv där. Ja, fy fan. Det var det svåraste. Är fortfarande det svåraste. Är väl alltid det svåraste att möta sig själv oavsett vad, va?  
 
Så där jag befinner mig idag. Det är inget annat än befrielse. Ljuvligt. Lätt. Ljust. Ta på dig solglasögonen, så ljust är det. Jag är ny. Till och med min KBT-terapeut säger det. Jag berättade för henne att jag upplevt flygrädsla och ångest som jag inte gjort tidigare nu när jag flög till Grekland och att jag kopplade det till att jag blivit svagare, att det kanske var mer än jag klarade av egentligen? Men hon såg så där obeveklig ut som hon gör ibland och sa att det var mer troligt att det berodde på att jag är starkare. Nyfikenheten i mig visste inga gränser för hur hon skulle kunna få ihop det. Hon tog mig tillbaka till den där dagen då jag brann ut, till månaderna, rent av åren, av mjölksyra och kvicksand dessförinnan, till de mörka månaderna där allt bara gick djupare och neråt, till veckan då jag började känna lust igen, vilja igen, känna kapaciten i mig växa igen. Hon gjorde mig medveten om alla nya strategier jag skaffat mig, i ord och tankar så klart men framförallt i handling. Och så nu. Nuet. "När vi blir föräldrar upplever vi ofta mer ångest och oro. Vi har fått mer att förlora. Vi vill vara med. Nu har du ju inte fött barn i år, men det du varit igenom hittills det här året kan liknas vid det tycker jag. Det är en slags födsel. Du är ny (där sa hon det, och hon sa det innan jag hade hunnit gå på, yvigt och stort, om hur nytt det känns i mig) Du vill vara med. Och jag tror ärligt talat att det bara spritter i dig av att få vara ny och pröva dina vingar. Så jag kan inte se det på något annat sätt än att flygrädslan och ångesten berodde på det."
 
Så alltså, att befinna mig där jag är nu. Jag har gjort min första arbetsvecka efter 8 månaders sjukskrivning. Jag har börjat på mitt nya jobb. Imorgon är jag där igen. Jag längtar, längtar, längtar!! Och den här milstolpen står för så otroligt mycket inser jag nu. För att jag jobbar igen betyder att jag tagit mig en bra bit från noll. Från botten. Du vet, jag klarade nästan ingenting en lång period. Gå upp på morgonen - äta - borsta tänderna - klä på mig - ligga i soffan - äta igen - klä av mig - gå och lägga mig - börja om. Där var jag ett bra tag. Det är det jag kallar nästan ingenting. (Botten kallar jag bara botten än så länge.) Och dom där mest grundläggande sakerna gjorde jag med mycket, mycket större ansträngning än när jag går till jobbet imorgon. Herregud, jag dansar hela vägen till jobbet och hem igen. Sen vilar jag. Jag skriver. Och läser. Sen kommer Smilla hem från sin första dag i årskurs fyra och jag ska steka ägg till henne, vi ska babbla och chilla, vi ska handla och laga mat. Sen kommer Sebastian hem. Vi äter middag. Vi pratar om dagen, det bästa med den hittills. Sen har Smilla sin första taekwondoträningen för den här terminen. Kl 20.00 börjar nya säsongen av Idol. Vardag. Livet. Jag är här igen.
 
 
N Y ♥ H E A R T

En prestationsprinsessas EKG del 2

"Jag har en tid hos kardiologen nu halv tio". Jag lutade mig in med nästan hela överkroppen i centralkassan på Västerviks sjukhus. Jag kände hur det nöp till i magköttet som klämdes åt mellan disken och mig. Pojken inne i kassan reagerade inte något extra på mitt eventuella intrång i hans kur. "Personnummer?" frågade han på en ljudnivå där man kan ana att någon har sagt något. Det var lika bra att hänga kvar. Han knapprade in mitt personnummer i takt med att jag sa det. Ovanligt, tänkte jag. Lite coolt. "Du ska till medicinkliniken" sa han förmodligen. Jag lutade mig några centimeter närmare och vinklade ena örat mot honom för att öka mina chanser att höra och hans chanser att förstå att ha skulle upprepa sig. Men inget mer kom. Han bara tittade på mig. Och då såg jag det. Han var verkligen helt ointresserad av den här stunden med mig. Under tiden jag drog mig tillbaka från hans kur hann jag tänka att det är gåta hur han får behålla sitt jobb, att hans grej är personnummerdelen i mötet med patienterna. Alltid nått. Att han lika gärna kunde ha varit en automat. Det hade nästan varit bättre.
Jag tröttnade, vanligt tröttnade och utmattningströttnade på situationen, så jag sket i att ta nått som helst mer ansvar och mumlade "jag hittar nog" och så gick till medicinavdelningen på första försöket.
 
 
 
 
Det var sex månader sedan jag fick höra "Du har en avvikelse på ekg:t. Det är något som inte stämmer på vänstra sidan av hjärtat. Det ser ut som blockeringar. Jag är ingen specialist och det är nog absolut ingen fara, men jag skickar detta till kardiologen i Västervik som får bedöma om dom vill träffa dig." Allt efter "Det är något som inte stämmer.." hörde jag som genom en burk. Jag minns hur det började susa och trycka i öronen så resten av repliken är tagen från en ganska burkig stund med min allmänläkare.
 
Jag hann knappt dra loss min nummerlapp innan jag låg på britsen i undersökningsrummet med ekg-sladdarna fastklistrade på bröstkorgen. Den enda belysningen i rummet kom från monitorn. Dämpat. Lugnt och Skönt. Sköterskan bad om mitt personnummer och knapprade in det med pekfingervalsen. Bad mig upprepa de fyra sista. "Vi tar ekg:t här sen ska vi byta rum där du får träffa läkaren och göra ultraljudet." Jag svarade inget. Jag hade fullt ös i huvudet med tankar som började med "Tänk om..." 
 
I det andra, nästan identiska, undersökningsrummet var det samma dämpade belysning och likadana ekg-sladdar fastklistrade på bröstkorgen. Läkaren kom. Vi hälsade och han frågade alla frågorna igen som de andra läkarna gjort vid de förra besöket. När besvären kom? Hur det känns just nu? Hur ont det gör på en skala 1-10? Hur känns det när jag tränar? Du fick ju jättefina resultat på arbetsekg:t sist. TACK. Röker du? Snusar du? Hur är din relation till alkohol? Bra. Vad betyder det? Vad menar du? Hur ofta dricker du? Nån gång i månaden. Ibland flera gånger i veckan. En sommarvecka som nu till exempel då kanske jag tar ett glas vid tre middagar och... Ok, bra. Det är bra. Jag sa ju det.
 
Ultraljudet liknade så mycket det jag fick göra med Smilla i magen. Det rörde sig. Det var en del av mig. Det var liksom samma fascinerade känsla "Finns det där inuti mig? Är det där mitt hjärta?" Kardiologen mätte och grejade hur mycket som helst. Lyssnade, spelade in ljudsekvenser, mätte igen och igen. Jag försökte koncentrera mig på monitorn, men det ekade i huvudet på mig och jag gav efter "Tänk om det är nått allvarligt... Tänk om jag har ett hjärtfel där nånstans... Tänk om jag har belastat mitt hjärta så tungt att... Tänk om det jag tagit för vanliga, inte så farliga, stresssymptom ändå visar sig vara... något att oroa sig för... Tänk om jag är den största idioten i mannaminne... skulle inte förvåna mig. Idiot. Det förvånar mig inte längre. Tänk om..." Han var klar och bad mig klä på mig så skulle vi strax gå genom resultaten.
 
"Ok, nu har jag undersökt ditt hjärta mycket grundligt, Mia. Och jag hittar inget hjärtfel. Och jag utesluter att dina symptom beror på kärlkramp. Och jag utesluter också att dina symptom eller avikelse på ekg:t har något samband med din pappa. Du har ett mycket starkt hjärta."
 
"Så det är fortfarande en avvikelse?"
 
"Ja, det är det. Den är ovanlig. Eller framförallt är den ovanlig att ha om man inte har ett hjärtfel som den beror på. Man kan säga så här, att signalen ska gå via kraftledningen in i hjärtat, men kraftledningen har gått sönder så den tar sig in via en muskel på vänster sida istället. Och det går bra. Det är ovanligt. Men det går bra, den kan göra det. Det är inget vi åtgärdar. Du kan ha det så."
 
"Varför har kraftledingen gått sönder?"
 
"Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på."
 
"Ok. Jag får ha det så."
 
"Det är mycket som manifesterar sig i din bröstkorg och med tanke på din sjukskrivning är det något du ska lyssna på. Vi har mycket muskler och nerver i bröstkorgen, men det finns inget hjärtfel. Ingen kärlkramp. Det du upplever kommer inte från hjärtat. Skulle det bli värre får du höra av dig till din läkare igen. Nu ska du bara leva livet som vanligt."
 
Jag var så fjäderlätt när jag lämnade medicinavdelningen, svishade förbi centralkassan och såg en äldre kvinna halvt inne i kuren hos pojken. Jag log och sen var det som att hjärnan var på repeat hela vägen hem:
 
Jag har ett starkt hjärta.
Nu ska jag bara leva livet som vanligt.
Tack gode gud.
 
 
E K G ♥ H E A R T
 
 
1

Dödskyssen

Det går ta mig tusan inte en enda dag utan att man får huka sig för jantelagen som kommer vinande som en jädra Dementor från Azkaban och ska suga lyckan ur en. Och rätt vad det är hinner man inte väja undan utan den träffar en som hög tinnitus med tryckande svimningskänsla i huvudet eller så går den in genom naveln på framsidan och ut genom kota L5 på baksidan. Den smällen är värst tycker jag. Det var den vägen den tog med de bevingade orden "Så gör man bara inte!" och jag svarade "Jo, så kan man väl visst göra!?" Och då kom esset i rockärmen "Jag tänker bara på vad alla andra ska säga? Vad ska dom tycka?" BAAM.
1969 ville min mamma och pappa gifta sig. De hade fått min storasyster två år tidigare när mamma var 17 år och pappa var 16 år. Min mormor, som åkte till affären för att handla i sin fluffiga päls på vintern och gick ut till bilen av det ryska märket Lada i precis samma sekund som en bil anses vara uppvärmd, hon hade sagt "Jag kommer inte". Hon som velat bli hårfrisörska om hon inte varit hemmafru. Hon som ropade "Mia, ta på dig mössan! Du kan få hjärnhinneflammation om du går ut med blött hår så där". Hon som satte handen för munnen och inte kunde hålla sitt "Nääää" inom sig när hon vände på fotot och såg min kusins dåvarande fästman Mohammed. Hon skulle säga "Ja, ja, huvudsaken han är snäll" och mumla "Det finns väl dom som har det värre". Hon blev sängliggandes av skam titt som tätt i sitt jordeliv. 1969, när mamma och pappa gifte sig, var inget undantag. 
 
"Hon blev alltid sjuk när det var nått med oss" har mamma uttryckt det. Och jag kan tänka mig att mormors röster i huvudet lät som tanterna och farbröderna som skulle stå på kö för att få säga "Nä, vad säger du? Så unga? Hu vale. Stackars. Skämmes. Så gör man bara inte!". Det skulle pratas på byn helt klart och det gav mormor sju svåra år, varje gång. "Vad skulle dom säga? Vad skulle dom tycka?" Jag vet inte vad mormor fått utstå som gjorde henne så sjuk av oro och skam. Men att hon utsattes för att ideligen måsta bryta de livsregler hon fostrats i, om hur man ska vara i livet och hur livet ska se ut, med så livfulla döttrar, den saken har jag begripit.
 
Mamma brukar beskriva sig själv som rebellisk och upprorisk som barn. Hon red på kossor, rymde ut genom fönster, sjöng i band och hade skinnjacka, var pojkflicka. Och det var nog inte så konstigt att det behövdes lite uppror. Den här syskonskaran som var barn i samma stora hus som jag växte upp i och hade farmor och farfar på ovanvåningen precis som jag hade mormor och morfar på nedervåningen, fick minsann inte leka i snön som lagt sig runt huset på vintern. De fick inte göra sina snöänglar i snön på gården och stöka till. Då blev gammelfarmor och gammelfarfar arga. De ville ha snön perfekt. Hel och fin. Orörd.
 
År 2017 sitter jag hos kbt-terapeuten och hör henne säga "Du är hårt präglad av livsregeln "så gör man bara inte". Du verkar ha lärt dig tidigt att hålla fasad. Hålla ihop. Inte visa svagheter. Vet du varifrån det kommer?" Och jag visste svaret på frågan på samma sätt som jag vet vad jag heter. Ändå har jag aldrig fått frågan förut. Och jag kände det som att det klickade till nånstans i min släkts historia, som en tråd från mig till minst 1927. Och sen bara klick, klick, klick, klick, klick fram till mig juni 2017. "Ja, det vet jag."
 
Det är så brutalt mycket tyckande och dömande där ute. Och för den som ska gå runt och ha det som min gammelfarmor och gammelfarfar ville ha livet, perfekt och utan märken i snön, blir det så otroligt svårt att finnas till på ett sätt där man mår bra, är den man är, känner sig trygg och livfull. Så jag säger som Mia Skäringer att jag har - No more fucks to give - (wiii, jag vet att det är svärord) och om en stund kvider jag säkert av kval och känner "så gör man bara inte" nånstans i mitten av kroppen, mellan naveln och kota L5 i ryggraden. Där skvalpar det runt och ger mig diskbråck och gör mig förstoppad. Läkarna kallar det ångest och depression. Jag kallar det "så gör man bara inte" för tillfället. Och nästa gång dödskyssen kommer vinande för att suga lyckan ur mig, så jag inte tror att jag är nått, lägger jag mig ner och gör en snöängel. Eller två. En för mig. En för mormor. Det blir min patronusbesvärjelse hädanefter.
 
S N Ö Ä N G E L ♥ H E A R T
 
arvegods - depression - galenskap - gilla - livsregler - nomorefuckstogive - skam - skriva - ångest