Novemberskills

Det satt fint med ljus nu. Soliga, krispiga dagar med mjukt snöfall. Så gick november över i december, med asskön grace, precis när jag insåg att jag lärt mig att älska henne.

(null)

November är väntan för mig. En mörk och planlös väntan mitt emellan en höst som brinner och en vinter som glimmar, där ligger november med slask och bottenlöst vacuum. Och jag brukar gå neråt i november, riktigt djupt ibland, och vissa år tar jag mig inte upp förrän till midsommar. Men inte den här gången. Nu insåg jag i förrgår att hon var klar och jag var fortfarande uppe. Hur var det möjligt? 

(null)

Jo, jag har förstått något om hur jag ska göra för att vila i mellanskikten. Mellan det som brinner i mitt bröst och det som får själen att glimma kan jag ju vila, samla, ladda, ömsa. Är det inte det november gör? Är det inte det som är novembers uppgift bland årstiderna? Några stackars månader måste stå för övergång. Och där i slasket kan man vila och trivas istället för att avsky och fly.

(null)     

Så blev novembers uppgift för mig den här gången i alla fall. Och min för mig själv. En uppgift som tjänade mig. Och det är så klart och plättlätt egentligen, att när vi inte bråkar med det som är, inte önskar livet ur en årstid, kan vi upptäcka att vi kan ha det bra. Vi kan inte bara bida vår tid och stå ut, vi kan ta russinen ur kakan. 

🧡