Till månen och tillbaka

Jag är romantiskt lagd på det där viset att jag fullkomligt älskar Jane Austens Förnuft och Känsla och Shakespeares Romeo och Julia. Jag dras helt sonika till det bitterljuva och kan sluka vilken film eller bok som helst egentligen bara det finns någon som har oddsen emot sig, lyckas med det omöjliga alternativt upplever ett eller flera mirakel. Javisst, jag glittrar till av motton, ordspråk, citat och amerikanska mot alla odds-filmer. Vi pumpar ju liksom upp oss och uttrycker oändliga ambitioner, obeskrivlig kärlek, ett coolt state of mind med slagdängor som To the moon and back, The sky is the limit, The best is yet to come o.s.v. Vi uppmanar oss att Do more of what makes you happy! Be awesome! Och vi ropar (eller har som konst på väggarna) Carpe diem förstås.

 

Men mina gränser är ju betydligt närmare än the sky? Vissa dagar går mina gränser vid sängkanten ju, ibland ute vid postlådan och vissa dagar är dom ute vid yttre ring och far omkring. Och så ibland kan jag känna hur dom liksom expanderar sig och har säkerligen Kalmar län i omfånget och snuddar den småländska skogens trädkronor, men the sky? Nej, en mer varierad limit ska jag börja tänka för mig själv. Yttre ring is the limit, Till Kalmar och tillbaka är inte så dumt det heller. Inget att rama in eller klistra upp på väggen kanske, men ändå. För vad händer när en presterare som tydligen är mer sjävförtroendebyggd än byggd på självkänsla flyger omkring i livet med mottot The sky is the limit? Jag har ju flugit den turen så jag kan berätta att hon högpresterar, skapar, gör planer och avverkar checklistor, gör nya planer och säkerställer, genomför och levererar... men efteråt känner hon sig aldrig riktigt nöjd med sig själv. När aktiviteten att prestera något påtagligt och synligt inte finns landar hon inte skönt i sin fluffiga självkänsla.

 

Så om jag skulle beskriva en del av mig (obs! inte hela mig för guds skull)  som - en självförtroendebyggd presterare som fyller självkänslan genom sina prestationer... Hahaha, jag gråter nästan av att jag precis formulerade det där. Inte av formuleringshybris alltså utan av den enkla sanningen i, den kanske något svåra, meningen. Jag kan ju fatta att jag exempelvis är värd att vara ledig, värd att vara lycklig, värd att äta en hel Gott och blandatpåse eller bygga en veranda bara för att jag är jag. Jag är värd det bara för att jag finns. Jag behöver liksom inte först göra mig värdig för att vara värd det jag önskar eller vill. Men det är ju så obeskrivligt skönt att få lägga sig i soffan med benen högt efter väl utförda bedrifter på dagen. Att få ta kväll efter några rejäla spadtag i myllan en ledig lördag, det är man väl värd. Haha, typisk presterare på nått sätt. Och typiskt svårt för en utmattad presterare att känna sitt människovärde glittra till när de sedvanliga möjligheterna inte finns för att avverka alla slags uppgifter man kan fylla ett dygn med. Och fånga dagen? Men nån måste koka ägg, betala restskatten och gå ut med soporna också.
 
(null)
 
Är du en presterare och kör efter något som liknar The sky is The limit?  Älskar du högt tempo och den berusande känslan av att hantera många bollar och multitaska? Vad härligt!! Har du också ett stålmannenmärke under knytblusen? Har du varit föräldraledig och jobbar i dubbel takt med överdriven energi och pratar enbart i floskler nu? Inga undantag för dig inte, inget att ta hänsyn till för din skull. Du har väl vilat och tagit igen dig ordentligt nu under din föräldraledighet och inte alls varit med om en livsförändring? Du kan väl bara addera på i livspusslet med 14 ännu inte läkta stygn i underlivet? To the moon and back, kom igen!
 
 
S K Y B Y E ♥ H E A R T
 
 
aldrigensam - chicklit - feelgood - självkänsla - superhjälte - utmattningssyndrom