Jag trodde änglarna fanns bara, bara i himmelen

Vi går alla genom livet och möter människor som påverkar oss. Ibland möter vi någon som rör vid vårt liv när vi minst anar det och sen är det inte sig likt igen. Vi förändrades. Vi fick en stund, några ord, kanske hopp eller tro som vi kunde klamra oss fast vid. Som kunde bära oss. För min del mötte jag henne en helt vanlig vardagsdag i klassrummet på min högstadieskola. "Det var väl inget märkvärdigt jag gjorde", skulle hon nog säga.
Men det var det, märkvärdigt för mig.
 
 
Jag var 14 år och ett fullfjädrat dubbellivsproffs. Var den jag borde vara på dagarna och som jag kände mig på kvällarna i mitt tonårsrum med loftsäng, spegelvägg, LP-skivor och kasettband på kvällarna. Där skrev jag dikter som "Dödens ros", den rimmade har jag för mig. Jag skrev pjäser och sketcher. Och brev, oftast till pappa. Jag pratade för mig själv, oftast med pappa. Varannan helg hängde jag vid kiosken i Lugnvik, åt strips med pommeskrydda, drack alldeles för tidigt och ibland för mycket, åkte moppe och gjorde skitgrejer. Varannan helg packade jag dansskorna i en liten nätt påse och åkte till Bollsta Folkets hus och dansade foxtrot. Där skötte vi oss. Mamma hämtade alltid.
 
Det var på hösten första terminen i åttan. Jag hade säkerligen en vinröd flanellskjorta på mig och Levis 502:or på mig, båda plaggen fasligt inne vid tidpunkten. Vi fick hur som helst en skrivuppgift på svenskan. Vi skulle skriva "Mina memoarer" och fick varsin blå skrivbok. Jag minns det som att mina klasskamrater ställde följdfrågor på uppgiften medan jag öppnade den blå skrivboken så fort den landat på min skolbänk, tog tag i den gula blyertspennan och så började den skriva. Och skriva. Och skriva. Och skriva. Det var nånstans i den där ålderna som det började bli så där tror jag, att jag med en penna i handen fick tillgång till ett rum i mig själv och så var det som om det inte var jag som skrev. Som att jag inte hann tänka innan jag skrivit det.
 
Jag minns den där dagen, den där stunden så väl. Inte så konstigt, jag har tänkt på den ofta. Jag kan höra hennes röst, känna precis hur rummet förändrades när hon klev in i det, hennes vänliga ögon. Jag var först in i klassrummet den dagen av någon anledning och stod i solen vid fönstret. Dörren öppnades och hon klev in. Jag vände mig om och såg på henne, men sa inget. Inte hon heller. Hon stannade vid katedern och lade ner en hög med papper som såg ut som en hög med prov. "Mia, vad ska du bli när du blir stor om du inte blir författare?" sa hon och såg på mig med den där vänliga blicken. Jag såg att det fanns något annat där också, något bestämt, något melankoliskt, något uppriktigt. Det fanns inga undertexter, det hörde jag tydligt. "Jag vet inte" svarade jag. "Du förstår väl att det du skrivit i "Mina memoarer" är helt fantastiskt." Jag kunde inte värja mig så jag log stort och tittade ner på det slitna, gula golvet som var närmare brunt mellan bänkraderna. "Jag blev så glad över det du skrev och över betyget så klart". Hon sorterade pappershögen och jag såg att det definitivt var prov. "Och som jag skrev så spelar inte betyget någon som helst roll. Det kändes bara fjuttigt att sätta en femma till något så välskrivet och alldeles mer än man kan förvänta sig av en 14-åring. Den här gången är det något helt annat som spelar roll." Hon hade sorterat papperen till olika högar och verkade vara klar och kom närmare mig. "Det handlar om det du skriver om och hur du gör det. Visst fanns det meningsbyggnadsfel och du envisas fortfarande med att överanvända utropstecken, men det struntar jag i. Du beskriver din sorg efter din pappa med sådan mogenhet. Och hur du beskriver alla olika händelser och människor runt omkring dig den här tiden kan jag bara inte förstå hur du har förmågan att göra. Sekvenserna med din syster som slår sönder stolen, din storebrors arm om dig i kyrkbänken och så dig själv vid kistan, din önskan att gå tillbaka och ta din pappas hand för att titta på hans livslinje. Jag är ledsen att du behövt växa upp så tidigt och snabbt, Mia. Men du har en gåva att ta vara på." Hon gick runt katedern och tog den långa pinnen och drog ner världskartan. Jag ville aldrig att den här stunden skulle ta slut. "Har jag?" Hon skrattade till, nästan som att hon fnös. Så tittade hon på mig så där lite menande och ordentligt. "Så om du inte blir författare, vad vill du bli då?" Dörren öppnades och puberteten vällde in och fyllde hela klassrummet. Ljuset i rummet var som bortblåst. Men inte i mig. Ljuset i mig hade nog precis börjat lysa igen.
 
Jag har så många gånger sagt "Vore det inte för Mainy så vet jag inte vart jag hade varit idag". Ikväll tänker jag extra mycket på att jag är glad att jag fick möjlighet att berätta för henne vad hon betytt för mig, vilken skillnad hon gjorde för mig de där stormiga tre åren på högstadiet, hur mycket jag tyckte om henne och hur tacksam jag är för att hon såg mig och hjälpte mig att se mig själv genom hennes ögon. Hon gjorde en av de största skillnaderna i mitt liv där och då. Jag fick något att hålla fast vid, något som jag visste var gott och jag kunde tro på att det fanns något gott i mig. Jag fick känna att livet kunde vara ljust igen, en liten stund. När hon så oförställt förutsatte framgång med mig trodde jag på henne. Och så småningom på mig själv också.
 
Jag har återvänt till den där stunden så många gånger och funderat på varför det betydde så mycket? Varför hon påverkade mig så starkt? Kanske för att hon var den enda människan under flera, flera år som jag berättade för och som frågade mig och som påstod att jag hade möjligheter, val att göra, gjorde mig medveten om att jag själv kunde påverka? Hon gav mig absolut hopp. Och en röst i mitt huvud som sorterade rätt från fel, ljus från mörker. 
 
Jag hoppas du har det också. Någon som du återvänder till i tanken och kanske upptäcker du att personen finns i hjärtat.
 
 
M A I N Y ♥ H E A R T
 
1

Dödskyssen

Det går ta mig tusan inte en enda dag utan att man får huka sig för jantelagen som kommer vinande som en jädra Dementor från Azkaban och ska suga lyckan ur en. Och rätt vad det är hinner man inte väja undan utan den träffar en som hög tinnitus med tryckande svimningskänsla i huvudet eller så går den in genom naveln på framsidan och ut genom kota L5 på baksidan. Den smällen är värst tycker jag. Det var den vägen den tog med de bevingade orden "Så gör man bara inte!" och jag svarade "Jo, så kan man väl visst göra!?" Och då kom esset i rockärmen "Jag tänker bara på vad alla andra ska säga? Vad ska dom tycka?" BAAM.
1969 ville min mamma och pappa gifta sig. De hade fått min storasyster två år tidigare när mamma var 17 år och pappa var 16 år. Min mormor, som åkte till affären för att handla i sin fluffiga päls på vintern och gick ut till bilen av det ryska märket Lada i precis samma sekund som en bil anses vara uppvärmd, hon hade sagt "Jag kommer inte". Hon som velat bli hårfrisörska om hon inte varit hemmafru. Hon som ropade "Mia, ta på dig mössan! Du kan få hjärnhinneflammation om du går ut med blött hår så där". Hon som satte handen för munnen och inte kunde hålla sitt "Nääää" inom sig när hon vände på fotot och såg min kusins dåvarande fästman Mohammed. Hon skulle säga "Ja, ja, huvudsaken han är snäll" och mumla "Det finns väl dom som har det värre". Hon blev sängliggandes av skam titt som tätt i sitt jordeliv. 1969, när mamma och pappa gifte sig, var inget undantag. 
 
"Hon blev alltid sjuk när det var nått med oss" har mamma uttryckt det. Och jag kan tänka mig att mormors röster i huvudet lät som tanterna och farbröderna som skulle stå på kö för att få säga "Nä, vad säger du? Så unga? Hu vale. Stackars. Skämmes. Så gör man bara inte!". Det skulle pratas på byn helt klart och det gav mormor sju svåra år, varje gång. "Vad skulle dom säga? Vad skulle dom tycka?" Jag vet inte vad mormor fått utstå som gjorde henne så sjuk av oro och skam. Men att hon utsattes för att ideligen måsta bryta de livsregler hon fostrats i, om hur man ska vara i livet och hur livet ska se ut, med så livfulla döttrar, den saken har jag begripit.
 
Mamma brukar beskriva sig själv som rebellisk och upprorisk som barn. Hon red på kossor, rymde ut genom fönster, sjöng i band och hade skinnjacka, var pojkflicka. Och det var nog inte så konstigt att det behövdes lite uppror. Den här syskonskaran som var barn i samma stora hus som jag växte upp i och hade farmor och farfar på ovanvåningen precis som jag hade mormor och morfar på nedervåningen, fick minsann inte leka i snön som lagt sig runt huset på vintern. De fick inte göra sina snöänglar i snön på gården och stöka till. Då blev gammelfarmor och gammelfarfar arga. De ville ha snön perfekt. Hel och fin. Orörd.
 
År 2017 sitter jag hos kbt-terapeuten och hör henne säga "Du är hårt präglad av livsregeln "så gör man bara inte". Du verkar ha lärt dig tidigt att hålla fasad. Hålla ihop. Inte visa svagheter. Vet du varifrån det kommer?" Och jag visste svaret på frågan på samma sätt som jag vet vad jag heter. Ändå har jag aldrig fått frågan förut. Och jag kände det som att det klickade till nånstans i min släkts historia, som en tråd från mig till minst 1927. Och sen bara klick, klick, klick, klick, klick fram till mig juni 2017. "Ja, det vet jag."
 
Det är så brutalt mycket tyckande och dömande där ute. Och för den som ska gå runt och ha det som min gammelfarmor och gammelfarfar ville ha livet, perfekt och utan märken i snön, blir det så otroligt svårt att finnas till på ett sätt där man mår bra, är den man är, känner sig trygg och livfull. Så jag säger som Mia Skäringer att jag har - No more fucks to give - (wiii, jag vet att det är svärord) och om en stund kvider jag säkert av kval och känner "så gör man bara inte" nånstans i mitten av kroppen, mellan naveln och kota L5 i ryggraden. Där skvalpar det runt och ger mig diskbråck och gör mig förstoppad. Läkarna kallar det ångest och depression. Jag kallar det "så gör man bara inte" för tillfället. Och nästa gång dödskyssen kommer vinande för att suga lyckan ur mig, så jag inte tror att jag är nått, lägger jag mig ner och gör en snöängel. Eller två. En för mig. En för mormor. Det blir min patronusbesvärjelse hädanefter.
 
S N Ö Ä N G E L ♥ H E A R T
 
arvegods - depression - galenskap - gilla - livsregler - nomorefuckstogive - skam - skriva - ångest

"Sveriges Marian Keyes!"

Så ska det stå som omdöme på min första boks baksida. Framsida? Ja, framsida. Högst upp med rätt så feta bokstäver.
 
Keyes alltså. Jag avgudar henne. Mina läsupplevelser till hennes böcker har varit så underbara under tiden jag läst dem och levt kvar i mig långt efteråt. Önskar att jag hade skrivit dom allihop själv så klart. Hon har ju fint sällskap av till exempel Jojo Moyes & Lesley Lokko i min favoritklubb, men Keyes är nog ändå min största inspiratör tror jag. Så du må ju tro att jag blev uppspelt när jag fick höra orden jag så länge fantiserat om ska stå på mitt bokomslag.
 
"Du skriver precis som Marian Keyes" sa min kära vän mamma P för ett tag sen. Ok, det kan hända att jag hjälpte till med orden lite grand. Kan hända att hon sa "Du skriver precis som... vad heter hon...." och att jag reste mig som för att mana på det sensationella med stunden och halvskrek "MARIAN KEYES???" Så kan det ha varit och då finns det väl en risk att mamma P inte kunde säga nej så hon sa "JA, precis!" Men ändå. Orden har lämnat skeppet och seglar nu runt i universum för att inom en framtid, min framtid, landa på min första boks framsida högst upp med rätt så fet stil. Yepp. Märk mina ord gärna. Jag kommer typ "Nämen, vad var det jag sa?".
 
Jag satt försjunken med bortdomnade armar hos doktorn förut. Då kändes det som att nu blir det hem och krypa in under en sten, inte hem och hitta en tanke som lyfter och skriva peppinlägg på bloggen. Men ibland när man hamnar i "jag orkar inte det här mer" kan det liksom gå åt ena eller det andra hållet märker jag. In under sten eller peppinlägg på blogg. Ångestemojin eller tangokvinnan. Och nu blev det tangokvinnan en stund.
 
 
 
Y A L L A ♥ H E A R T
 
chicklitdreams - feelgood - författare - mariankeyes - skriva - visionboard
1