Viktstress på efterkontroll

"Känner du stress för vikten?" frågade barnmorskan på efterkontrollen. P r e c i s efter vägning!!! Nog för att jag förstår att det är ont om tid för varje kvinna de möter och det är ju ingen psykologtid. Men ändå, vad vill man med den frågan till en kvinna som fött ett barn sex veckor tidigare? Valet att formulera sig så? Jag svarade starkt och instinktivt "Inte ett dugg! Jag känner mig bra med kroppen och är dessutom så tacksam för att den funkar och inte har så ont nu". Jag tyckte att jag liksom räddade henne och gav henne en lagom bra chans att haja till. "Ja, det är bra, strunt i det, vikten kan du ta sen!" fortsatte hon och kryssade i någon box i hennes checklista.
     Så det är alltså fortfarande skrivet i stjärnorna, samt i barnmorskornas efterkontrollspapper, att vi ska vikthetsa oss gul och blå som post-gravida? Inte på en gång då. Men sen? *fnys
 
Bild från i somras, halvvägs i graviditeten. Innan bäckenbottensmärtan, njöt till fullo.
 
Jag funderade en stund medan amningshjärnan anpassade sig till mina höga krav på att både ta in information och att analysera den. Den gav mig ändå hyffsat snabbt resultatet att jag hört rätt, undertexterna var grunda och ekade tomt, hon hade menat precis det hon sa. Men inte som en elaking utan som en "Vaddå, vet inte bättre, kryss i boxen, check!". Inget ont i henne, det "onda" låg snarare i det omedvetna och ignoranta att inte ha förmåga eller kapacitet till ansträning som människa för att uttrycka sig medvetet så man stärker de man möter. I alla fall inte riskerar så mycket i uppenbart känsloinfekterade ämnen som till exempel kroppen i mötet med en nyförlöst kvinna, eller oavsett tjej/kvinna.
     Jag kände mig stärkt när jag gick hem? Amningshjärnan analyserade känslorna och gav först förslag som att det berodde på hormonerna kanske? Det krispiga snövädret som jag längtat efter? Längtan hem till bullarna jag bakat? Sen damp det ner utan omsvep - Jag hade inte rubbats! Jag hade tyckt precis lika mycket om mig själv trots att jag blev ansatt med gamla åsikter om smalhetsideal. (Mina egna?) Och nu tyckte jag ännu mer om mig själv. Weeiiåå! Jag tänkte att det var tur att det inte var mitt 30-åriga jag som stått där på vågen och precis fött sitt första barn och som trott att det var som alla sa att "Kilona bara raaasar av en efteråt, inga problem!" och som mått så dåligt av att de inte gjorde det. Tur att det var jag, version 41 år, tillräckligt smart och självälskande för att inte ta en massa bullshit. (Från sig själv?) *fnys
 
N O B U L L S H I T ♥ H E A R T
gravid - kroppen - nyförlöst - självälsk
1