Det är nu den stora världsångesten rullar in


(null)

Du vet, man scrollar sitt instagramflöde och någon kämpar med riktigt svåra grejer, någon har bakat en sockerkaka, någon lämnar allt och flyttar till LA, någon visar upp skiten i hörnen medans någon annan visar upp det nyrenoverade köket där en gammal skolaffisch har kommit upp på väggen ovanför marmorskivan. Det är loppisfynd, outfits och en gammal bokhylla som fått ny färg av ett DIY-proffs. Någon har sorg, någon har ångest, ett par stycken bränner ut sig och någon annan har det för jäkligt med otur. Någon slår igenom och någon annan går bara rakt in. Det är turkostblått vatten, människor på flykt, värsta coola renoveringsobjekten, det är en selfie, två, tre, fyra. Det är kloka ord, hejarop och rop på hjälp. Det är bilder på godisskålar varvat med löparskor. Det är självupprättelse, rätten till att vara den man vill eller bara vara den man är, det är kamp för jämställdhet och krossandet eller befästandet av sjuka ideal som knäcker oss. Och det är ömsom trycka gilla, ömsom välja emojis som komplement till våra ord. 
     Jag klarar det inte alltid, att livet spinner som en katt mellan det superytliga och vråldjupa. Det är som att jag ju vet att när som helst kan telefonen ringa, jag är tio år och hör mamma säga "Ok, jag förstår" och när hon lägger på tittar hon på mig och min lillebror och säger "Det fanns inget dom kunde göra. Han är död". Bara någon timma innan det ögonblicket  hade jag sprungit barfota ute mellan snöfläckarna och sjungit hitte-på-sånger och det kändes så hemskt sen. Kände mig dum och skamsen, naiv och idiotisk. 
      Det där drabbar mig ibland och jag står inte riktigt ut med vetskapen om att det händer hemska och jobbiga grejer för någon annan samtidigt som jag står framför spegeln och provar tretton olika baddräkter inför utlandsresan som att det är det viktigaste i livet. I det allra minsta av perspektiv kan det ju få vara det. I ett något större inte alls. Ibland är det bara så jävligt att hoppa emellan eller ha de små och stora perspektiven pågående samtidigt, att vara orolig för eller glömma bort att telefonen kan ringa när helst man fuldansar ut sin glädje över att den fanns, den perfekta baddräkten alltså. Den är gul med vita prickar.
     Inget nytt under solen, det är ju så här det är hela tiden för alla och man kan inte leva i beredskap, för då... lever man ju inte? Bara att ta ett djupt andetag, en stund i taget, göra det man kan i sin lilla del av världen och scrolla vidare samt fuldansa ut sin glädje ibland. Typ så, va?
 
 ♥
 


2