Slottsmysteriet i Vimmerby Bokhandel

"Ja, du tycker om att skriva. Du är kanske den nya Martin Widmark, du!" sa Smillas fröken på utvecklingssamtalet igår efter att Smilla svarat "Svenskalektionerna, när vi får skriva berättelser" på frågan om hon har något favoritämne i skolan. Så hur roligt var det inte att Smilla fick träffa honom, Martin Widmark alltså, idag då han besökte bokhandeln här i Vimmerby och signerade sina böcker. Eller, han gjorde långt mer än så! Han pratade ett par minuter med varenda barn som stått i kö och ville få någon av hans böcker eller den senaste i raden av Lasse-Majas detektivbyrå signerade.
 
När det kom fram vad fröken sagt i skolan och att Smilla tyckte om att skriva fick hon berätta om sina berättelser "Prinsessmordet" och "Husvagnsmysteriet". Martin tyckte det var väldigt bra titlar och frågade mer om hur hon skrev och vad de handlade om. Och så berättade han om hur han själv gjorde och gav henne några tips att inspireras av. Och jag undrar så här efteråt varför det förvånade mig så mycket? Varför hade jag inte förväntat mig att författaren till så fantasifulla och finurliga böcker skulle vara genuint intresserad av sin läsekrets och så äkta och naturlig i möte med barn? "Vad roligt, då får jag läsa böcker som du har skrivit sen." sa han och Smilla sken som solen och svarade "Ja."
 
Vimmerby tidning fångade upp en glad och pirrig Smilla efteråt. I boken står det "Många hälsningar till författaren Smilla från Martin Widmark"
 
Jag var ett fan av författaren och böckerna om Lasse-Majas detektivbyrå innan dagens möte. Numera är jag ett stort fan av personen Martin Widmark också. Tror du Smilla är mindre eller mer sugen på att skriva nu? Mer författarmöten till barnfolket!!
 
V A L L E R B Y ♥ H E A R T
martinwidmark - slottsmysteriet - vimmerbybokhandel
1

Om jag bara hade mer tid..

Hur ofta låter det inte så i våra tankar, på våra jobbmöten, på våra kafferep? 
 
 
De senaste åren har jag levt nära känslan av att ha brist på tid. Jag har jagat tiden, kommit ifatt den bara för att och vara på efterkälken igen. Några enstaka perioder har jag upplevt att jag sprungit före den, att jag haft övertaget och känt segerns sötma (alltså blodsmak i munnen). Och kanske fanns en och annan stund som jag  bara glömde bort den, men för det mesta höll den sig i närheten. Jag umgicks så mycket och länge med den där tanken så jag märkte inte när den slog rot. Det är väl så med dom där grejerna vi flyr ifrån alternativt tävlar omöjliga lopp med. Vad föds ur den där tanken då? Inte är det mer tid i alla fall. Den skapar bara ett ständigt konstaterande om att tiden inte räcker till, att jag inte räcker till? Men det är ju high class bullshit, det vet alla. För tiden räcker. Och jag också. Du med.
 
Och så en dag förra hösten förlängde jag meningen med några ord. Tre små ord. "Om jag bara hade mer tid då skulle jag..."
  • Köpa en ny kamera och börja fota igen
  • Skriva mer. Ställa upp i en novelltävling? Kanske blogga??
  • Gå på träningspass och börja träna bordtennis igen.
  • Dansa
  • Läsa!!
  • Prova Yoga
  • Meditera
  • Sjunga i kör
Listan blev min visionboard. Jag såg vad som behövde hända i min vardag när det kunde hända något. Sen började coachutbildningen i januari och då kunde jag fråga mig "Vem skulle jag bli om dom där sakerna fick plats i mitt liv igen?" och jag svarade - Gladare. Lyckligare. Sann. Mer mig själv. Herregud, hur kunde jag inte ha tid för det? 
 
Så nu tänker jag att om du hör den där tanken i ditt huvud, "om jag bara hade mer tid", inse bland annat att:
  1. Den är en mening som håller dig sällskap medan du fortsätter som vanligt
  2. Du kan programmera om dig. Det tar tid och medvetenhet. Men allt det har du om du vill.
  3. Den är där för att hjälpa dig om du bara lägger till några ord.
 
 Ikväll ska jag börja sjunga i kör. Vad ska du börja med?
 
H I G H C L A S S ♥ H E A R T

Nån måste vara i Luciferhettan också

Jag är på Korfu. Landade i Luciferhettan söndag kväll.
 
 
"Ingenting. Eller jo, det jag faktiskt önskar mig är att få resa tillsammans med dig" svarade min syster när jag undrade vad hon önskade sig i 50-årspresent. Omöjligt, tänkte jag för det här var i januari och jag hade haft veckan med alla möjliga läkarbesök och till slut, det motvilligaste jag gjort något tror jag, accepterat att bli sjukskriven. Eller inte accepterat egentligen, surrender är ett bättre ord om du ursäktar att jag språkblandar för jag vet inte hur jag beskriver det på svenska utan att säga ge upp. Jag menar inte ge upp, hör så det låter, nej skam den som ger ser. Surrender, att överlämna sig. Mer så. Jag böjde mig för det faktum att jag inte fungerade som man bör (måsten, måsten, måsten), böjde mig för tröttheten (orka, orka, orka), böjde mig för det jag kände och det jag inte kunde känna längre (känslor, känslor, känslor). Som Jacob Black böjer sig för sin Alfa i Twilight Breaking Dawn part two. Och sen reser han sig, trotsar sin Alfa och säger "I was not born to follow you". Fast jag höll väl på med böjandet och resandet i några år innan jag till slut böjde mig helt. Inte gav upp. Surrender. Släppte taget (kontroll, kontroll, kontroll) Och nu har jag bidat min tid för att snart gör som Jacob Black gjorde jättesnabbt på första försöket, resa mig upp och säga nått i stil med "I will follow you. I mean me. I found me. I will follow me."
 
I alla fall, precis nedböjd på knä, eller på frambenen med böjt huvud som Jacob Black, tänkte jag "Omöjligt, hur i hela jädra friden ska det gå till????" men ställde en mer livgivande fråga istället "Vart skulle vi åka då?" Och sen följde några samtal kring längtan, oändliga möjligheter, helst av allt och längtan. Vi kände ju igen samtalet om tid tillsammans och Camilla konstaterade, klok som ett helt bibliotek som hon är, att vi båda hade en lång lista med längtan och att det ofta är den vi pratar om. "Hur vore det om vi levde mer i det vi längtar efter?" sa hon och det här var i mars när jag låg vågrät med diskbråcket så det brände till något fruktansvärt i ögonen och i bröstkorgen. Varför hade jag så mycket av det som i den här utmattade och vågräta situationen verkade som det viktigaste i livet på en lista med det jag längtar efter? Hur kom det sig? Det här var i mars, som sagt, och jag kunde inte svara på den frågan. Vågade inte riskera ytterligare komplikationer. Jag svarade så klart att det vore... underbart...som en dröm...lyckligt... och att dom där grejerna måste in på verkliga-livet-listan... nån gång.
 
 
Vi tog vägen via "Vi har hela världen att välja på. Nästan. Inte Ryssland, Inte USA, Inte långt bort i Asien va?" → "Vad sägs om Frankrike och åka runt mellan Nice, Cannes och Monte Carlo?? Kanske med hyrbil!!!!" → "Barcelona? Stad och Srand.", "Och kultur.", "Ja, kultur" → "Jag orkar nog inte uppleva så mycket" → "Inte jag heller. Bara jag är med dig kan jag vara var som helst" → "Grekland då? All inclusive? Ett lugnt vuxenhotell med åldersgräns?" → "Finns det hotell med 40 som åldergräns?" → "Säkert. Ett vilohem typ" → "Du menar vårdhem, alltså äldreboende? Ska vi höra med brorsan om han har ett rum på Sundbrolund åt oss menar du?" → "Ok, mitt enda krav är att hotellet ska ligga vid havet" → "Det utesluter Sundbrolund, det ligger ju mitt inne i Ullånger" → "Här, kolla. Jag har hittat det!" → "Korfu. "Den gröna ön", precis vid havet, 16 års åldersgräns." → "Boka!".
 
 
 
 
 
Det här är vår 50 + 40-årsresa. The Healingweek heter den. Vi får allt se hur mycket helande den gröna ön i Luciferhettan har att erbjuda, men på luftmadrassen i havet känns det som att det händer grejer. Man vrider huvudet åt sidan och tittar på horisonten och känner hur lugnet sprider sig. I ca 5 sekunder, sen aktar man sig för fiskar, hajar, Loch Ness o.s.v. (rädsla, släppa taget, rädsla).
 
 
 
 T H E H E A L I N G W E E K ♥ H E A R T
korfu - olympus - thehealingweek - whitagram
2