När längtan springer på orden om framtiden, följ med!

 
 
 
Jag hör hur hennes längtan springer på orden om framtiden.
Jag känner rädslan slingra sig i orden om just nu.
Om det som har varit kommer det inga ord, men det förflutna finns i hennes ögon,
och i tystnaden som det skriker om.
 
Hon samlar sig.
Gör sig redo att orka lämna, våga vara själv.
Sig själv.
Dags för läkandets brutala fas med den ivriga strävan efter att bli ny och den förtvinande rädslan för detsamma.
Det är nu hon kliver in i en annan slags tortyr, den som finns i frågan
- Vem blir jag nu?
 
 
.........................................
 
 
Är det så att vi någonstans i alla våra förändringar, lite djupare ner, hittar frågorna -Vem är jag nu?, -Vem blir jag då?, -Om jag aldrig blir mig lik igen, vad händer då?
      Jag är 2,5 år förbi min akuta fas i utmattningssyndrom så minns det när jag nu säger att om du aldrig blir dig lik igen, vore det så farligt? Vore det inte bara fullt rimligt, önskvärt och superskönt? Bli ny för tusan, släpp taget! Det som känns tryggt är ju inte alltid det bästa för oss? Det som känns tryggt är inte alltid vad själen vill? Det som känns tryggt är ibland bara tryggt, något invant, något vi känner till. Och vilka egenskaper och beteenden  som helst kan finnas i det trygga ju, även dem vi verkligen inte orkar med längre och inte alls vill bära omkring på. Men jag vet, det kan vara jäkligt darrigt att ömsa skinn. Fast när alternativet är att gå runt i sitt gamla skinn som svider och krånglar finns det väl egentligen inte så mycket i det nya att vara rädd för eller i det gamla svidande värt att hålla fast vid?
 
 
 
 
 
gilla och kommentera gärna, om du gillar och känner för att säga nått förstås:)