Bebifierat språk - Förbannelse eller blessing?

- Vet du var Nappis är? ropade jag från vardagsrummet till Sebastian som stod vid spisen och lagade mat.   
- Strunt i det, han nöjde sig med Kaninis! fortsatte jag i samma ropande tonläge då jag inte fick något svar samt att det var sant, Abbe hade nöjt sig med Kaninis, och så hade jag kommit på att Sebastian nog lyssnade på Pappapodden och faktiskt inte hörde mig.
     Ok, vi har två ganska anmärkningsvärda saker att lyfta i det här scenariot.
  1. Varför ropade jag igen då jag kommit på att han troligen inte hörde mig? Kan det bero på tröttheten? Eller tappar man social förmåga lika snabbt som sin kondition?
  2. Varför i hela friden var det ens information viktig nog att delge? Att Abbe nöjde sig med Kaninis menar jag. Varför skulle Sebastian behöva få informationen om hur situationen hade löst sig? Men mest av allt, tillbaks till nr 1, han hörde mig ju inte!!
Ok, en sak till är anmärkningsvärd. Varför har jag plötsligt -is i slutet av så många ord? Nappis? Kaninis? sa jag så? Och helt naturligt som om de var en del av mitt sen länge inlärda svenska språk? 
     Jag satt där på golvet bredvid Abbes babygym och begrundade detta. Jo, men det slog mig där och då och jag kom till min lindriga förskräckelse på flera ord som haft -is i slutet senaste månaderna. Till exempel mammis, pappis, mysis, finis, gosis, hundis, gladis... Gladis används i meningar som "Är du gladis?" Jag vet, det är inte klokt. Jag har fått ett bebifierat språk och det är inte säkert att jag kan sluta. Nej, men det bara kommer. Det är inget jag anstränger mig för och jag vet inte om jag har ansträngning nog att stoppa det faktiskt. Det är så mycket som ens ansträngning ska räcka till ju. Det får nog vara så nu. Är väl inte så farligt, eller? Och än så länge pratar jag bara så här hemma, vad jag vet. Jag kanske omvärderar och anstränger mig för att stoppa det när det sprider sig utanför huset och familjen. Vi får se. Kramis!:)
 
 
 
M A M M I S ♥ H E A R T I S