Vecka 39 - en rejäl dos gravidblues

Man vill ju inte prata högt om att allt inte är guld som glimmar så här i vecka 39 egentligen. Snart är vår bebis här och tillvaron borde glittra och ha liknande soundtrack som i Bridget Jones dagbok väl? Det borde vara längtan, kännas lätt och så där hurtigt friskt som när en frostig morgons rena luft dras ner i dina lungor och gör dig krispig inifrån och ut och du ser dig i bilens fönsterruta när du swishar förbi och känner intensivt att "Mitt liv alltså, skjut mig, så jävla underbart det är!!!!" Och man borde scrapbooka ett roligt album till bebisen, skriva ett brev som hen ska få sen när hen blir arton år, och man borde baka och fylla frysen med ljuvliga pajer som blir så smidiga att värma på sen. Och för att inte tala om bebisrummet som verkligen borde målas om i trendigt mörkblått, få en ommålad ikeabyrå i samma färg med läderhandtag och vimplar och ljusslingor på väggarna till förbannelse... Man borde ha ett soft och glittrigt glow på hela tillvaron. Inte bara som instagramfilter alltså utan som en riktig verklighet. Man borde älska det!! Det kommer ju ett mirakel snart. Var lycklig och tacksam nu. 
 
 
Men sidu, jag har gjort mitt bästa för att glittra och få till krispet i lungorna. Jag har bland annat:
  • köpt hem ingredienser för att baka kanelbullekladdkaka och kärleksmums. Men det vill sig inte.
  • flinat upp mig och tagit selfies med magen. Det blir bara något låtsasverkligt oavsett filter.
  • gått ut på gården på morgonen och andats morgonens frostiga luft. Inget krisp. Bara halsbränna.
  • har satt mig på yogamattan för att meditera mig till lugn och harmoni, men allt som händer är andnöd och bäckensmärta.
  • tagit mig till stan för att känna mig som en del av småstadspulsen. Tre gånger har jag gått in i en affär, hållit grejer i handen, lagt tillbaka och åkt hem. Två gånger blev jag bara blivit sittandes i bilen innan jag åkte hem igen. Alla gånger hade jag sminkat mig och fixat håret. Gjorde ingen som helst skillnad. För inuti vinner alltid över utanpå. Alltid.
Så, nej det är inget krisp eller något instagramväligt barnrum här inte. Jag kommer knappt ur soffan nu. Varken fysiskt eller mentalt. Sebastian åker hem från jobbet för att göra grötlunch till mig (fibrerna, måste få i mig fibrerna) och han frågar vad han kan göra för mig, vad jag vill, vad jag känner för, vad jag tror att jag vill och känner...? Inget svar kommer på dom frågorna längre.
     Och i förrgår frågade han om jag inte vill åka till det där stället i Mariannelund i helgen och ta kort. Det var då jag visste att det verkligen inte är som det ska med mig. För jag kände det inte, det där jag visste att jag borde känna.  Och jag visste att han också visste för han föreslog nämligen något som han vet att jag älskar att göra, men som han själv inte direkt ger sin högra arm för. Jag borde ha känt mig superglad, överraskad, tacksam och pirrig. Både över hans kärleksbevis till mig och över att åka på utflykt och fota. Men inget. Eller jo, ledsenhet och hormonsorg kan vi väl beskriva det som. 
 
 
Det var den dagen tårarna kom. Äntligen! Nu har jag gråtit i några dagar. Tagit mig förbi den tysta, stoiska istiden då jag kämpar och är motsträvig till det som är. Och det är ju så mycket bättre! Att gråta ur sig en massa ger ju mer känslan av att vara trött och slut efter träning. Även om man, i det här fallet, inte känt endorfinerna kicka in så känner man sig mer fysiskt och mentalt trött på ett bra sätt. Känsloförlöst liksom. Man känner att kroppen har gjort något som leder nånstans. Den har släppt taget istället för att hålla emot.
      Så ja, jag har en rejäl dos av gravidblues. Men det är väl ok? Det får vara så. Och snart är han här! Ska bara ha en sån där smärtfri förlossning jag aldrig hört talas om först.
 
 
 
 
V E C K A 3 9 ♥ H E A R T
 
bf2018 - bfoktober - bloggse - gravidblues - hormonsorg - vecka39
4