Livets grej och en Key lime paj

Elvaåringen hade tjuvätit av min nybakade Key lime paj. Hon förklarade att hon var värd det för att det var tisdag. Jag tyckte det lät logiskt och sen tog jag tillfället i akt att påminna om matteläxan och därmed var det slut på allt ljus som fanns i världen vid den här tiden denna tisdag. Läxan innehöll gångertabellen och den skulle göras på tid. Hon tonårsstampade hon uppför trappan till sitt rum.
     "Du gör läxan på den tid du gör den. Det är det som är vitsen. Det är ingen tävling." ropade jag efter henne.
     Dörren drämdes igen och jag visste att hon redan var tävlingsinställd och troligen var ordet tävling det ända hon hört. Det här kunde bli riktigt jobbigt. Jag började slentrianäta min paj och funderade på hur jag skulle orka vredesutbrott som inte var mina egna idag?
     En halvtimme senare gick jag upp till henne, hon låg på sängen och utan att titta upp när jag kom in slängde hon läxhäftet till mig.
     "Du är klar?"
     Ingen respons. Jag tittade i häftet.
     "Det här gick ju jättebra!"
     "Bra? Hur menar du då? Det tog ju tre och en halv minut och jag hade två fel" svarade hon och liksom snäste med ögonen. Jag hade glömt att man kunde det. Jag kände tummen nudda pekfingertoppen och jag tog ett andetag, inte något särskilt djupt alltså, bara vilket som helst.
     "Hur menar du själv? Varför är du inte nöjd med tre och en halv minut och två fel?"
     Jag lät som en overklig person, en tecknad ond person, som försöker verka snäll. Rösten var alldeles för ljus och len.
     "För att "Belle" klarade det på fyrtio sekunder och "Hazzan" på en minut. Inga fel."
     Tummen tryckte sig hårdare mot fingertoppen, men det gick inte.
     "Ok, men nu ska du få höra en sak som är viktig, lägg undan telefonen!"
     Min egen röst var tillbaka och den var skarp och ivrig. Jag kastade ner en orimligt stor klädhög från sängen och satte mig. Hon himlade med ögonen. Jag lät det gå.
     "Att alltid vara snabbast är inte livets grej. Och att vara snabbast betyder inte alltid att man är bäst. Och att vara bäst betyder inte allt, faktiskt så betyder att vara bäst oftast inte ett jäkla skit. Det är bara nåning som vi människor har hittat på. Vi ska springa snabbast, räkna snabbast, ta snabbast beslut, jobba snabbast och mest och då är vi bäst. Men det är ett påhitt och jättedumt. Livets grej är inte att vara snabbast hela tiden. Det handlar inte ens om att vara bäst eller nånting förutom den man är, och gilla det!"
     Jag stod upp igen. Hade jag vankat omkring?
     "JAG KAN INTE LIVETS GREJ ÄN, mamma. JAG ÄR ELVA ÅR, ok?"
     Jag attackerades av en sån otrolig beundran. Hur hon kunde uttrycka sig, hur hon kunde känna det hon kände och visa det. Elvaåringen inuti mig satt på taket på potatiskällaren och tittade på solnedgången. Så olika. Eller så lika kanske, fast så olika omständigheter? Jag kände mig glad över att elvaåringen framför mig hade sina och inte mina. Jag satte mig på sängen igen. 
     "Det blev ett himla brandtal från mig nu. Men du vet, ingen pratade om livets grej med mig när jag var elva år och det hade jag behövt. Då hade jag kanske inte fokuserat så mycket på att vara snabbast och starkast och tro att det var bäst. Och jag hade inte blivit så förkrossad alla gånger jag inte var det."
     "Ok, gå nu." sa hon mjukt och jag reste mig från sängen, plockade upp kläderna och lade tillbaka dem vid hennes fotända.
     "Så du hade två fel? Vilka då?"
     "5 gånger 8 och 7 gånger 8." 
     Det är ett litet mirakel ändå att man kan förstå någon som liksom pratar med stängd mun. 
     "Så vad vet du nu?"
     "Jaa..." hon suckade. "Att jag får plugga extra på åttans tabell och inte stressa så mycket i hjärnan."
     "DET DÄR är livets grej, ok?"
     "Gå nu!!"
     "Men bra snack ändå, ju?" 
     Jag log. Hon också.
     "Ja, men gå nu, jag orkar inte mer."
     "Vik din tvätt nångång."
     "Imorgon."
     "Perfekt." sa jag och stängde dörren, men jag dröjde mig kvar där utanför. Ville liksom inte förlora den här stunden, men det gjorde jag till slut, det gör vi ju alltid. Elvaåringen inne i rummet var väl redan på Snapchat eller gjorde en ny TikTok och tänkte inte mer på mina brinnande ord om livets grej. Elvaåringen inuti mig skrev i sitt lilla anteckningsblock, hon hade hört vartenda ord.
     Idag är det trettiotvå år sedan min pappa dog. Och jag sitter nog en hel del på potatiskällarens tak med mitt elvaåriga jag idag. Vi kommer prata om livets grejer tänker jag. Jag sitter tyst om hon vill, håller brandtal om hon vill. Numera klarar jag ju båda delarna galant. Men jag vill helst bara sitta där bredvid henne och lyssna när hon pratar för sig själv och sjunger påhittade sånger. Titta upp mot himlen och ta djupa andetag och känna solnedgången tillsammans. Och just det, jag ska också säga att "Det kommer bli bra" till henne. "Det kommer att gå att känna så här hemskt och stort och sorgligt och ändå leva glad. Så småningom. Du kommer välja så krångliga vägar förstås, men sen när du är förbi kommer du faktiskt kunna vara glad över dem. Och dig själv."
     Hon kommer inte tro ett ord av det jag säger, det vet jag. Fastän hon vill tro. Men hon förstår sig verkligen inte på meningen med livet, vuxenvärlden eller hur allt bara kan fortsätta som vanligt när allt inom henne har förändrats. Ändå kommer hon att välja att verka som att hon mår bra. Hon kommer få höra att hon är stark. Hon kommer att tro på det. Hon kommer att gilla det. Och hon kommer gå i tusen bitar på grund av det. Flera gånger faktiskt. Men hon kommer också resa sig, alla gånger, och varje gång kommer hon känna det lika stort och starkt som det mörka och sorgliga. Ljuset. Meningen. Enkelheten. Livets grej, Amen.
  (null)
 
 
E L V A ♥ H E A R T