Alla vill ha egentid, men få vill väl egentligen möta sig själva va?

Jag satt i den svarta skinnfåtöljen hos M, min kbt-terapeut, igen och hade precis avslutat en rätt så inlevelsefull beskrivning om hur tillvaron flyter på och hur det som skaver i mig känns rätt ok ganska ofta nu förutom då det känns helt åt skogen då förstås. Och jag kvittrade om de braaiga dagarna och mumlade förbi de tunga som kom efteråt. Jag hade lagt benen i kors, tagit en snus och fnissat till. M tittade på mig. Hade hon hört vad jag sa? Varför kändes det som att något var fel? Varför förstod jag att nästa fråga skulle vara kraftfull och svida till? Hade det här varit en scen ur Homeland hade hon varit Carrie Mathisson, fast utan det bipolära, och jag hade varit den fladdriga på andra sidan förhörsbordet som trott att jag skulle komma undan. Skit också. För den mängden spionserier jag sett i mitt liv borde jag varit skickligare än så här.
     - Så du undviker dig själv igen? sa hon med ett retoriskt frågetecken på slutet.
     Det knarrade i fåtöljskinnet när jag skruvade på mig. Det knarrade ta mej tusan i kroppsskinnet också, det ville väl lämna mig och hoppa på någon annan att vara skinn åt.
     Undviker jag mig själv igen? Va? Sa hon så? Va fan? Nej, väl? Det är ju bara det att jag inte står ut med att.... Jag vill helst att... men vaddå, om jag håller mig upptagen och fokuserad... så funkar det ju... så undviker jag ju att...
      -Ja, svarade jag svettblek till slut. Tydligen. 
     Tankarna kändes yra i mig. Som om dom också letade efter vägen ut.
      -Du ska alltid ta så stora steg så fort du känner att du mår lite bättre, fortsatte hon.
     Jag log och nickade som ledsna gör och tittade ut på hustaken. Det hade slutat regnsnöa på dom. Så jag undviker mig själv igen, va? Det är verkligen två steg fram och tio miljoner tillbaka hela, hela tiden. Varför hade jag börjat springa igen? Hur hade jag kunnat glömma bort att ta ett steg i taget?  Den där jädra glömskan alltså, hur ska man minnas den? Det är precis som med PMS:en varje månad, man har glömt att den finns och fattar inte varför känslorna är som ett krig. När mensen kommer säger man "Aha, jahaaa?!" och känner ett lugn sprida sig, det är lättanden över att det fanns en förklaring till det galna trots allt. När det blir tio miljoner steg tillbaka efter två steg fram i utmattningsprocessen sprider sig inget lugn. Snarare det där ursinniga raseriet som kan kännas vid PMS.
      - Jag vill se att du klarar av att ta lite i taget. Och att du spenderar tid med dig själv.
       När jag kom hem gick jag raka vägen till min rosa yogamatta som legat på golvet precis som en vanlig matta över en vecka och lade mig i Död mans pose som det heter på yogaspråk. Och duktig flicka som jag ju är gjorde jag som jag blivit uppmanad, spenderade tid med mig själv.
      Jag tänkte på egentiden. Alla pratar om den. Man vill stjäla till sig en sovmorgon. Man vill gå en promenad utan barnvagn så man får svänga med armarna för första gången på flera månader. Man vill åka på spa, läsa en bok, shoppa på stan, träna, ta ett riktigt långt bad, prata med sin bästis i telefon, slappa i hängmattan. Det där känner man ju igen. Det finns alltid någonting som någon skulle vilja ha lite egentid till. Men man hör ju väldigt sällan någon som säger "Åhh, nu längtar jag efter att möta mig själv en stund". Alla vill ha vuxenvärldens glittrigaste valuta, men få använder väl den surt förvärvda egentiden till att verkligen umgås med sig själva, va? Till att känna sin känslor och stanna kvar i dom en stund? Att höra sina tankar och verkligen lyssna på dom? Det är väl för att alla inte har behovet kanske? Alla har inte ett murrande stresshormon som rör runt i systemet och skapar oro. Ångesten, alla har inte den som en mer eller mindre konstant känslomatta i tillvaron. Eller så har vi helt enkelt tappat det där fokuset på att må bra inuti? Har inte tid? Ytan är viktigast, den tar vi hand om först? I det ständiga bruset av måsten så hamnar kontakten med oss själva längst ner på listan eller utanför? Men hur ska man veta att det man gör på sin egentid inte är flykt då? Jag menar om det man gör ändå är något man mår bra av? Fast om man gör det för att man inte orkar stanna upp? Om man är lite orolig för det man skulle känna om man kände efter? Ja, då vet man ju... Just det, ganska självklart ändå. Måtte jag minnas det här nu.
       Ja, ungefär så där gick tankarna. Känslorna kan jag inte riktigt beskriva hur dom gick. Dom klampade mest runt som leriga stövlar på nybonat golv. Gör dom inte alltid det, så säg?
       Jag reste mig från yogamattan och märkte att jag fortfarande hade pälsjackan på mig. I köket sken solen in med sitt eftermiddagsljus så jag ställde mig i bästaste selfieljuset och knäppte av.
 
 
Vad tänker du? Känner du igen dig? Vad gör du med din egentid?  
 
S E L F I E T I D ♥ H E A R T
 
aldrigensam - bloggse - egentid - hälsa - skriva - utmattningssyndrom
1

Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen

Vi går alla genom livet och möter människor som påverkar oss. Ibland möter vi någon som rör vid vårt liv när vi minst anar det och sen är det inte sig likt igen. Vi förändrades. Vi fick en stund, några ord, kanske hopp eller tro som vi kunde klamra oss fast vid. Som kunde bära oss. För min del mötte jag henne en helt vanlig vardagsdag i klassrummet på min högstadieskola. "Det var väl inget märkvärdigt jag gjorde", skulle hon nog säga.
Men det var det, märkvärdigt för mig.
 
 
Jag var 14 år och ett fullfjädrat dubbellivsproffs. Var den jag borde vara på dagarna och som jag kände mig på kvällarna i mitt tonårsrum med loftsäng, spegelvägg, LP-skivor och kasettband på kvällarna. Där skrev jag dikter som "Dödens ros", den rimmade har jag för mig. Jag skrev pjäser och sketcher. Och brev, oftast till pappa. Jag pratade för mig själv, oftast med pappa. Varannan helg hängde jag vid kiosken i Lugnvik, åt strips med pommeskrydda, drack alldeles för tidigt och ibland för mycket, åkte moppe och gjorde skitgrejer. Varannan helg packade jag dansskorna i en liten nätt påse och åkte till Bollsta Folkets hus och dansade foxtrot. Där skötte vi oss. Mamma hämtade alltid.
 
Det var på hösten första terminen i åttan. Jag hade säkerligen en vinröd flanellskjorta på mig och Levis 502:or på mig, båda plaggen fasligt inne vid tidpunkten. Vi fick hur som helst en skrivuppgift på svenskan. Vi skulle skriva "Mina memoarer" och fick varsin blå skrivbok. Jag minns det som att mina klasskamrater ställde följdfrågor på uppgiften medan jag öppnade den blå skrivboken så fort den landat på min skolbänk, tog tag i den gula blyertspennan och så började den skriva. Och skriva. Och skriva. Och skriva. Det var nånstans i den där ålderna som det började bli så där tror jag, att jag med en penna i handen fick tillgång till ett rum i mig själv och så var det som om det inte var jag som skrev. Som att jag inte hann tänka innan jag skrivit det.
 
Jag minns den där dagen, den där stunden så väl. Inte så konstigt, jag har tänkt på den ofta. Jag kan höra hennes röst, känna precis hur rummet förändrades när hon klev in i det, hennes vänliga ögon. Jag var först in i klassrummet den dagen av någon anledning och stod i solen vid fönstret. Dörren öppnades och hon klev in. Jag vände mig om och såg på henne, men sa inget. Inte hon heller. Hon stannade vid katedern och lade ner en hög med papper som såg ut som en hög med prov. "Mia, vad ska du bli när du blir stor om du inte blir författare?" sa hon och såg på mig med den där vänliga blicken. Jag såg att det fanns något annat där också, något bestämt, något melankoliskt, något uppriktigt. Det fanns inga undertexter, det hörde jag tydligt. "Jag vet inte" svarade jag. "Du förstår väl att det du skrivit i "Mina memoarer" är helt fantastiskt." Jag kunde inte värja mig så jag log stort och tittade ner på det slitna, gula golvet som var närmare brunt mellan bänkraderna. "Jag blev så glad över det du skrev och över betyget så klart". Hon sorterade pappershögen och jag såg att det definitivt var prov. "Och som jag skrev så spelar inte betyget någon som helst roll. Det kändes bara fjuttigt att sätta en femma till något så välskrivet och alldeles mer än man kan förvänta sig av en 14-åring. Den här gången är det något helt annat som spelar roll." Hon hade sorterat papperen till olika högar och verkade vara klar och kom närmare mig. "Det handlar om det du skriver om och hur du gör det. Visst fanns det meningsbyggnadsfel och du envisas fortfarande med att överanvända utropstecken, men det struntar jag i. Du beskriver din sorg efter din pappa med sådan mogenhet. Och hur du beskriver alla olika händelser och människor runt omkring dig den här tiden kan jag bara inte förstå hur du har förmågan att göra. Sekvenserna med din syster som slår sönder stolen, din storebrors arm om dig i kyrkbänken och så dig själv vid kistan, din önskan att gå tillbaka och ta din pappas hand för att titta på hans livslinje. Jag är ledsen att du behövt växa upp så tidigt och snabbt, Mia. Men du har en gåva att ta vara på." Hon gick runt katedern och tog den långa pinnen och drog ner världskartan. Jag ville aldrig att den här stunden skulle ta slut. "Har jag?" Hon skrattade till, nästan som att hon fnös. Så tittade hon på mig så där lite menande och ordentligt. "Så om du inte blir författare, vad vill du bli då?" Dörren öppnades och puberteten vällde in och fyllde hela klassrummet. Ljuset i rummet var som bortblåst. Men inte i mig. Ljuset i mig hade nog precis börjat lysa igen.
 
Jag har så många gånger sagt "Vore det inte för Mainy så vet jag inte vart jag hade varit idag". Ikväll tänker jag extra mycket på att jag är glad att jag fick möjlighet att berätta för henne vad hon betytt för mig, vilken skillnad hon gjorde för mig de där stormiga tre åren på högstadiet, hur mycket jag tyckte om henne och hur tacksam jag är för att hon såg mig och hjälpte mig att se mig själv genom hennes ögon. Hon gjorde en av de största skillnaderna i mitt liv där och då. Jag fick något att hålla fast vid, något som jag visste var gott och jag kunde tro på att det fanns något gott i mig. Jag fick känna att livet kunde vara ljust igen, en liten stund. När hon så oförställt förutsatte framgång med mig trodde jag på henne. Och så småningom på mig själv också.
 
Jag har återvänt till den där stunden så många gånger och funderat på varför det betydde så mycket? Varför hon påverkade mig så starkt? Kanske för att hon var den enda människan under flera, flera år som jag berättade för och som frågade mig och som påstod att jag hade möjligheter, val att göra, gjorde mig medveten om att jag själv kunde påverka? Hon gav mig absolut hopp. Och en röst i mitt huvud som sorterade rätt från fel, ljus från mörker. 
 
Jag hoppas du har det också. Någon som du återvänder till i tanken och kanske upptäcker du att personen finns i hjärtat.
 
 
M A I N Y ♥ H E A R T
 
1

Dödskyssen

Det går ta mig tusan inte en enda dag utan att man får huka sig för jantelagen som kommer vinande som en jädra Dementor från Azkaban och ska suga lyckan ur en. Och rätt vad det är hinner man inte väja undan utan den träffar en som hög tinnitus med tryckande svimningskänsla i huvudet eller så går den in genom naveln på framsidan och ut genom kota L5 på baksidan. Den smällen är värst tycker jag. Det var den vägen den tog med de bevingade orden "Så gör man bara inte!" och jag svarade "Jo, så kan man väl visst göra!?" Och då kom esset i rockärmen "Jag tänker bara på vad alla andra ska säga? Vad ska dom tycka?" BAAM.
1969 ville min mamma och pappa gifta sig. De hade fått min storasyster två år tidigare när mamma var 17 år och pappa var 16 år. Min mormor, som åkte till affären för att handla i sin fluffiga päls på vintern och gick ut till bilen av det ryska märket Lada i precis samma sekund som en bil anses vara uppvärmd, hon hade sagt "Jag kommer inte". Hon som velat bli hårfrisörska om hon inte varit hemmafru. Hon som ropade "Mia, ta på dig mössan! Du kan få hjärnhinneflammation om du går ut med blött hår så där". Hon som satte handen för munnen och inte kunde hålla sitt "Nääää" inom sig när hon vände på fotot och såg min kusins dåvarande fästman Mohammed. Hon skulle säga "Ja, ja, huvudsaken han är snäll" och mumla "Det finns väl dom som har det värre". Hon blev sängliggandes av skam titt som tätt i sitt jordeliv. 1969, när mamma och pappa gifte sig, var inget undantag. 
 
"Hon blev alltid sjuk när det var nått med oss" har mamma uttryckt det. Och jag kan tänka mig att mormors röster i huvudet lät som tanterna och farbröderna som skulle stå på kö för att få säga "Nä, vad säger du? Så unga? Hu vale. Stackars. Skämmes. Så gör man bara inte!". Det skulle pratas på byn helt klart och det gav mormor sju svåra år, varje gång. "Vad skulle dom säga? Vad skulle dom tycka?" Jag vet inte vad mormor fått utstå som gjorde henne så sjuk av oro och skam. Men att hon utsattes för att ideligen måsta bryta de livsregler hon fostrats i, om hur man ska vara i livet och hur livet ska se ut, med så livfulla döttrar, den saken har jag begripit.
 
Mamma brukar beskriva sig själv som rebellisk och upprorisk som barn. Hon red på kossor, rymde ut genom fönster, sjöng i band och hade skinnjacka, var pojkflicka. Och det var nog inte så konstigt att det behövdes lite uppror. Den här syskonskaran som var barn i samma stora hus som jag växte upp i och hade farmor och farfar på ovanvåningen precis som jag hade mormor och morfar på nedervåningen, fick minsann inte leka i snön som lagt sig runt huset på vintern. De fick inte göra sina snöänglar i snön på gården och stöka till. Då blev gammelfarmor och gammelfarfar arga. De ville ha snön perfekt. Hel och fin. Orörd.
 
År 2017 sitter jag hos kbt-terapeuten och hör henne säga "Du är hårt präglad av livsregeln "så gör man bara inte". Du verkar ha lärt dig tidigt att hålla fasad. Hålla ihop. Inte visa svagheter. Vet du varifrån det kommer?" Och jag visste svaret på frågan på samma sätt som jag vet vad jag heter. Ändå har jag aldrig fått frågan förut. Och jag kände det som att det klickade till nånstans i min släkts historia, som en tråd från mig till minst 1927. Och sen bara klick, klick, klick, klick, klick fram till mig juni 2017. "Ja, det vet jag."
 
Det är så brutalt mycket tyckande och dömande där ute. Och för den som ska gå runt och ha det som min gammelfarmor och gammelfarfar ville ha livet, perfekt och utan märken i snön, blir det så otroligt svårt att finnas till på ett sätt där man mår bra, är den man är, känner sig trygg och livfull. Så jag säger som Mia Skäringer att jag har - No more fucks to give - (wiii, jag vet att det är svärord) och om en stund kvider jag säkert av kval och känner "så gör man bara inte" nånstans i mitten av kroppen, mellan naveln och kota L5 i ryggraden. Där skvalpar det runt och ger mig diskbråck och gör mig förstoppad. Läkarna kallar det ångest och depression. Jag kallar det "så gör man bara inte" för tillfället. Och nästa gång dödskyssen kommer vinande för att suga lyckan ur mig, så jag inte tror att jag är nått, lägger jag mig ner och gör en snöängel. Eller två. En för mig. En för mormor. Det blir min patronusbesvärjelse hädanefter.
 
S N Ö Ä N G E L ♥ H E A R T
 
arvegods - depression - galenskap - gilla - livsregler - nomorefuckstogive - skam - skriva - ångest