Dödskyssen

Det går ta mig tusan inte en enda dag utan att man får huka sig för jantelagen som kommer vinande som en jädra Dementor från Azkaban och ska suga lyckan ur en. Och rätt vad det är hinner man inte väja undan utan den träffar en som hög tinnitus med tryckande svimningskänsla i huvudet eller så går den in genom naveln på framsidan och ut genom kota L5 på baksidan. Den smällen är värst tycker jag. Det var den vägen den tog med de bevingade orden "Så gör man bara inte!" och jag svarade "Jo, så kan man väl visst göra!?" Och då kom esset i rockärmen "Jag tänker bara på vad alla andra ska säga? Vad ska dom tycka?" BAAM.
1969 ville min mamma och pappa gifta sig. De hade fått min storasyster två år tidigare när mamma var 17 år och pappa var 16 år. Min mormor, som åkte till affären för att handla i sin fluffiga päls på vintern och gick ut till bilen av det ryska märket Lada i precis samma sekund som en bil anses vara uppvärmd, hon hade sagt "Jag kommer inte". Hon som velat bli hårfrisörska om hon inte varit hemmafru. Hon som ropade "Mia, ta på dig mössan! Du kan få hjärnhinneflammation om du går ut med blött hår så där". Hon som satte handen för munnen och inte kunde hålla sitt "Nääää" inom sig när hon vände på fotot och såg min kusins dåvarande fästman Mohammed. Hon skulle säga "Ja, ja, huvudsaken han är snäll" och mumla "Det finns väl dom som har det värre". Hon blev sängliggandes av skam titt som tätt i sitt jordeliv. 1969, när mamma och pappa gifte sig, var inget undantag. 
 
"Hon blev alltid sjuk när det var nått med oss" har mamma uttryckt det. Och jag kan tänka mig att mormors röster i huvudet lät som tanterna och farbröderna som skulle stå på kö för att få säga "Nä, vad säger du? Så unga? Hu vale. Stackars. Skämmes. Så gör man bara inte!". Det skulle pratas på byn helt klart och det gav mormor sju svåra år, varje gång. "Vad skulle dom säga? Vad skulle dom tycka?" Jag vet inte vad mormor fått utstå som gjorde henne så sjuk av oro och skam. Men att hon utsattes för att ideligen måsta bryta de livsregler hon fostrats i, om hur man ska vara i livet och hur livet ska se ut, med så livfulla döttrar, den saken har jag begripit.
 
Mamma brukar beskriva sig själv som rebellisk och upprorisk som barn. Hon red på kossor, rymde ut genom fönster, sjöng i band och hade skinnjacka, var pojkflicka. Och det var nog inte så konstigt att det behövdes lite uppror. Den här syskonskaran som var barn i samma stora hus som jag växte upp i och hade farmor och farfar på ovanvåningen precis som jag hade mormor och morfar på nedervåningen, fick minsann inte leka i snön som lagt sig runt huset på vintern. De fick inte göra sina snöänglar i snön på gården och stöka till. Då blev gammelfarmor och gammelfarfar arga. De ville ha snön perfekt. Hel och fin. Orörd.
 
År 2017 sitter jag hos kbt-terapeuten och hör henne säga "Du är hårt präglad av livsregeln "så gör man bara inte". Du verkar ha lärt dig tidigt att hålla fasad. Hålla ihop. Inte visa svagheter. Vet du varifrån det kommer?" Och jag visste svaret på frågan på samma sätt som jag vet vad jag heter. Ändå har jag aldrig fått frågan förut. Och jag kände det som att det klickade till nånstans i min släkts historia, som en tråd från mig till minst 1927. Och sen bara klick, klick, klick, klick, klick fram till mig juni 2017. "Ja, det vet jag."
 
Det är så brutalt mycket tyckande och dömande där ute. Och för den som ska gå runt och ha det som min gammelfarmor och gammelfarfar ville ha livet, perfekt och utan märken i snön, blir det så otroligt svårt att finnas till på ett sätt där man mår bra, är den man är, känner sig trygg och livfull. Så jag säger som Mia Skäringer att jag har - No more fucks to give - (wiii, jag vet att det är svärord) och om en stund kvider jag säkert av kval och känner "så gör man bara inte" nånstans i mitten av kroppen, mellan naveln och kota L5 i ryggraden. Där skvalpar det runt och ger mig diskbråck och gör mig förstoppad. Läkarna kallar det ångest och depression. Jag kallar det "så gör man bara inte" för tillfället. Och nästa gång dödskyssen kommer vinande för att suga lyckan ur mig, så jag inte tror att jag är nått, lägger jag mig ner och gör en snöängel. Eller två. En för mig. En för mormor. Det blir min patronusbesvärjelse hädanefter.
 
S N Ö Ä N G E L ♥ H E A R T
 
arvegods - depression - galenskap - gilla - livsregler - nomorefuckstogive - skam - skriva - ångest

"Sveriges Marian Keyes!"

Så ska det stå som omdöme på min första boks baksida. Framsida? Ja, framsida. Högst upp med rätt så feta bokstäver.
 
Keyes alltså. Jag avgudar henne. Mina läsupplevelser till hennes böcker har varit så underbara under tiden jag läst dem och levt kvar i mig långt efteråt. Önskar att jag hade skrivit dom allihop själv så klart. Hon har ju fint sällskap av till exempel Jojo Moyes & Lesley Lokko i min favoritklubb, men Keyes är nog ändå min största inspiratör tror jag. Så du må ju tro att jag blev uppspelt när jag fick höra orden jag så länge fantiserat om ska stå på mitt bokomslag.
 
"Du skriver precis som Marian Keyes" sa min kära vän mamma P för ett tag sen. Ok, det kan hända att jag hjälpte till med orden lite grand. Kan hända att hon sa "Du skriver precis som... vad heter hon...." och att jag reste mig som för att mana på det sensationella med stunden och halvskrek "MARIAN KEYES???" Så kan det ha varit och då finns det väl en risk att mamma P inte kunde säga nej så hon sa "JA, precis!" Men ändå. Orden har lämnat skeppet och seglar nu runt i universum för att inom en framtid, min framtid, landa på min första boks framsida högst upp med rätt så fet stil. Yepp. Märk mina ord gärna. Jag kommer typ "Nämen, vad var det jag sa?".
 
Jag satt försjunken med bortdomnade armar hos doktorn förut. Då kändes det som att nu blir det hem och krypa in under en sten, inte hem och hitta en tanke som lyfter och skriva peppinlägg på bloggen. Men ibland när man hamnar i "jag orkar inte det här mer" kan det liksom gå åt ena eller det andra hållet märker jag. In under sten eller peppinlägg på blogg. Ångestemojin eller tangokvinnan. Och nu blev det tangokvinnan en stund.
 
 
 
Y A L L A ♥ H E A R T
 
chicklitdreams - feelgood - författare - mariankeyes - skriva - visionboard
1

Det gör ju skitont när knoppar brister

Jag har så länge jag kan minnas sagt att jag älskar att utvecklas, älskar förändring och nytt, att nyårsafton är min bästa högtid rent symboliskt då vi ringer in det nya och ut med det gamla. Och hur starten i ett projekt för mig kan vara som målet för nån annan. Jag tycker om uttryck som ömsa skinn, levla upp o.s.v Och det där om att vi byter celler i hela kroppen var 7:e år - sånt bara älskar jag. Men vissa dagar. Som den där dagen när jag var hos häxan i Kisa. Då är jag redo att ta tillbaka alltihop.

 

 
Lugnet hade lagt sig efter morgonbestyren. Jag kröp upp i soffan, satte tv´n på ljudlöst och klickade in mig på Astrobloggen och scrollade ner till Kräftan. "Den här veckan handlar om att rensa upp i ditt liv, både invändigt och utvändigt kära kräfta. Du ska lyssna till ditt inre, gå på din feeling och boosta upp ditt självförtroende."  Jag tog en skärmdump och en klunk av ett kallt kaffe. Vet inte ens om det var dagens kaffe? Det var liksom skit samma, väggarna var på väg mot mig och något var jag tvungen att stoppa i mig. Jag gick ut till köket och tog fram en äggkartong ur vår pastellgröna SMEG-kyl för att göra nått med ägg, troligen omelett. Ställde ner den på köksbänken och tog emot mig med båda händerna mot kanten på bänkskivan. Det kändes i hela kroppen, orkeslöshet med glimtar av bultande smärta på sina ställen. Jag blundade och letade upp dom, uppifrån och ner. Öronen, bröstkorgen, hjärtat, magen, höger sida uppe vid revbenen, bäckenbotten typ. "Lyssna till ditt inre?" Jag tryckte handflatorna hårdare mot kanten på bänkskivan "J a g  g ö r  j u  i n g e t  a n n a t !!!" Jag struntade i omeletten, tog på mig mina stora solglasögon, glömde äggkartongen på köksbänken och tog bilen till häxan i Kisa. Det kändes lägligt att jag hade en tid hos henne idag.

"Jag ser det som att det kändes i hela chakrasystemet på dig. Din kropp och själ jobbar för fullt för att komma vidare, transformeras. Du behöver släppa taget om känslomässigt bagage och smärta. Du går omkring med för tung last. Själen vill transformeras och du är i vägen på sätt och vis." sa hon på de mest självklara vis. Jag satt i den mjuka öronlappsfåtöljen i det lantliga behandlingsrummet och kunde inte slita ögonen från glasängeln som hängde i fönstret bakom henne, den snurrade sakta runt och dunsade lätt mot rutan med jämna mellanrum. Längtan och rädsla i en enda jäkla röra i mig, tänkte jag, precis så. "Du förlorar ingenting, vet du. Du blir fri." fortsatte hon medan hon började göra ordning britsen "Varför har du så svårt att släppa taget?" Jag slet blicken från ängeln i glas och mötte hennes blick. "Det visste jag inte att jag hade. Eller jo det visste jag väl, men jag trodde inte att det..." fingrarna tryckte in i handflatorna och hon fyllde i meningen åt mig. "Att det kunde göra sån skada? Göra så ont?" Jag nickade. "Ungefär så." Hon vad färdig med britsen och visade att jag kunde lägga mig nu. "Det var nog inte så dumt det som stod i horoskopet ändå va? Inte alls konstigt att så mycket i dig reagerade. Eller kanske är du bara förstoppad? Men det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur?" Jag höll med och sen la jag mig på britsen precis så klumpigt, obekvämt och halvnaket som man gör på en brits.

Efter två timmars massage- och kinesiologibehandling gick jag ut till bilen med några införskaffade burkar vitaminer och örtmediciner i väskan. Där fanns något för både chakran och förstoppning.

Den här dagen var en sån som jag ville ta tillbaka allt jag sagt om att älska utveckling och förändring. Men jag är som Skriet och Mona Lisa på samma gång just nu och ingen idé att önska mig nått annat, det är som det är.

Och jag tänker på Karin Boye och att det gör ju skitont när knoppar brister, varför skulle annars allt i mig tveka? 

 

A S T R O ♥ H E A R T

2