Nån måste vara i Luciferhettan också

Jag är på Korfu. Landade i Luciferhettan söndag kväll.
 
 
"Ingenting. Eller jo, det jag faktiskt önskar mig är att få resa tillsammans med dig" svarade min syster när jag undrade vad hon önskade sig i 50-årspresent. Omöjligt, tänkte jag för det här var i januari och jag hade haft veckan med alla möjliga läkarbesök och till slut, det motvilligaste jag gjort något tror jag, accepterat att bli sjukskriven. Eller inte accepterat egentligen, surrender är ett bättre ord om du ursäktar att jag språkblandar för jag vet inte hur jag beskriver det på svenska utan att säga ge upp. Jag menar inte ge upp, hör så det låter, nej skam den som ger ser. Surrender, att överlämna sig. Mer så. Jag böjde mig för det faktum att jag inte fungerade som man bör (måsten, måsten, måsten), böjde mig för tröttheten (orka, orka, orka), böjde mig för det jag kände och det jag inte kunde känna längre (känslor, känslor, känslor). Som Jacob Black böjer sig för sin Alfa i Twilight Breaking Dawn part two. Och sen reser han sig, trotsar sin Alfa och säger "I was not born to follow you". Fast jag höll väl på med böjandet och resandet i några år innan jag till slut böjde mig helt. Inte gav upp. Surrender. Släppte taget (kontroll, kontroll, kontroll) Och nu har jag bidat min tid för att snart gör som Jacob Black gjorde jättesnabbt på första försöket, resa mig upp och säga nått i stil med "I will follow you. I mean me. I found me. I will follow me."
 
I alla fall, precis nedböjd på knä, eller på frambenen med böjt huvud som Jacob Black, tänkte jag "Omöjligt, hur i hela jädra friden ska det gå till????" men ställde en mer livgivande fråga istället "Vart skulle vi åka då?" Och sen följde några samtal kring längtan, oändliga möjligheter, helst av allt och längtan. Vi kände ju igen samtalet om tid tillsammans och Camilla konstaterade, klok som ett helt bibliotek som hon är, att vi båda hade en lång lista med längtan och att det ofta är den vi pratar om. "Hur vore det om vi levde mer i det vi längtar efter?" sa hon och det här var i mars när jag låg vågrät med diskbråcket så det brände till något fruktansvärt i ögonen och i bröstkorgen. Varför hade jag så mycket av det som i den här utmattade och vågräta situationen verkade som det viktigaste i livet på en lista med det jag längtar efter? Hur kom det sig? Det här var i mars, som sagt, och jag kunde inte svara på den frågan. Vågade inte riskera ytterligare komplikationer. Jag svarade så klart att det vore... underbart...som en dröm...lyckligt... och att dom där grejerna måste in på verkliga-livet-listan... nån gång.
 
 
Vi tog vägen via "Vi har hela världen att välja på. Nästan. Inte Ryssland, Inte USA, Inte långt bort i Asien va?" → "Vad sägs om Frankrike och åka runt mellan Nice, Cannes och Monte Carlo?? Kanske med hyrbil!!!!" → "Barcelona? Stad och Srand.", "Och kultur.", "Ja, kultur" → "Jag orkar nog inte uppleva så mycket" → "Inte jag heller. Bara jag är med dig kan jag vara var som helst" → "Grekland då? All inclusive? Ett lugnt vuxenhotell med åldersgräns?" → "Finns det hotell med 40 som åldergräns?" → "Säkert. Ett vilohem typ" → "Du menar vårdhem, alltså äldreboende? Ska vi höra med brorsan om han har ett rum på Sundbrolund åt oss menar du?" → "Ok, mitt enda krav är att hotellet ska ligga vid havet" → "Det utesluter Sundbrolund, det ligger ju mitt inne i Ullånger" → "Här, kolla. Jag har hittat det!" → "Korfu. "Den gröna ön", precis vid havet, 16 års åldersgräns." → "Boka!".
 
 
 
 
 
Det här är vår 50 + 40-årsresa. The Healingweek heter den. Vi får allt se hur mycket helande den gröna ön i Luciferhettan har att erbjuda, men på luftmadrassen i havet känns det som att det händer grejer. Man vrider huvudet åt sidan och tittar på horisonten och känner hur lugnet sprider sig. I ca 5 sekunder, sen aktar man sig för fiskar, hajar, Loch Ness o.s.v. (rädsla, släppa taget, rädsla).
 
 
 
 T H E H E A L I N G W E E K ♥ H E A R T
korfu - olympus - thehealingweek - whitagram
2

Nytt jobb. Nya möjligheter.

Igår blev det officiellt med mitt nya jobb som verksamhetschef för Astrid Lindgrens Näs och "Jag är så stolt och glad så jag tror jag spricker", blev mina första, spontana ord i pressmeddelandet. Ja, jisses.
 
 
 
 
 
Jag känner mig sannerligen överväldigad över alla lyckönskningar, grattishälsningar och personliga meddelanden från så många människor att det inte är riktigt klokt. Helt otroligt fint att få känna så mycket uppskattning, pepp och vänlighet. Mitt hjärta är väldigt stort idag. Och lugnt. Och tryggt.
 
Tusen tack alla som hört av sig. Det betyder mycket och känns så roligt.
 
 
 Bild på mig i mitt favoritplagg, den svarta kaftanen, när jag "målar" i trädgårdarna på Astrid Lindgrens Näs. fotocred: Jonas Thelin
 
 N Y T T K A P I T E L ♥ H E A R T
3

"Sveriges Marian Keyes!"

Så ska det stå som omdöme på min första boks baksida. Framsida? Ja, framsida. Högst upp med rätt så feta bokstäver.
 
Keyes alltså. Jag avgudar henne. Mina läsupplevelser till hennes böcker har varit så underbara under tiden jag läst dem och levt kvar i mig långt efteråt. Önskar att jag hade skrivit dom allihop själv så klart. Hon har ju fint sällskap av till exempel Jojo Moyes & Lesley Lokko i min favoritklubb, men Keyes är nog ändå min största inspiratör tror jag. Så du må ju tro att jag blev uppspelt när jag fick höra orden jag så länge fantiserat om ska stå på mitt bokomslag.
 
"Du skriver precis som Marian Keyes" sa min kära vän mamma P för ett tag sen. Ok, det kan hända att jag hjälpte till med orden lite grand. Kan hända att hon sa "Du skriver precis som... vad heter hon...." och att jag reste mig som för att mana på det sensationella med stunden och halvskrek "MARIAN KEYES???" Så kan det ha varit och då finns det väl en risk att mamma P inte kunde säga nej så hon sa "JA, precis!" Men ändå. Orden har lämnat skeppet och seglar nu runt i universum för att inom en framtid, min framtid, landa på min första boks framsida högst upp med rätt så fet stil. Yepp. Märk mina ord gärna. Jag kommer typ "Nämen, vad var det jag sa?".
 
Jag satt försjunken med bortdomnade armar hos doktorn förut. Då kändes det som att nu blir det hem och krypa in under en sten, inte hem och hitta en tanke som lyfter och skriva peppinlägg på bloggen. Men ibland när man hamnar i "jag orkar inte det här mer" kan det liksom gå åt ena eller det andra hållet märker jag. In under sten eller peppinlägg på blogg. Ångestemojin eller tangokvinnan. Och nu blev det tangokvinnan en stund.
 
 
 
Y A L L A ♥ H E A R T
 
chicklitdreams - feelgood - författare - mariankeyes - skriva - visionboard
1